Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

Frieda G. Riess

Det här är nog första gången jag nästan bara lägger upp en bild som ett eget inlägg. Det är ett led i mitt projekt att göra min blogg mer aktiv utan att lägga ner märkbart mer tid på den.



Frieda G. Riess - Självporträtt, 1922.

Asmodernt

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

Granada

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.



Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*



Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa

Torka bort det där flinet, tack

Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).

Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.

Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.

Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.

We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)

Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.

If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)

Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.

Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.

Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.

Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.

Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.

*

Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.

Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.

Vi minns historiens geografiska missfall

Min gode vän J tipsade mig om den här listan på mänsklighetens hivemind framför andra, Wikipedia: List of historical unrecognized countries.

För det första tycker jag att det är fantastiskt att faktiskt varenda en av dessa små historiska skisser förärats med en egen sida, även om de flesta logiskt nog är ganska små till formatet.

För det andra tänker jag osökt på fosterdiskussionen: När blir ett land egentligen ett land? Efter en månad, eller ett år? Först när det klippt navelsträngen och fått en inhemsk ekonomi, eller ett parlament? Somliga av visionärerna lär knappast ha hunnit rita ett första utkast till det nya landets flagga förrän området slukats av den omgivande politiska geografin och blivit en parentes i historien. Det känns som en påminnelse om de glada dagarna när nationalstaten fortfarande var en ny och fräsch idé. Alla ville förstås ha en del av kakan. Många av exemplen känns förstås också som tjurig regionalism, men om historien valt andra stigar är det inte omöjligt att ett par av de här länderna skulle ha varit högst vitala idag.

En hedersplats förtjänar Lajtabánság, en ungersk stat som kippade efter luft i exakt en månad och en dag, mellan 4 oktober och 5 november 1921.

Fascistisk kyrkoarkitektur

Kristendomen har som bekant inte världens bästa track record när det gäller förhållandet till den världsliga makten. Franco, Mussolini, i viss mån Hitler, Salazar i Portugal (katolsk fascistisk diktatur 1933-1974), med flera. Trots det finns det ganska få kyrkor uppförda i klassiskt fascistisk stil (även om en del säkert tycker att de flesta romerska och gotiska kyrkorna har något totalitärt och skrämmande över sig).

Ett undantag har jag dock hittat: National Shrine of the Little Flower Catholic Church, underligt nog belägen i USA. Grundaren, Fader Charles Coughlin, var dock uttalad fascist och höll uppviglande radiotal från själva kyrktornsbyggnaden. Det är tveksamt om talen kan kallas predikningar då de nästan aldrig tog upp trosfrågor, utan mer fokuserade på att uttrycka sitt stöd för Mussolini och Hitler och dessas antisemitism. Efter Kristallnatten (som f.ö. inte var ett isolerat tyskt fenomen utan skedde på flera håll i världen, också i USA) hade han t.ex. på klassiskt antisemitiskt sätt lagt skulden på judarna själva. Vatikanen gjorde, tillsammans med Joseph Kennedy, vad de kunde för att tysta Coughlin, men förgäves.

Det allra mest deprimerande i sammanhanget är väl att hans radioprogram inte var någon lokal rättshaveristisk angelägenhet, utan nådde enligt uppgift en knapp tredjedel av den amerikanska befolkningen, och han fick 80000 lyssnarbrev i veckan. Han var otroligt populär. Hans program tystnade slutligen genom direkt påverkan från the National Association of Broadcasters, när USA officiellt tagit ställning i kriget och därmed började lägga upp strategier för inrikes nyhetsspridning - alltför känsliga politiska ämnen censurerades. Man fick till och med postverket att vägra sprida hans publicerade texter. En sann eldsjäl, alltså.

Ironiskt är förstås att kyrkan är uppkallad efter helgonet Thérèse av Lisieux, som dog blott 24 år gammal. Hon är framför allt känd för sin barnsliga men mycket djupt upplevda tro. Hennes blidhet och oskyldighet kontrasterar på ett beklämmande sätt med Coughlins frustande aggressivitet.

För den som är bekant med HBO-serien Carnivàle kan det också vara kul att veta att Brother Justin var delvis inspirerad av Fader Coughlin.