I Won't Back Down

Johnny Cash., originally uploaded by Ark-Angel..

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and I won't back down
Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down


När kropp och själ känns som att de jobbar i skift mot mig behöver jag texter av den här kalibern. Imorgon ska jag sätta en plan i verket.

Min spelhistoria

Den här lilla introduktionen skrev jag för ett annat sammanhang som aldrig lyfte riktigt:

Ur de djupaste lagren av mitt minne gräver jag upp en ögonblicksbild: Jag sitter på dagis och har fått bannor för att jag spelat våldsspelet Karate Champ till Nes. Jag är rätt säker på att det också fanns Super Mario Bros och Duck Hunt. Men det var Karate Champ som för första gången fick mig att verkligen känna spelupplevelsens förföriska, sinnesvidgande kraft. Den lämnade mig aldrig.

Några år senare fick jag ett Game Boy av mina farföräldrar. Jag höll ut förvånansvärt länge med bara den konsolen med tanke på hur mycket jag läste om andra konsoler.Nintendomagasinet, Super Power, säkert en del andra tidningar passerade revy utan att göra några avtryck… Jag insåg snart att jag ofrivilligt valt sida i den infekterade striden mellan Sega och Nintendo. För att lära känna fienden läste jag ett nummer av Sega Force och fick för första gången uppleva hur otroligt grabbig tv-spelsjournalistiken av tidigt 90-tal var. Som den känsliga blomma jag var redan då tog jag illa vid mig av sexskämten och den hårda jargongen på insändarsidorna. Jag flydde tillbaka till Nintendo.

Mitt minne är dåligt, åren flyter ihop… Jag sitter på sängen hos min mellanstadiekompis och samkör SAOL med hans Game Genie för att försöka hacka Manic Mansion ochMega Man till oigenkännlighet. Jag hyr Secret of Mana till Snes varje kväll i tre veckors tid på den lokala videobutiken, där jag också avverkar oändliga mängder mediokra produkter. Att mina föräldrar höll god min är ett under. Minns det enda spel som jag köpt utan att först ha läst recensioner först: Utopia. Säkert ett okej spel, men på tok för svårt för mig som tolvåring eller vad jag nu kan ha varit… Lovade mig själv att aldrig köpa ett spel utan att först läsa en recension av det.

Under en intensiv tid i högstadiet var vi hemma hos en kompis som bodde nära skolan nästan varje lunchrast, spelade Goldeneye 007 till N64 i säkert ett års tid. Det avlöstes av Chu Chu Rocket till Dreamcast, sen slutade vi umgås…. Här börjar minnet klarna, jag får ett Playstation och övertalar pappa att intet ont anande köpa ut Resident Evil till mig på Spelia på Valhallavägen. Final Fantasy VII, Breath of Fire III, Wipeout 2097 avlöser varandra, Super Power har blivit Super Play och texterna börjar bli läsbara, tv-spel börjar slå igenom på marknaden, Lara Croft blir pinsamt nog representant för den “vuxna” spelbranschen… Börjar för första gången få upp ögonen för PC-spelen, i samband med att vi får hem en dator via mammas jobb. Ger mina föräldrar slag när jag börjar spela Starcraft över modem hela nätterna, kan fortfarande vakna kallsvettig och drömma om de telefonräkningarna…

I gymnasiet tonar tv-spelandet ut lite, musik och annat ålderstypiskt tar vid… När kaoset efter gymnasiet lagt sig kommer intresset tillbaka, jag går in i en ny blomstringstid, köper konsoler och spel för alla dessa heltidspengar man aldrig haft förut. Playstation 2, Gamecube, en väns Xbox, tv-spelskvällarna är ett faktum. Vid den här tiden har tv-spel blivit en kulturform lika naturlig som film eller musik, Nöjesguiden börjar recensera spel. En ung bransch, visserligen, men i rasande snabb utveckling.

Senaste tiden har jag varit så lyckligt lottad att jag haft en flickvän med lika stort spelintresse som jag, på gott och ont antagligen, vänner och familj har kanske blivit lidande… Mass Effect, Bioshock, Guitar Hero III, Elder Scrolls IV: Oblivion har vi avverkat ihop. Nu står tråkigt nog vårt gemensamma Xbox 360 415 km bort från mig i Göteborg, vi har delad vårdnad…

Mass Effect blir film och jag whinar lite

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning. 

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

Skolskjutningens logik

Via DN: Ännu en skolskjutning i Finland. Har inga stora förklaringar eller teorier att bjuda på, tror sånt här är svårt att helt förhindra.

Den dramatiska kurvan följer en viss logik: En lång period av frätande bitterhet som stegras till en konstant platå av hat, förberedelserna under några veckor, och så kaoset under själva dådet - oftast är offren slumpmässiga, personer som råkade vara i närheten. När skytten är tillräckligt trängd, av polisen eller sina egna motstridiga impulser, tar han (för det är alltid en han) livet av sig, om han inte blivit dödad först.

Just kamikazeaspekten har jag aldrig förstått. Det underliga är att jag ofta hör av mina vänner att det är en naturlig impuls att ta så många som möjligt med sig i fallet om man ändå ska dö. Utan att vilja framstå som skenhelig har jag aldrig någonsin känt den impulsen, ens i mina bittraste stunder. Vilken psykisk knut löser det önskemålet?

Människodjurets avgrunder...

Mint + ny blogg

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

*

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

*

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Killarna

Det finns väl tusen saker att invända mot eller ha svårt för eller att problematisera med det här, men även efter att jag gjort det återstår ändå känslan av att jag önskar att killar också skrev och läste så. Finns det en glipa i dagens manlighet där man kan slå in en kil? Jag tvivlar.

Youtube: Ash - Girl From Mars

Visst känns den underligt samtida, trots att den är från 1996? Eller tänker jag bara på nu-rave? I så fall är den kanske snarare ute - igen.

Jag gillar Ash. Jag såg deras video till Goldfinger på Mtv när jag var liten - 1996 var jag elva - och köpte skivan, 1977. Den är en av få skivor jag har kvar från ett så tidigt stadium i min samling, och jag lyssnade på den senast igår. Det enda jag hatar är det hemliga spåret, efter en dryg kvarts tystnad efter sista låten. Då har de spelat in när de tävlar i att spy. Eftersom kräkningar är ungefär det värsta jag vet (efter spindlar) blev jag förstås helt skärrad när jag råkade höra det första gången. Tycker fortfarande det är äckligt.

Av någon anledning hade jag alltid trott att sångaren Tim Wheeler var bisexuell, men jag hittar inget som tyder på det. Kan ha varit för att jag upplevde de typiskt poppiga melodiernas kontrast med klassisk rocksvett som ett sorts gränsöverskridande, som att jag upplevde honom som feminint manlig. Vet ej.

Aldrig mer utedass

SvD: Svarta änkan etablerad i Sverige

– Det händer ofta att de kommer till Sverige via bil- eller reservdelsimporter och de klarar det svenska klimatet alldeles utmärkt, säger John Hontalas, akvarist på Skansen till SvD.

Svarta änkan gillar dunkla, varmare utrymmen där den i lugn och ro kan spinna sitt kraftiga och klibbiga nät. I Sverige hittas den ofta i garage eller på utedass.

Det här är, utan konkurrens, de sämsta nyheter jag hört i hela mitt liv. I likhet med t.ex. J.R.R. Tolkien hatar jag verkligen spindlar, för att inte tala om hur livrädd jag är för dem, och det är illa nog att det finns några arter alls av det vidriga djuret på våra breddgrader. I ljuset av det låter den här nyheten som ett dåligt skämt, men det är alltså sant. Jag måste nog sätta mig en stund och smälta det här.

Alla gånger jag har behövt säga till mig själv "det finns i alla fall inga riktigt giftiga spindlar i Sverige" när jag smyger in på ett mörkt utedass eller får spindelnät i ansiktet när jag tar en genväg genom snår och buskar flimrar förbi framför ögonen... Den säkerheten finns inte längre. Brrr.

9 september

Imorgon sätter man igång LHC (Large Hadron Collider), världens största maskin. Även om jag tror att uppgiften om rörets "27 km omkrets" är ett tryckfel är den garanterat stor. Ett par forskare och andra vänner av ordning befarar att man kommer bygga mänsklighetens första, och med all sannolikhet sista, svarta hål när man sätter igång den, men jag är inte så orolig: Why the World WON'T End on September 10.

Samtidigt vore det kanske ett passande slutmål för mänskligheten. Vi böjer oss närmare och närmare den klara yta som är det yttersta svaret på precis allting, och när vi äntligen nuddar den bryts ytspänningen och allt faller samman.

*

Jag har opererat mitt högra öga. Det är ärligt talat en ganska bedrövlig syn, även om mamma insisterar på att jag överdriver. Det ser lite grisigt ut i alla fall, kanterna där vitan dyker in under ögonlocken är mörka av blod.

Förhoppningsvis är det värt det. Tanken är att jag ska få fason på ögonen så att jag äntligen ska kunna korrigera mitt brytningsfel. Just nu känns det mest olustigt att inte riktigt se klart för att någon varit framme med kniven bara millimeter från den ena av mina viktigaste mottagare av information från omvärlden. Har aldrig varit såhär nära blindhet förut. Inte för att jag är i närheten av blind, men det är ändå det närmaste.

Jag är sjukskriven en vecka, men ironiskt nog orkar jag inte använda datorn så mycket. Börjar bli lite stissig av att inte kunna göra saker som har med seende att göra. P3 Dokumentär i all ära, men jag behöver något att göra med händerna samtidigt. Sticka, månne?

*

Även om jag inte orkar läsa så intensivt har jag tagit mig an Walden till slut. Jag tänker mig att det är en bok som faktiskt tjänar på att läsas långsamt. Har också bestämt mig för att jag ska stryka under i den, så om någon lånar den i framtiden vill jag be om ursäkt på förhand.

Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?

Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat.

Om Aristippos

Knowledge, originally uploaded by mistca.

Aristippos i kjol, parfymerad på torget, en flitig bordellbesökare, en av få filosofer att ha en lika stor vinkällare som bibliotek ... (Michel Onfray, Antikens visdomar, s. 103-104)

Bordellbesöken kan jag skippa, men i övrigt - en filosof i min smak! Det finns förvisso många som har en lika stor vinkällare som bibliotek, men att bara ha en vinkällare och ett bibliotek - det vore något.

För övrigt är boken - del 1 i serien Filosofins Mothistoria, signerad Onfray, på Nya Doxa förlag - en verkligt omtumlande upplevelse. Jag, i likhet med i princip alla mina jämnåriga utom de särskilt vetgiriga filosofistudenterna, har inga särskilt levande minnen från skolans filosofilektioner. Jag har alltid sett filosofin, särskilt när det gäller de gamla grekerna, som studiet av hårklyverier, patologisk världsfrånvändhet och barnsligt tuppfäktande. Det har dessutom känts brännande inaktuellt för det egna livet.

Jag tycker visserligen fortfarande att det stämmer i många fall, men Onfray har gjort ett bra jobb med att gräva upp de riktigt livskraftiga, jordnära tänkarna ur det söndermytologiserade antika Grekland och med stilsäkerhet och personlighet presenterat deras olika ståndpunkter. Jag har blivit platonhatare på kuppen, det är rent bedrövligt vilka brott den mannen har begått mot det mänskliga tänkandet under alla år...

PS. Det är lätt att upptäcka en dålig översättning, men det är sällan översättningen är så strålande smidig att den sticker ut åt andra hållet - Jim Jakobsson som översatt de första tre delarna i serien är dock exempel på just det. Även om man (jag) hela tiden kan höra franskan som ett eko är översättningen alltid glasklar och utan konstiga halvfranska blandningar. Om han någonsin googlar på sitt namn kan det ju vara roligt att få upp en sådan här hyllning i det lilla... DS

EG recenserar Song Summoner

Song Summoner, som jag skrev lite om nyligen, har recenserats av Eurogamer. Spelet fick en välvillig sexa. Utöver själva spelupplägget, som tycks vara av generiskt strategirollspelssnitt, verkar mina högt ställda förväntningar på ett avancerat konverteringssystem av låt till karaktär inte ha infriats. Även om en låt tydligt ger upphov till en specifik klass, är karaktärens egenskaper till synes helt slumpmässiga.

Så mycket för mina förhoppningar om spelet som en lättillgänglig edutainment-introduktion till ljudkonst och dekonstruerande av musikbegreppet...

Länktips: Mjölksjöar

Verkligheten kommer ikapp myten: Mystery ocean glow confirmed in satellite photos

Mariners have long told of rare nighttime events in which the ocean glows intensely as far as the eye can see in all directions.

/.../

The newly released images show a vast region of the Indian Ocean, about the size of Connecticut, glowing three nights in a row. The luminescence was also spotted from a ship in the area.

"The circumstances under which milky seas form is almost entirely unknown," says Steven Miller, a Naval Research Laboratory scientist who led the space-based discovery. "Even the source for the light emission is under debate."

För det första: Det måste vara så sagolikt vackert.

För det andra: Det finns ingenting som är så uppmuntrande som en förbluffad vetenskapsman.

100

, originally uploaded by hannahelisabeth.

Hundra inlägg, ett halvår senare.

Rekapitulering: Det katolska har mer och mer ebbat ut, vilket jag kanske anade redan då*. Det mer klassiskt romantiska har fått mer plats, såväl som det mer vardagsnära. Jag tar ut svängarna mer när jag känner för det, släpper ibland bara ifrån mig ett citat eller en bild när andan faller på. Jag börjar hitta formen. Att uppdateringarna är fortsatt sporadiska känns rätt bra. Tänker att det är bättre att hålla en regelbundenhet än att bränna ljuset i båda ändar och tröttna. Har också mot alla odds fått något som liknar en liten men hängiven läsekrets, vilket såklart är roligt.

Nya riktningar: "The snake that cannot shed its skin perishes. So do the spirits who are prevented from changing their opinions; They cease to be spirit."

- Friedrich Nietzsche, The Dawn - Aphorism 573

* "Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv." (Länk)

Citat: John Muir

It has been said that trees are imperfect men, and seem to bemoan their
imprisonment rooted in the ground. But they never seem so to me. I never saw a
discontented tree. They grip the ground as though they liked it, and though fast
rooted they travel about as far as we do. They go wandering forth in all
directions with every wind, going and coming like ourselves, traveling with us
around the sun two million miles a day, and through space heaven knows how fast
and far!

– John Muir, 1938

---

Ja, jag är inne i en lite natursvärmisk period nu, bökar och rotar med de gamla transcendentalisterna... Det har garanterat med min instängda kontorstillvaro att göra. Deras sorglösa, lätt panteistiskt anstrukna andlighet är trösterik när man blivit trött på somliga alltförmänskliga gudar.

Citat: Thoreau

No day will have been wholly misspent, if one sincere, thoughtful page has been written. Let the daily tide leave some deposit on these pages, as it leaves sand and shells on the shore. So much increase of terra firma. this may be a calendar of the ebbs and flows of the soul; and on these sheets as a beach, the waves may cast up pearls and seaweed.

– H. D. Thoreau, 1840

Vimeo: Too much candy

Too much candy from Capucha on Vimeo.

Tack till Thomas för tipset. Det är ju inte utan att den biologiska klockan börjar ticka ljudligare när man ser sånt här. Dödligt cute.

Det goda livet

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Wild Combination: Ny trailer

Delicious new trailer is delicious

Eftersom jag följt det här projektet sedan starten (visserligen bara på internet, men det är väl lika nära som något annat medium idag) och till och med donerat en inte blott symbolisk summa till produktionsteamet (för att de skulle kunna köpa loss rättigheterna till arkivbilderna på Arthur) rör det mitt hjärta att se den ha vuxit till en så vacker skapelse.

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat att That's Us/Wild Combination faktiskt bokstavligt talat är världens bästa låt (Youtubeklipp här). Att dokumentären döpts efter den känns väldigt fint.

Can't wait!


P.S. Hittade en version av Jens Lekmans vid det här laget ganska välkända cover på Arthurs A Little Lost som var hemskt rörande: Länk. Missa inte det lilla stråkarrangemanget i andra versen.

Recept på en i alla väsentliga avseenden perfekt dag

- Vaknar av sig själv strax före halv åtta när klockan ringer. Är inte sjuk.
- Promenerar till jobbet i frisk sensommarvind. Kommer dit med drygt fyra minuters marginal.
- Har på sig en ny och fin tröja.
- Har en lugn men stimulerande dag på jobbet.
- Äter gårdagens middag till lunch (okej, det är väl kanske inte optimalt, men matlåda!) och läser. Jag erkänner härmed att min tidigare tes om att det är "lika dyrt att laga egen mat som att köpa färdiglagat på stan" är världshistoriens största livslögn.
- Slutar jobbet kvart i fyra, tack vare den nerkortade lunchen.
- Tar en sväng på stan, går på bussen men inser att kajen vid Gamla Stan ser så inbjudande ut att man går av efter en station och sätter sig och läser i solskenet.
- Läser drygt 100 sidor i valfri någorlunda meningsfull bok. Det här är viktigt för mig. Idag började jag på Den kristna hedonismen, som överraskande nog visade sig vara helt briljant. Stilen är syrligt avmätt, i föreläsningston. Gnostikerna framstår mer och mer som världshistoriens fnoskigaste typer.
- Handlar mat på vägen hem på väl vald matvarubutik. Blir glatt överraskad av hur mycket man får för pengarna och inte tvärtom.
- Lagar en alldeles utmärkt middag.
- Som avnjuts tittandes på Buffy the Vampire Slayer.
- Skriver ett blogginlägg om alltihop.

Bloggtips: Girl in the Machine

Joy! Har hittat en jättebra teamblogg om feminism och gaming! Finns inte så mycket att tillägga, den talar för sig själv: Girl in the Machine

Bra inlägg jag läst so far:
- The Horror Heroine Effectiveness Scale
- Exploring Androgyny in Video Games
- Alice Elliot's Divinity

Operation Immortality

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

Postsecret

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Reality check: Bokinköp

I anknytning till det förra inlägget tänkte jag att jag skulle göra en liten delårsrapport för mig själv och se hur mycket böcker jag egentligen har lyckats samla på mig under årets första sju-åtta månader. Jag räknar in serierna.

Böcker:
Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat
R.W. Connell - Maskuliniteter
Martin Lönnebo - Bibelns pärlor
Red. Lars Gustaf Andersson & Elisabeth Mansén - Vidgade sinnen
Johannes av Korset - Levande kärlekslåga
Johannes av Korset - Andlig sång
Anders Arborelius - Allt eller intet
Emilia Fogelklou - Minnesbilder och ärenden
Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik
Maria Sveland - Bitterfittan
Rowan Williams - Tystnad och honungskakor
C.G. Jung - Jaget och det omedvetna
John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Gunnel Vallquist - Texter i urval
Gunnel Vallquist - Till dess dagen gryr
Hjalmar Ekström - Utblottelse
Per Mases - En liten vägledning till tystnaden
Anders Piltz - En liten vägledning till att läsa Bibeln
Helena Granström - Alltings mått
Nathan Söderblom - Tal och essayer
Torgny Lindgren - Dorés Bibel
Torgny Lindgren - Norrlands akvavit
Arthur Koestler - Lotusen och roboten
Clarence Crafoord - Människan är en berättelse
Pierre Bourdieu - Moteld
Liv Strömquist - 100% Fett
Simone Weil - Väntan på Gud
Mohammed Omar - Parakletos
Mara Lee - Ladies

Manga:
Kei Toume - Lament of the Lamb, 1-7
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata - Death Note, 1-6
Osamu Tezuka - M&W

Serier:
Alan Moore - Promethea, 3-5 (fick 1 och 2 av T)
Neil Gaiman - Sandman, 1-5
Joann Sfar - The Rabbi's Cat, 1-2

Jag måste nog sätta mig ner. Allt som allt blir detta 53 individuella böcker, om man räknar varje seriealbum som en bok. Bara de riktiga böckerna är drygt 30 stycken. Samtidigt... Tja, det är kanske vad en storrökare skulle lagt på cigaretter under samma period, jag vet inte. Många av böckerna är ju trots allt pocket eller från antikvariat och kostar därför oftast mindre än en hundring styck. Men det är ändå sex och en halv bok i månaden, drygt fyra i månaden om man bara räknar "riktiga" böcker. Tack gode Gud för antikvariat.

Sett till de faktiska böckerna tonar en, åtminstone för mig, rätt väntad bild fram: Idel religiös läsning, uppblandat med lite samtida verk och ett par ekon av mitt mörka akademiska förflutna. Det är väl lika bra att spela med öppna kort. Kommer antagligen bli mer och mer psykologiskt inriktad litteratur framöver.

*

Och, ehm, jag köpte faktiskt ett par böcker till idag. Det var 40 procents rea! Utförsäljning! Don't look at me like that! (Aderton Antikvariat vid Studentpalatset, om någon undrar).

Michel Onfray - Den kristna hedonismen. Intressant tema, jag är inte sämre än att jag gladeligen ger mig i kast med kristenhetens inre motsägelser och spänningsfält. Inbillar mig att jag kommer lära mig en massa nyttigt, även om jag inte är så förtjust i Onfray och hans hedonistiska manifest.

Pierre Teilhard de Chardin & Louis Massignon - Artos banbrytarserie. Liten essäbok om två katolska tänkare på gränsen till det relativistiska tidevarvet - den ene är vetenskapsman, den andre islamolog. Båda ska enligt uppgift ändå ha lyckats hantera mötet med både vetenskapens framsteg och den religiösa pluralismen utan att tappa tron, tvärtom. Får se om jag blir övertygad.

A. Alvarez - Natt. "En undersökning av nattlivet, det nattliga språket, sömnen och drömmarna". Låter lite flummigt, men författaren (som faktiskt bara verkar heta "A") är litteraturkritiker, så jag litar på att han håller sig på rätt sida av snömosgränsen. Dessutom gillar jag tematiskt upplagda böcker.

Johan Huizinga - Ur medeltidens höst. Med tanke på hur ofta jag har tänkt att jag ska läsa den här (med intresset för det katolska kommer intresset för det medeltida av bara farten) kunde jag inte låta bli när den gick för ynka 48 kronor efter rabatten. Ful utgåva.

Johan Cullberg - Kris och utveckling. Har en känsla av att jag kommer att behöva läsa den här förr eller senare.

Clarence Crafoord - Hjärtats oro. Mer psykologi, denna gång om åldrandets, sjukdomens och döendets psykologi. Lagom poetiskt för att jag ska bli nyfiken. Dessutom gillar jag Crafoord sedan tidigare.


P.S. Att jag vet att en person som bara heter A ändå är en man är helt enkelt för att det finns en bild på honom på en av flikarna...

Min ursäkt för att smyga runt i antikvariat i tid och otid

Jenny: Honestly, what is it about them that bothers you so much?
Giles: The smell.
Jenny: Computer's don't smell, Rupert.
Giles: I know! Smell is the most powerful trigger to the memory there is. A certain flower or a whiff of smoke can bring up experiences long forgotten. Books smell... musty and rich. The knowledge gained from a computer is... it has no texture, no context. It's there and then it's gone. If it's to last, then the getting of knowledge should be tangible. It should be, um, smelly.

- Buffy the Vampire Slayer S01E08

Girls of Gaming

Ny trailer för Resident Evil 5

Okej, jag erkänner. Det ser faktiskt mer lovande ut än det har gjort förut. De korta nattklippen ser strålande ut, fienderna ser äckliga och fina ut, och äntligen har man fått se andra miljöer än kåkstaden. Bortsett från de komiskt klyschiga storykaraktärerna (vit kostym, galet skratt: check; tilltagen urringning, giftsprutor: check; ansiktsmask, cape: check) tror jag faktiskt att det kan bli något den här gången också. Enda risken som jag ser det är att det blir Resident Evil 4.1 och inte 5. Dessutom: Biljakter, explosioner, masspsykoser... Metal Gear Evil, någon?

*

Från det ena till det andra: Trailern ovanför är som synes från Eurogamer, min personliga hovleverantör av recensioner, artiklar och videoklipp. I likhet med t.ex. svenska Level och Super Play finns där minst en tjej på redaktionen, vilket alltid muntrar upp. Med tanke på att spelvärlden ofta känns lika inkluderande som Rotary blir minsta framsteg på den fronten något av en världshändelse. Tack vare internet har det dock dykt upp en del initiativ på området, t.ex. Feminist Gamers, Gamer Girls Unite, Gamegirl.com, Game Girl Advance, och ett par till.

Men problemen blir tydliga redan på första sidan googleträffar (för att inte tala om bildresultaten): Tjejer + spel betyder fortfarande antingen barbiespel (vilket egentligen är det mest hånfulla: nästan alla spel som riktar sig till tjejer är faktiskt barnspel) eller ögongodis för manliga gamers. Gametrailers.com gjorde nyligen sitt bästa för att försämra det tillståndet genom att lansera Girls of Gaming, en portal för reklamsnuttar och "artiklar" av tveksam verkshöjd, som alla har gemensamt att de försöker förena bikinibrudar och gaming. Inget ont om bikinibrudar (varma dagar spelar säkert många tjejer i bikini), men det känns ändå rätt fattigt som koncept. Kort sagt: Borde inte killar som gillar spel börja fatta att det är mer intressant för dem att ha levande tjejer att spela med än filmade tjejer att runka till?

I det perspektivet är antagligen World of Warcraft ett av 2000-talets viktigaste feministiska initiativ.

Söndag kväll

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Sundén - Utdrag

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.

DN plankar Filter?

Jag brukar rätt sällan kräla ner från mitt elfenbenstorn och befatta mig med den prosaiska verkligheten, men nu kunde jag inte låta bli att reagera: Visst har DN gjort precis samma reportage som Erik Almqvist gjorde i andra numret av magasinet Filter när de skriver om att de svenska jordgubbarna har blivit vattnigare? Skamlöst, i så fall.

Avslutningsvis, detta med djuren

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.



Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.



Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.



Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.



Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.