Att tala om paradiset

Igår drack jag kryddigt öl med en kär vän. Vi pratade om språket, att vi tror på språket och dess möjligheter, vi pratade om paradiset.

Jag ser paradiset som en evig kvällning efter en tryckande het dag, en tät och lummig barrskog. Jag sitter på den mjuka marken och pratar tyst med vännen som sitter framför, vi är upplysta underifrån av ett dämpat levande ljus, som strålade det från de fallna barren i jordmattan. I utkanten av våra synfält stryker andra par och triader förbi mellan de torra träden, in i mörkret. Luften är frisk och vederkvickande, huden dunkar av hettan efter dagen, kropparna andas ut. Om man lyfter blicken mellan trädkronorna står himlen dov och stark, skiftande från kobolt till marinblå, och därovan föds stjärnor oändligt långt bort, för oändligt länge sedan.

Om det finns gator täckta av guld och väldiga palats är jag inte där. Det enda som glimtar i guld är ögonen och naglarna, barren och kådan, ur somliga vinklar.

Som bild är den inte varken unik eller särskilt smakfull, men vad är väl förfining i ljuset av saligheten? Också religiöst är den lite oförfinad - vad kan väl människotanken och människospråket gripa ur den fullhet som eventuella paradis måste ha - men jag låter fåfängan och ängsligheten falla undan för den här gången. Jag tror på språket.

Murkelhonung

Pollen Hunter, originally uploaded by techmeister.

De glesa uppdateringarna beror delvis på att jag är lite beroende av min kamera för att komma vidare i mitt bloggande, och dess batterier är urladdade, och laddaren försvunnen. När den är återfunnen och batterierna laddade kommer jag åter.

Tills dess vill jag bjuda på ett briljant utdrag ur Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit, som jag inte hade hunnit börja på förrän i förra veckan:

Och tiden var ju den rätta, ville han påpeka. Ingen hade längre användning för kristendom och predikningar.
Predikstolarna var mycket riktigt förvandlade till bikupor. Elva kupor, en vacker bipaviljong.
De drar kraftigt idag, sade biodlaren. Sälgen blommade ännu, och björken och maskrosorna och kabbelekorna och alen och hjortronen. Snart var det än en gång tid att slunga honungen.
Tre samhällen i var kupa, sade han icke utan stolthet, således trettitre samhällen. I innersta Västerbotten är min bigård den största. Och i synnerhet den mest givande.
Hans bin var ju också på ett särskilt sätt välsignade.
Och han förklarade:
Väldiga mängder av andlighet för att inte säga helighet hade genom åren lagrats inne i predikstolarna, för den delen också inne i själva trävirket och masoniten. Hans bin blev utan minsta ansträngning delaktiga av det gudomliga och mysterierna. De var förandligade, de hade ett uppdrag och en kallelse som var okänd i alla andra bisamhällen. Du ser väl, ropade han, hur de flyger omkring som Guds änglar!
Bina som for ut och in mellan flustren och som surrade omkring deras huvuden blänkte och glittrade mycket riktigt som om de varit förgyllda.
Inne i de före detta predikstolarna hämtade de också en kraft som var okänd för den gängse biodlingen, fortfor han. Hans bin fann honung där vanliga bin gick bet, de återvände aldrig tomhänta till kupan. Han hade till och med sett dem suga nektar ur rönnbärsklasar och murklor!
Hans honung var därtill den mest aromatiska som kunde uppbringas. På väggen inne i köket hade han ett vykort från en av prästerna i Ume. Din honung har en doft av sakrament, stod det.
Murkelhonung? muttrade Olof Helmersson och smakade på ordet.
Och du ska veta, sade biodlaren avslutningsvis, att de förökar sig genom jungfrufödsel.

Youtube: Tågscenen i Spirited Away

Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.

På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.

Fåglarna

Song Bird, originally uploaded by Amanda ~ Amaranthine.

Om det ensamma nynnandet på psalmer:

Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem. Sjungandet drager dem icke blott ut från dem själva, utan gör även, att de förlora sig själva ur sikte, liksom en ur buren undsluppen liten fågel flyger hit och dit, från den ena kvisten till den andra, och sjunger af all sin kraft, emedan den nyvunna friheten fyller den med glädje. Den sjunger på ett ställe och flyger så till ett annat för att pröfva på, om den verkligen är fri; sedan, när den känner sig säker om sin frihet, börjar den på nytt att sjunga; luften vidgar dess stämma, och ju lättare det blir att sjunga, desto mer sjunger den. Den själ, som är i detta tillstånd, känner sig på samma sätt, och i henne sjunges det en liten fågels sång. Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel skulle förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga.

— Hjalmar Ekström, c:a 1925

Psalmsång kan lysa upp de mest försumpade hjärtmarker. Ofta sitter jag ensam i kyrkbänken på lunchen och bläddrar i Cecilia eller Svenska Psalmboken och sörjer att jag inte kan läsa noter, än mindre sjunga rent. Det måste jag åtgärda under året. Jag är åtminstone evigt tacksam att vi under skoltiden tvingades iväg till kyrkan så ofta som vi blev, så att de kändaste psalmerna sparades i ryggmärgen. Texterna har grumlats lite under åren, men att bara nynna är också rogivande.

Den annars så rysligt stränge Ekström påminner i sina mer naturlyriska stunder en hel del om Frans av Assisi. Småfåglar och fågelsång förenar inte bara dessa båda gudsmän, utan även R.S. Thomas:

Sång

Jag väljer vitt, men med
röda stänk, likt snön
om vintern med några få
järneksbär och den ensamma

rödhaken, som är en värmande
eld och likt Kristus
kommer till oss i sin svaghet,
med med en genomträngande sång.

Det har blivit mycket citat och högstämdheter på sistone. När andra säger bättre det jag själv tänker tar jag gärna ett kliv bakåt.

Själens dunkla natt, di två sista stroferna

På vallen när för vinden
Jag bredde ut hans hår i soluppgången,
låg saligt smekt om kinden
jag i hans armar fången
och alla sinnens styrka var förgången.

I glömska jag försänkt mig
böjd över vännens anlete med munnen.
Allt upphör när jag skänkt mig
— var tår i ångest runnen
är gömd bland vita liljor och försvunnen.

— Johannes av Korset, c:a 1580

Tisdag den 13 maj 2008

Jag var hos farmor och farfar i helgen. Lärde mig den hårda vägen att avstånden är längre på landet, åtminstone i det böljande Östergötland. Gick i trekvart trots att jag hela tiden såg målet för min promenad. Betalade med brända armar och hade manisk blick av solstinget när jag kom hem. Såhär fint var det när jag kom fram till kyrkan där min farbror gifte sig:



På väg dit passerade jag också en domarring. Ett träd sträckte på sig ur dess mitt, en ko glodde på mig precis hela tiden utom just när jag tog den här bilden:



Varje kväll somnade jag med de här orden på näthinnan. Varje morgon vaknade jag och de var det första jag såg:



Måste också pusha för att Ladugård 206 gjorde en av de godaste vegetariska smörgåsarna jag någonsin ätit. Smörgås, förresten. Pålägget förhöll sig till brödet som värphönan förhåller sig till ägget. Men den var fantastisk. Lökhalvor stekta i tjocka såser, marinerade rotfrukter, kryddiga röror, och under alltihop det mest nybakade bröd ni kan tänka er - allt man kan önska. De säljer också världens dyraste delikatesser. En kladdkaksbit stor som en femkrona kostade 22 kronor.

*

Gör också en mental note till mig själv om att nästa månadsskifte börja använda Pearbudget. Nu när jag är löneslav är det enda logiska att bli perverst intresserad av vart varenda surt förvärvat öre tar vägen. En neurotisk kontroll av det lilla för att kompensera för bristen på kontroll av det stora.

Vi minns historiens geografiska missfall

Min gode vän J tipsade mig om den här listan på mänsklighetens hivemind framför andra, Wikipedia: List of historical unrecognized countries.

För det första tycker jag att det är fantastiskt att faktiskt varenda en av dessa små historiska skisser förärats med en egen sida, även om de flesta logiskt nog är ganska små till formatet.

För det andra tänker jag osökt på fosterdiskussionen: När blir ett land egentligen ett land? Efter en månad, eller ett år? Först när det klippt navelsträngen och fått en inhemsk ekonomi, eller ett parlament? Somliga av visionärerna lär knappast ha hunnit rita ett första utkast till det nya landets flagga förrän området slukats av den omgivande politiska geografin och blivit en parentes i historien. Det känns som en påminnelse om de glada dagarna när nationalstaten fortfarande var en ny och fräsch idé. Alla ville förstås ha en del av kakan. Många av exemplen känns förstås också som tjurig regionalism, men om historien valt andra stigar är det inte omöjligt att ett par av de här länderna skulle ha varit högst vitala idag.

En hedersplats förtjänar Lajtabánság, en ungersk stat som kippade efter luft i exakt en månad och en dag, mellan 4 oktober och 5 november 1921.

Entiska

Large Trees, originally uploaded by resnow777.

I och med det här inlägget känns det som att jag når en toppnotering (eller bottennotering, beroende på läsaren) i nördighet, men jag fastnade verkligen för den här texten om entiska, språket som de levande träden talar i Tolkiens böcker:

The Ents loved Quenya, but they also developed their own tongue, probably the most peculiar of all the languages of Arda. Tolkien describes it as "slow, sonorous, agglomerated, repetitive, indeed long-winded; formed of a multiplicity of vowel-shades and distinctions of tone and quantity which even the loremasters of the Eldar had not attempted to represent in writing" (Appendix F). The Ents were apparently able to distinguish between minute variations of quality and quantity and used such distinctions phonemically. Many distinct Entish phonemes would sound like a single sound to a human or even Elvish ear. It seems that Entish also employed different tones, perhaps somewhat like Chinese, in which language a simple word like ma may have one of four meanings (ranging from "mother" to "horse") - and to the Chinese they all sound different, because the vowel a is pronounced with a distinct tone in each case. Entish may have employed many more tones than just four.

/.../

A speech in Entish, if it could be understood by human ears, would perhaps be like a very verbose and involved kind of poetry. There would be repetitions upon repetitions upon repetitions, with slight variations. If there was anything that we might call a sentence, it might proceed in a sort of spiral fashion, winding in to the main point, and then winding out again, touching all along the way on what has already been said and what will be said" (An Introduction to Elvish p. 176).

/.../

Treebeard said of his own Entish name that it was "growing all the time, and I've lived a very long, long time; so my name is like a story. Real names tell you the story of the things they belong to in my language, in the Old Entish as you might say" (LotR2/III ch. 4).

/.../

But it appears that the Ents did not always communicate in "dialogues" with one speaking at a time. During the Entmoot, "the Ents began to murmur slowly: first one joined and then another, until they were all chanting together in a long rising and falling rhythm, now louder on one side of the ring, now dying away there and rising to a great boom on the other side". Evidently the debate was a long, pulsating symphony of many opinions being voiced simultaneously, slowly merging into a conclusion. This may explain why it did not take forever before the Entmoot decided upon a course of action.

Själva idékomplexet ent slår an i princip varenda ton som finns till buds i det här hjärtat: det vårdande, det vegeterande, det oändligt långsamma, det organiska, det dunkla, det lyriska, det neutrala, det stilla sipprandet av rent liv... What's not to love?

Holy by association

En av fördelarna med att ha ett måndagsexemplar till kropp är att man från och till kan råka ut för ganska fascinerande fenomen bortom standardutbudet av krämpor och åkommor. Igår var jag med om ett sådant fenomen. Som med i princip allting i livet är det betydligt roligare att tänka tillbaka på än att faktiskt vara med om.

Jag stod och borstade tänderna framför toalettspegeln, klockan var lite efter tolv och jag var fortfarande lite medtagen efter magkatarrsnatten och borde kanske egentligen ha gått och lagt mig ännu tidigare. När jag står och betraktar mig själv borstandes tänderna går det sakta upp för mig att något är fel. När jag ser på mitt ansikte ser jag bara mitt vänstra öga. Det högra ögat är liksom inte där. När jag vrider huvudet lite åt vänster och höger framträder det igen, men när jag tittar rakt på försvinner det. Jag piper till i panik med tandborsten mellan läpparna och viftar lite framför ögonen med den fria armen. Den försvinner också, flimrar in och ut ur den högra delen av synfältet. Jag blundar med högra ögat för att se om det bara har att göra med att jag fått något skräp i ögat, men det är samma effekt med bara vänstra ögat öppet.

Men när jag blundar ser jag att det ligger som ett band av trianglar och kvadrater strålandes i turkost, rött och vitt, som ett bakvänt C i mitt högra synfält. Större figurer i det nedre högra fältet, mindre och skarpare i det övre, oupphörligen flimrande och strålande. När jag försöker fokusera på dem försvinner de ut i periferin. Gäckande. Efter att ha googlat lite i panik sluter jag mig till att det handlar om en vanligt förekommande förvarning om ett migränanfall som är på väg att blomma ut. När jag kommit så långt har figurerna försvagats och rört sig ännu längre ut i periferin, och när jag släcker ljuset för att sova är de borta. När jag vaknar har jag en lättare huvudvärk.


En ful men rätt bra illustration av hur det ser ut

*

Till saken hör att jag faktiskt var lite bekant med det jag såg, även om jag aldrig hade upplevt det förut. I Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, som jag tidigare nämnt här, ägnas ett kort kapitel åt medeltidsmystikern Hildegard av Bingen och hennes kända visioner, främst de illustrationer som har bevarats åt eftervärlden. Jag har haft svårt att hitta just de bilder jag letar efter på internet, men bilden här till vänster ger åtminstone en uppfattning om vad det rör sig om. Hennes bättre bilder är mindre symmetriska och har skarpare mönster, mer i linje med vad jag upplevde. Det är en ganska trygg gissning att både Hildegard och många andra religiösa visionärer genom historien har varit begåvade med migrän och tolkat aurafenomenen, eller flimmerskotomen som det så tilltalande heter på fint språk, som heliga visioner.

Men även om jag vet att det "bara" är neurologiska urladdningar, kan jag inte släppa känslan av att ha upplevt något aningen bortanför. Det är som om det skett ett sorts sömlöst utbyte mellan den anatomiska händelsen migrän och den mytologiska händelsen migrän genom tiderna. Med all tolkningstradition som finns bevarad om migrän är det som att en del rinner över även i det nuvarande, och försätter det i åtminstone ekot av ett en gång meningsfullt sammanhang.

Konspiration!

Det blir inte mer Arkiv X i verkligheten än såhär! En person har omkommit och 280 personer sitter i karantän sedan en märklig, våldsam influensa drabbat passagerare på ett tåg i Kanada. Den isolerade miljön, mobiliteten som försvårar sökandet efter en eventuell gärningsman som bara kan ha hoppat av tåget precis var som helst längs rälsen, att bara regeringens "specialister" får gå in...

Men den stora tragiken med alla grandiosa konspirationsteorier är förstås att de i slutändan bara framstår som alltförmänskliga pappersväggar mot meningslösheten. Man vill så gärna tro att det finns en tanke - visserligen en ond tanke, men ändå en tanke - bakom allt fruktansvärt som händer, men verkligheten är i själva verket bara banalt slumpmässig, tomt gapande med alla trådar hängandes lösa.

Men lite misstänkt är det ju...

Helgerån: Brideshead Revisited

När jag för många år sedan var en flitig besökare på Flashback Forum lade jag på minnet ett inlägg i en debatt om att de (tror jag) japanska kolonisatörerna i Korea hade tvingat många familjer att byta namn till japanska varianter av familjenamnen, som ett led i kolonisationsprocessen. Som all kulturimperialism väldigt förnedrande för den som utsätts. Användaren jämförde det känslomässigt med att gräva upp morfar och installera honom som urinoar. En minnesvärd illustration.

En liknande känsla får jag av det jag just har beskådat: Trailern till den med fasa emotsedda filmatiseringen av Brideshead Revisited. Som ett barn av det gudlösa 2000-talets Sverige håller jag inte många saker heliga. Utom Charles och Sebastian, i Jeremy Irons och Anthony Andrews tolkningar. Det vänder sig i magen när jag ser hur de totalt banaliserat hela berättelsen (Och Julia! Vad har de gjort med Julia?!), fläskat på med ett svulstigt soundtrack och ändrat regin från det ansträngt tillbakahållna till det platt skrikiga. Visserligen är det bara trailern, men ändå...



Länk till trailern på Apple.com (bättre kvalitet)

Convalescentia

Röster från alla håll pratar i munnen på varandra, kommenterar varandra och beordrar varandra. Otydliga bilder fladdrar förbi och dubbelexponeras på samma sätt som rösterna. Jag öppnar ögonen och ser lakanet och mitt rum i 90 graders vinkel, men rösterna och bilderna dundrar vidare i huvudet och jag märker först inte att det som väckte mig var en helvetisk smärta i övre magregionen, precis där de nedersta revbenen smälter ihop. Jag försöker samla mig men tappar helt orienteringen när rösterna inte tystnar, känner ett par sekunder iskall fasa inför möjligheten att jag skulle ha blivit galen i sömnen.

Jag bestämmer mig för att sluta ögonen och hoppas att tröttheten ska övervinna ontet. Så blir det inte. Jag tröttnar till slut, konstaterar att jag är klarvaken och ringer Sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i luren ställer några standardfrågor, ber mig till slut att undersöka om vi har någon grädde eller bakpulver hemma. Nej och nej. Fick aldrig reda på vad bakpulvret skulle ha för funktion. Hon råder mig att vänta ett tag till och ringa 112 om det förvärras.

En halvtimma senare ringer jag 112, en vänlig tjej ställer nästan exakt samma standardfrågor. Hon meddelar att hon inte kan ställa diagnos över telefon, men som ung och i övrigt frisk är det statistiskt mycket liten risk att jag har råkat ut för något allvarligt. Hon tror inte att det är aktuellt att åka till akuten.

Ytterligare en halvtimma senare har jag nått en point of no return och klär på mig. Börjar traska iväg mot dygnet runt-öppna apoteket. Köper på mig Rennie och något receptfritt medikament som ska motverka sura uppstötningar. Blir en aning modfälld av att jag inte fick något mer specifikt, men betalar snällt och får en liten kopp vatten att skölja ner kapseln med på plats. Den är hal i vattnet och kittlar gomseglet på väg ner så att jag nästan hostar upp den igen. På väg tillbaka känner jag absolut ingen skillnad.

Väl hemma gör jag ännu ett försök att somna. Nu sjunger fåglarna och solen har gått upp, klockan är väl runt 05.00. Konstaterar lakoniskt att smärtan bara blivit värre och tar mig till slut mot tunnelbanan för att åka till sjukhuset. Resan är en pina och mannen mitt emot mig lyssnar på hetsig trance i sina lurar på extremt hög volym.

När jag väl kommit till sjukhuset blir smärtan sekundär: Jag är i goda händer, och om så hela magen skulle öppna sig och täcka receptionsgolvet med brustna tarmar och levrat blod skulle jag åtminstone vara på det bästa tänkbara stället. Jag får snabbt hjälp och får till och med ett eget rum att vila i. Noterar att särken jag får byta till på överkroppen inte alls är dum. En vit tunikaaktig variant med trekvartsärmar och blå sömmar. Funderar flera gånger på att smuggla med den hem i jackfickan.

Min vana trogen var jag inte dummare än att jag tog med mig läsning (jag blir nästan lite rörd av mig själv när jag tänker på hur djupt den reflexen sitter i mig), och mellan blodprover, EKG och klämningar passar jag på att läsa ut Cullberg. Hans berättelser om svensk psykiatripolitik under 1900-talet får en extra kraft av att jag faktiskt sitter och läser om det på en sjukhussäng.

När klockan närmar sig tio och testerna kommit tillbaka kommer kirurgen in och låter meddela att det antagligen rör sig om magkatarr. Hon råder mig att inte dricka alkohol, äta mer hemlagad mat, vila resten av dagen och försöka att inte stressa så mycket i framtiden. Hon skriver också ut en treveckorskur som brukar ha goda resultat.

*

Åter hos de levande bestämmer jag mig för att tacka livet genom att besöka Stadsbiblioteket. Jag lämnar tillbaka Cullberg och lånar en bok av Viktor Frankl. På väg från biblioteket slinker jag in på Serieboden och impulsköper 100% Fett, The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 och Sandman vol. 1.

Fortsatta svärmerier: Fünf Kräuter

Det slår aldrig fel: Vårens första varma vindar smeker stadens gator och trots att det knappt är över tio grader tror man att det är högsommar och att en tunn skjorta med råge täcker värmebehoven för dagen. Samma beteende i augusti vore obegripligt. Ursäkta klyschan.

Jag är alltså på väg att bli förkyld igen, och första tecknet på det är att svalget svullnar och ömmar. Men med illa dold förtjusning får jag i alla fall en anledning att konsumera mig några millimeter närmare transcendensen med Karamellpojkarnas Fünf Kräuter (det dröjde 22 år innan jag förstod att det betyder fem örter, trots att det står på påsen). Ni kanske förstår vidden av min romans med klosterväsendet när jag väljer mina halstabletter enbart utifrån det faktum att det finns en bild av en munk på påsen.

*

Vidare har mer immanenta problem tillstött: Hotellrummet som T och jag hade siktat in oss på i Granada visade sig vara uppbokat, så vi ska ha krismöte ikväll för att försöka lösa det. Visserligen finns det en uppsjö hostels och hotell i staden, men allt som överstiger existensminimum blir snabbt väldigt dyrt när det handlar om sju nätter. Jag har en vag idé om att föreslå couchsurfing, men jag vet inte hur chanserna ser ut i en så liten stad, eller med så kort varsel. Dessutom finns ju risken att vi vaknar utan njurar i ett dammigt dike två mil från stadskärnan, och det vet jag inte om det är värt.

*

För den nyfikne:

En bokenkät

Som ett desperat försök att trampa igång skrivarlusten igen använder jag ett beprövat verktyg - enkätformen.

1. Vilken bok läste du senast?
- Igår började jag läsa Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv och sträckläste 120 sidor. Den senaste boken jag läste ut innan dess vet jag inte riktigt, den enda jag kommer på är Kafka på Stranden men det kan nog ha varit någon annan. Kan inte låta bli att få lite kreddångest över att inte kunna säga något obskyrare. Mitt bibliotek ger förmodligen ett lika splittrat intryck som min skivsamling.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Jag läste typ tio sidor i Tito Collianders Förbarma dig precis innan jag somnade igår, så jag räknar nog den som nästa bok. Jag läser alltid tre böcker parallellt, läser sällan ut någon av dem. Jag har för femte gången börjat läsa Bröderna Karamazov också, och siktar väl på att ha läst ut den någonstans kring 2012. Jag läser också Gerard W. Hughes Mod att mogna och Alister McGraths Christian Spirituality. Båda är förvånansvärt bra. Har också flyttat Äldreomsorgen i Övre Kågedalen från bokhyllan till skrivbordet och sitter ibland och bläddrar förstrött i den.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga?
- Det är tyvärr en rejäl övervikt mot de manliga författarna. Inte ren apartheid, men nära nog. Det är en skam.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Ja, det gör jag nog. Jag är väldigt upptagen av tanken på att ha läst olika böcker, mer än jag är av tanken på att faktiskt läsa dem. Det ironiska är att jag nästan aldrig läser ut böcker.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Skönlitterärt går jag mest på kanon, facklitterärt är det mer gissningsmässigt. Har hyfsad intuition när det gäller att hitta bra facklitteratur, är i princip clueless när det gäller skönlitterärt. Kan ofta inte avgöra varken under eller efter läsningen om en skönlitterär bok är bra eller inte. Jag har så dåligt litterärt självförtroende att jag omöjligen kan motivera mig att läsa en bok som inte fått bra recensioner. Det är antagligen därför jag föredrar facklitteratur, där kan jag botanisera mer prestigelöst.

6. När blir en bok för lång?
- I praktiken nästan alltid eftersom jag inte läser ut så många böcker, men det finns en del undantag. Jag har faktiskt tagit mig igenom exempelvis Erfarenheter av Zen, som är drygt 1300 sidor tjock. Men det tog väl något år av tiominutersläsande varje kväll.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Jag har nog ungefär lika mycket tålamod med krångligt språk på svenska som på engelska. Mindre än man kanske kan tro. Jag tycker i allmänhet att formgrepp som försvårar och inte förenklar läsningen är ett minus. Jag är väl något av en essentialist i den bemärkelsen att jag tycker det är roligare med textens innehåll än dess framställning.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Mystik, En kärlekshistoria tror jag. Den är verkligen fullständigt briljant. Jag rekommenderade Kafka på Stranden för C också. Han sträckläste den, till min stora glädje.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Det är väl snarare regel än undantag. Jag ger inte upp så mycket som jag aldrig fortsätter att läsa den.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Om facklitteratur är en genre är den komiskt överrepresenterad. Har en hel del teologisk och uppbygglig litteratur, en del kurslitteratur från min brokiga akademiska karriär, en del asiatiskt och allmänreligiöst, spridda skurar av essäsamlingar och antologier. Skönlitterärt är det knappt två hyllor, mest tunna ryggar. Underligt mycket poesi. Ser mig verkligen inte som någon som läser poesi. Har också en hel hylla för tidskrifter som jag sparat, mest Signum och Pilgrim.

Mer Current 93

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

The best things in life are free

...but you can give it to the birds and bees
I want money

*

Livet har ändrat form sedan jag började arbeta heltid. I fredags fick jag min första lön, plus att jag fick timlönen från mars samma dag. Lagt till det var pengarna T hade satt över för flygbiljetten och några kronor från förra månaden. Allt som allt hade jag över 30 000 kronor på kontot. En overklig känsla. Med skulder, flygbiljetter, hyra och så vidare försvann såklart det mesta redan samma dag. Men jag hade pengarna, svart på vitt på det blanka saldokvittot. Jag har sparat det i plånboken.

Men pengar gör en snål. Idag lagade jag mitt bästa par byxor. Det känns som att det har att göra med att jag har pengar att röra mig med. När jag haft precis så att det räckt och lite till hade det nästan känts lite skamligt att gå i lagade kläder (om jag nu hade lagat dem), men nu när jag faktiskt har pengar kan jag på något bakvänt sätt kosta på mig att snåla.

Eller så har det bara att göra med att jag tänkt köpa en ny dator för 10000 och därför borde veta bättre än att köpa kläder för resten av pengarna. Att jag har skrivit så lite här på sistone har faktiskt en del att göra med att jag är så trött på min hackande gamla laptop och dess (på grund av mig, visserligen) värdelösa tangentbord. Det och att det inte finns några luckor på jobbet för det längre.

B16 och liknelsen om kyrkfönstret

Jesse asleep, originally uploaded by Lawrence OP.

Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.

Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:

The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.

Youtube: New improved dream of the first order

Referensmaterial 1 & 2.

*

Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.

Vill ni ha det som i Sovjet?

Aja baja, inte klicka.

Ja, ibland. Eller åtminstone på min dator. Därför har jag nyligen installerat den ypperliga Firefoxtillbyggnaden (extensionen låter för illa) Leechblock, som med en lägervakts omutlighet hindrar folk som inte vet sitt eget bästa från att besöka sidor som de vet bara gnager på själen och framför allt deras lediga tid. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på hur många timmar av mitt liv jag slösat bort på att sitta och uppdatera communitysidor, nyhetssidor och andra av nätets återvändsgränder. Timmar jag hade kunnat använda till att, ja, jag vet inte, läsa böcker? Möblera om? Lära mig rita? Precis vad som helst förutom att jaga lulz och känna sin själ skrumpna till ett litet ledset skrott?

Så ska det bli. Och ni som är oförstående inför att någon aktivt kan välja att begränsa sig på det här sättet lyfter jag på hatten för, ni har uppenbarligen betydligt bättre karaktär än jag.

Men ni trogna läsare behöver förstås inte oroa er - Blogger är inte blockerat. Jag känner så att säga att jag har mitt bloggande under kontroll.

Perikores goes modeblogg, del 1

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

April 2008

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.

Jag önskar att Håkan var tjej

Bild från svt.se.

Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?

Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?

Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.

Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.

*

En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.

Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.

Kattens år

groom, couch and sleep, originally uploaded by rahen z.

Precis i början av året var jag hemma hos Anton och åt middag. Jag fick för första gången höra Year of the Cat av enhitsundret Al Stewart. Ett svalt piano följer lyssnaren på promenad genom en oändligt drömsk text där soliga gator och ett liv i ödets händer vecklar ut sig som genom solbelyst rispapper. Jag lyssnade intensivt på den i början av året, men sen allt mindre, som man gör.

Men nu när det meteorologiska och det tematiska sammanfaller lite bättre plockar jag fram den igen. Den påminner mig alltid om scenerna från Nordafrika i Brideshead Revisited, när Charles letar efter Sebastian, som gått bort sig i alkoholen. Jag tänker mig att juniresan blir något åt det hållet. Jag vill bara helt kort känna på främlingsskapet och den ohämmade romantiken. Det kan man unna sig mitt i all ironi.

The title comes from Vietnamese astrology. The Year of the Cat is also called the Year of the Rabbit... It comes every 12 Years and it is supposed to be a stress free year. The Last Year of the Cat was 1999. It was also the Year of the Cat in 1975, the year before this came out. But, there is no guarantee that the Year of the Cat that Stewart sang about was 1975, since it could have been 1963, 1951,1939, 1927 and so forth. (Länk)

Det är lägligt att jag hörde den just i år. Visserligen är inte det riktiga kattens år förrän 2011 nästa gång, men det känns inte så viktigt. Det här året är just tänkt att bli ett sorts mellanår. Jag samlar ihop mig, summerar, sjunker in i vardagens lunk och lutar mig tillbaka en kort stund innan allt sätter igång igen. Jag märker att jag inte alls tänker lika mycket som förut, vilket kanske borde oroa mig, men det känns också som att det är ett sundhetstecken, och helt i linje med det här årets karaktär.

Låten finns i olika versioner på Youtube, men albumversionen är mest representativ. Den finns som hemmasnickrad, inte helt bra musikvideo här.

Länktips: Ola Wikander

Jag gillar språk. De är någonting som varit mänskligt, men lyckats bryta sig ut, för att stjäla en formulering av en vän. De ligger precis på gränsen mellan den mänskliga friheten och den samlade historiska mänsklighetens materialiserade överenskommelser. För att bli förstådd måste man förhålla sig till regler som man själv egentligen inte kan rucka på. Att hitta på nya ord här och där går väl för sig, men att helt kasta ordförråd, bokstäver, grammatik och allt annat överbord gör att man inte kommer att bli förstådd. Språket äger dig.

Ola Wikander, som blivit lite DN Kultur-kändis tack vare sin bok I Döda Språks Sällskap (som jag av någon anledning fortfarande inte har läst), har börjat blogga. Det är fantastiska nyheter för alla språkvänner.

Via Doctor Alazerius.

Mucha Street Wear och psykopomp

Jag noterade en grej på väg till jobbet imorse: Topstreetwear har en stiliserad tolkning av frihetsgudinnans huvud med snusnäsduk för munnen och näsan som logotyp (tyvärr syns den inte på hemsidan). Den är lustigt lik den här affischen av Alphonse Mucha:


(Affischen i sin helhet)

*

Jag har också lärt mig vad som döljer sig bakom den fantastiska glosan psykopomp: det är ett gammalt grekiskt ord (ψυχοπομπός, psykopompos) för den varelse som leder människan från vår värld till dödsriket. Återfinns i snart sagt alla myter och religiösa traditioner. Jung menar att den är en medlande arketyp mellan det medvetna och det omedvetna. Den har inte en dömande funktion - den är bara lotsande. Det finns något djupt tilltalande i den bilden.

För att återigen anknyta till mina utläggningar om välljudande ord tycker jag också att psykopomp är i en egen division, även om det inte är frikopplat från sina beståndsdelars associationer: det målas upp bilder av en uppblåst, rikligt utsmyckad (pampig, pompös) och samtidigt irrande, gaggande, krampande (psyko-) varelse. Den egentliga meningen är dessutom, för ovanlighetens skull, inte mindre spännande.

I kristendomen har ärkeängeln Mikael fyllt den funktionen, och Sanktmikaelsbönen är en av mina personliga favoritböner.

På tal om änglar verkar det också som att gabrielsprojektet börjar gå in i sitt slutstadium. Vi filmar det sista i helgen, redigeringen ligger inte på mitt bord. Det ytterst lilla jag sett hittills har i alla fall varit lovande. Suggestivt och rent. Vet inte än om det kommer att läggas upp på Youtube. Watch this space.

Soft news

Som gammal vän av kloster och allt som har med sådana att göra har jag såklart väldigt svårt att inte bli lite rörd av den här nyheten: Praying dog joins temple. Jag såg notisen i Metro härom veckan men orkade inte fota urklippet och sen slängde jag väl tidningen.

Priest Joei Yoshikuni would like Conan to meditate, but "it's not like we can make him cross his legs", he says.

Har en hund buddhanatur? Ho ho...

*

In other news: DN På Stan har fått en makeover (och en egen .nu-adress). Känns lite som om den värdelösa tidningen Groove och den utmärkta tidskriften Filter skulle få ett utomäktenskapligt barn. Formatet är fint, första omslaget var väl lite tråkigt men layouten i övrigt känns bra. Men jag fattar inte hur den kan vara så tjock? Den måste ju vara minst dubbelt så tjock som när den var i tabloidformat, och så mycket mindre har den väl inte blivit?

Rick 'n roll

Det känns som att 4chan håller på att närma sig ett totalt folkligt genomslag (med ett yrvaket Hem & Skola hack i häl, och troligtvis en slutgiltig newfagifiering av hela användarbasen som konsekvens).

I samband med första april har mängder med sidor haft 4chan-memes som aprilskämt (troligtvis utan att veta var de ursprungligen har fötts), och raiden mot epilepsiforumen härom veckan omskrevs i pressen som en "hackerattack". Syftet verkar för de intervjuade lite oklart, men svaret är såklart: For the lulz. (Länkar: 1 2 3 4)

Nu har också Rick Astley, vars Never Gonna Give You Up blivit Myspace-generationens motsvarighet till "du har en fläck på tröjan"-skämtet, insett vidden av livet som mem och talar om att göra en comebackturné. Vet inte jag. Will probably need moar aids.

Ur djupen

Ursäkta spammandet idag, men jag kan inte riktigt släppa det här. Undertecknad är som bekant en stor vän av det ännu oförklarade (och en ännu större vän av det förhoppningsvis evigt oförklarliga, för övrigt), och jag har ikväll snubblat över två spännande artiklar på Wikipedia: Slow Down och Bloop.

Låt inte de oseriösa namnen förleda er, det här är mycket stort. Det handlar om två ljudupptagningar ur havsdjupen som än så länge ingen har kunnat förklara, men som har organiska kännetecken. Alltså potentiellt enorma varelser som bara ligger och väntar på att äga sönder hela den mänskliga civilisationen, eller i alla fall delarna av den som bosatt sig längs kusterna. Cthulhu? Monstret från Cloverfield? Maskinljud från det sjunkna Atlantis? INGEN VET.

Bokfynd

Jag var på antikvariatet Alfa på lunchen idag. Världens bästa antikvariat. Fyndade godbiten på bilden här ovanför. Omslaget är ett av de bästa i hela mitt bibliotek, jag tror att jag ska låta den ligga framme nästan hela tiden.

Kapitlen heter som följer:

- Om varseblivning och religiös erfarenhet
- "Given i dem att äta"
- Personligheten och det religiösa livet
- Religionshistoria i fågelperspektiv
- Religiös erfarenhet i skilda former
- Nathan Söderblom och mystiken
- Sigmund Freud och Lars Levi Læstadius
- "Hedendom i kristendomen"
- Mellan lag och vilja
- Kristus och riket
- Kristendomens möte med religionerna
- Om den moderna ateismen
- Helgon och utvalda

Can't wait!

Länktips: Nytt klipp från Resident Evil 5

Via Spelfeber: Joystiq har ett kort klipp från Resident Evil 5 uppe. Ja, det är snyggt. Jag älskar att ljuset bränner när man kommer ut ur ett mörkt rum (och att ögonen måste vänja sig vid mörkret när man kommer in i samma rum), och animationerna är såklart jättebra.

Men alltså, det är ju omöjligt att inte känna ett visst obehag inför det här med att man går runt och slaktar afrikaner. Det kanske är irrationellt och eventuellt på något sätt rasistiskt (svårt att veta numera) att jag känner så, men det är väl ändå en annan sak än om fienderna vore vita (vilket de varit i alla de andra spelen)?

Okej, det kanske lurar någon sorts västerländsk myt om asiaters primitiva rasism i det här resonemanget också. Men det är liksom gestaltningen som stör. Om det var mer Africans With Mainframes (bildligt talat, mer afro-cyberpunk eller vad som helst), om det inte bara var så förfärligt stereotypt, skulle det liksom kännas mer okej. Om det bara var en slump att de var svarta. Men när de porträtteras som galna flockdjur (alternativt okontaktbara dagdrivare) blir det liksom lite för nära de schablonbilder som används redan i en massa andra dunkla sammanhang för att det ska kännas helt lugnt.

Jag tror att jag blir ovanligt beklämd av det här just för att jag egentligen älskar Resident Evil-serien, och gärna vill kunna spela femman också utan att känna mig som Nathan Bedford Forrest. Jag håller tummarna för att Capcom ror det här i land på ett bra sätt.