Om Trots Allt

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Left 4 Dead

Efter två veckors konstant spelande kan jag konstatera att Left 4 Dead är 2008 års roligaste spel. Att dividera om huruvida det egentligen är det "bästa" spelet - högst på prispallen enligt alla kriterier osv - känns poänglöst. Jag vet i alla fall att jag inte har haft så här kul sedan de första veckorna med Battlefield 2 för drygt tre år sedan.



Intressant grej: En oproportionerligt stor del av bildresultaten man får upp om man googlar på "Left 4 Dead" är den här bilden, i olika storlekar. Det verkar som att de flesta träffarna kommer från artiklar som använt bilden när de skrivit om L4D. Det är en ruta från spelets introfilm, och i princip den enda i hela spelet där Zoe (som tjejen heter) ser hjälplös och rädd ut. I resten av introfilmen och hela spelet igenom finns det inga fler sådana klipp, hon är precis lika desperat och mordisk som alla andra huvudpersoner.

Ändå/just därför är den så populär. Omedveten manlig terapiverksamhet, gissar jag på. Behovet av att återställa ordningen.

Schmidt Sting Pain Index

Det är tråkigt att vara så förkrossande dålig på naturvetenskapligt tänkande som jag är. Inte ens populärvetenskap brukar lämna några större intryck, och även om det jag läser är helt fantastiskt kommer jag aldrig ihåg detaljerna.

Därför blir jag så glad de få gånger jag faktiskt hittar naturvetenskapliga skildringar som inte kräver så mycket förkunskaper eller begåvning. Ett strålande exempel på en sådan är Fredrik Sjöbergs augustprisvinnare Flugfällan, om flugsamlande och svenska kändisar på området. Lärt, välskrivet och roligt.

Lika kul är Justin O. Schmidts Schmidt Sting Pain Index, som är precis vad det låter som. Entomologen (insektsforskaren, för den som liksom jag inte hade en aning) Schmidt har med livet som insats låtit sig bli biten och stungen av 78 olika insektsarter och mycket levande redogjort för smärtans karaktär och intensitet på en skala från 0.0 till 4.0, där 2.0 ungefär motsvarar ett getingstick. Wikipedia bjuder på några smakprov:

• 1.0 Sweat bee: Light, ephemeral, almost fruity. A tiny spark has singed a single hair on your arm.
• 1.2 Fire ant: Sharp, sudden, mildly alarming. Like walking across a shag carpet & reaching for the light switch.
• 1.8 Bullhorn acacia ant: A rare, piercing, elevated sort of pain. Someone has fired a staple into your cheek.
• 2.0 Bald-faced hornet: Rich, hearty, slightly crunchy. Similar to getting your hand mashed in a revolving door.
• 2.0 Yellowjacket: Hot and smoky, almost irreverent. Imagine W. C. Fields extinguishing a cigar on your tongue.
• 2.x Honey bee and European hornet: Like a matchhead that flips off and burns on your skin.
• 3.0 Red harvester ant: Bold and unrelenting. Somebody is using a drill to excavate your ingrown toenail.
• 3.0 Paper wasp: Caustic & burning. Distinctly bitter aftertaste. Like spilling a beaker of hydrochloric acid on a paper cut.
• 4.0 Tarantula hawk: Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair drier has been dropped into your bubble bath.
• 4.0+ Bullet ant: Pure, intense, brilliant pain. Like fire-walking over flaming charcoal with a 3-inch rusty nail in your heel.


Värstingen själv - en bullet ant.

Smulor från bloggbordet

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:


Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Youtube: Teratologens återkomst del 1 & 2

För den som händelsevis missat det har någon vänlig/förtappad själ lagt upp SVT:s korta reportage om Nikanor Teratologen på Youtube. F.ö. oväntat roliga intervjuer (Teratologen själv intervjuas förstås inte), jag skrattade rakt ut flera gånger här i min ensamhet.

Bokslukande: Fler excerpter

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.

För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.

Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.

Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.

Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:

"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."

Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.

Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.

Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.

Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.

Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.

Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Bab(b)el

Jag får alltid en krypande panikkänsla när jag upprepar ett ord för många gånger, t.ex. om jag försöker komma på vilken preposition man brukar använda efteråt, hur ordet stavas eller så. Det är som att trycka ansiktet mot en tunn hinna, den spricker så lätt och plötsligt framträder språket i dess sköra godtycklighet. Orden blir babbel. Jag inbillar mig att det är så det känns att bli galen.

Höst

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Fable 2: Upprättelse

Jag borde egentligen hänga tvätt nu, men jag är datorlös över helgen så jag tänkte passa på att ge Fable 2 lite välförtjänt upprättelse: Det är ett mycket, mycket bra spel.

När spelupplägget sjunkit in och sidouppdragen, jobben, och de beroendeframkallande slagsmålsscenerna börjat dyka upp i jämnt tempo är det helt enkelt omöjligt att sluta spela. Den uppmärksamhet och omvårdnad man lägger på sin karaktär går ganska snabbt över gränsen för det sunda och världen utanför spelet blir alltmer otydlig.

Som det skenheliga harhjärta jag är njuter jag i fulla drag av att få vara outhärdligt god och tillmötesgående mot precis alla i hela världen (utom banditer, som jag på fantasyvis har ihjäl på löpande band), och jag får leva ut mina munkfantasier med kläder, frisyrer och även skägg om jag så vill (även om jag spelar som tjej). Jag har givetvis också ögonlapp. Bilder kommer.

För första gången sedan jag gifte mig har jag också varit och hälsat på min fjantige men älskvärde man. Utan att spoila för mycket får man ganska tidigt i spelet möjligheten att antingen krossa hans hjärta eller gifta sig med honom, och trogen som jag är den konflikträdda vägen i livet tog jag det minst obehagliga alternativet. Jag har låtit honom roa sig bäst han kunnat i den lilla vagnen man börjar sitt vuxna liv i, medan jag varit ute och gjort stordåd.

Han var förståeligt nog lite putt över att jag först nu behagat dyka upp, men några slängkyssar och ett fyrstjärnigt halsband senare var han helt överlycklig att se mig. Eftersom han varit så snäll och väntat troget har han gjort sig förtjänt av ett lite bättre boende, så jag ska se om jag kan hitta något finare åt oss i Gamla Stan... Risken är ju förstås att han blir lite bortskämd. Han kanske ska få ett barn att gulla med under de långa perioderna jag är ute i fält, Molyneux bestämde sig ju i sista minuten för att skippa hela graviditetsbiten, så det är ganska snabbt fixat...

Som ni märker blir man fullständigt uppslukad. Jag är mycket nöjd.

När jag tröttnat återstår dessutom Fallout 3! Good times.

Fable 2: Första intrycken

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla. 

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

*

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Youtube: Bat For Lashes - What's a Girl To Do

Bra låt, bättre video.

Den här estetiken känns förresten så tidstypisk, som en 80-talisternas överenskommelse om vad som är obehagligt och läskigt. Väldigt Donnie Darko, väldigt amerikansk ungdom. Vad säger djurmasken? Jag vet inte.

Cassianus: Excerpter

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

*

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

*

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

*

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

*

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det;  alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Zero Punctuation: Silent Hill: Homecoming

Zero Punctuation recenserar Silent Hill: Homecoming. Helt briljant. Kul spoof på telefonsamtalet i SH3 på slutet också.

Sagt, tänkt och skrivet

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

*

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop. 

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans. 

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Prövningsdagar

Fable 2 (aka spelet som t.ex. fick 10/10 av Eurogamer och 9/10 av EDGE) finns redan att få tag på i butik i Sverige (eventuellt är det slutsålt nu, men det fanns åtminstone tidigare idag), och Webhallen släpper sina ex på fredag. Jag har givetvis förbokat.

Men. Jag ska också skriva Högskoleprovet lördag morgon, och under inga omständigheter vill jag missa mina små men inte jättesmå chanser att höja mig ett poäng eller två för att jag skulle ha suttit uppe och spelat halva natten. Vilket jag såklart kommer göra om jag faktiskt köper spelet på fredagen. Vad jag kommer få göra är därför antagligen att hämta ut spelet och sen gå tillbaka till jobbet och lägga det där. Så får jag hämta ut det på lördag eftermiddag, med kod och passerkort och hela den processen. Spelet får under inga omständigheter befinna sig i närheten av mitt Xbox360 förrän tidigast klockan 16.00 på lördag. Annars kommer det vara kört.

Det här kommer bli så svårt, så svårt...

Youtube: Brian Eno - An Ending (Ascent)

Det finns två bra skäl till varför jag vill lyfta fram den här videon:

1. Låten skapar känslan av att någon med oändligt lätt hand plockar bort ens hjärnvävnad veck för veck, borstar rent skallbenet och sedan sakta låter hålrummet fyllas av renaste morgonljus.

2. Det är den första användarskapade musikvideon jag har sett på youtube som inte är pinsam, obegriplig eller bara en svart ruta. Den rentav förhöjer upplevelsen av musiken, vilket nog får betraktas som en nästan unik bragd i sin genre.

Den geometriska ikonen

Den Tomma Kyrkan

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Världens minsta text skriven

Via Pink Tentacle: ‘Atomic pen’ writes with individual atoms

"Världens minsta text skriven". Jahaja, tänker vän av ordning - Här braskas det! Men om man ska tro den japanske forskaren är det faktiskt alldeles och bokstavligt (!) sant. Ett forskarteam vid Osakas universitet har framställt en atompenna, med vilken den hugade kan skriva på enskilda atomer. Något för Morden i Midsomer 2199, utan tvekan.

Och jodå, undertecknad skrev ovanligt litet som ung och gör det fortfarande. Det är prydligare, och spar dessutom papper. "The completed text measures 2 x 2 nanometers, which is roughly 40,000 times smaller than the width of the average human hair." Prydligt var ordet! Frågan är nu: Hur många Summa Theologiae kan stansas på ett knappnålshuvud? Hoho...

Nya ord

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

*

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...