För ett par dagar sedan låg en osande lukt av stekt fisk över hela lägenheten. När man inte har ätit fisk på flera år är det en väldigt distinkt lukt. Förut har jag tyckt att den visserligen är rätt frän och stark, men det här var första gången som den var rent kväljande. Jag fick ett plötsligt infall att lyssna på Meat is Murder (se ovan). Och med ens hade min sedan ett par år ganska ljumma vegetarianism vaknat till liv.
Min vegetarianism är ingen bästsäljande historia. Jag bestämde mig vid något tillfälle för att sluta äta kött i skolan, antagligen rätt sent, kanske i nian eller i första ring. Jag fortsatte att äta kött en del hemma, det verkade inte rimligt att mamma skulle laga en rätt åt sig själv och en åt mig när vi bara var två personer. Givetvis skulle jag ha kunnat laga själv, men då var jag om möjligt ännu mer valhänt i köket än jag är nu, så det var inte aktuellt. Det hade antagligen varit väldigt bra om jag hade tagit det extra lilla steget, men nu blev det inte så. Mamma slutade äta rött kött och gick över till bara fisk och kyckling, så vi närmade oss varandra någorlunda. Det var förresten i samband med galna ko-sjukan.
Den här korta exposén är talande för hela min inställning till det här med kött som mat: Jag behöver det inte, och jag känner mig mer som den jag vill vara när jag inte äter det. Men att slösa med mat som lagats och som annars ska ha slängts vill jag heller inte. Farmor sympatiserar med mig i teorin och skulle antagligen bli vegetarian om hon inte var så gammal, och frågar alltid om jag äter det eller det när vi kommer över på middag. Pappa likaså. Men ibland blir det en miss, och då är jag inte drygare än att jag snällt stoppar i mig det som bjuds. Det kan hända att jag i framtiden kommer att bli mer principfast i sådana frågor. Eller mindre.
Ungefär så övertygad är jag, alltså. Det är då inte så konstigt att jag känner mig ganska alienerad från de mer hängivna skarorna av djurrättsteoretiker och -aktivister, exempelvis en insändare i senaste numret av Djurens Rätts medlemstidning, som konsekvent kallar djur för "personer av en annan art", vilket även får en välvillig djurvän som undertecknad att dra lite på munnen. Jag kan inte låta bli att undra vilket samhälle en sådan människa ser framför sig - och jag raljerar inte, utan är uppriktigt nyfiken. Indiens heliga ko-princip, utslagen över hela biosfären? En sorts futuristisk jainism?
Återigen: Jag vill inte raljera. Faktum är att en av de bästa anledningarna för att bli vegetarian är att det blottar det utbredda svineri (ursäkta) som döljer sig under relativt civiliserade människors yta. När militanta köttätare konstaterat att det framför allt är gott med kött brukar de också, i någon blandning av barnslig provokation och andefattig sadism, breda på med att det nästan är ännu roligare att äta kött för att det dessutom åsamkar djur lidande (och provocerar vegetarianen i sällskapet). Det här händer banne mig varenda gång ämnet ens dyker upp, alldeles oavsett om vegetarianen i sällskapet sagt ett enda ord eller ej. Det känns förresten i nio fall av tio också som ett uttryck för omogen manlighet: Det liknar killen i mellanstadiet som försöker få hästtjejen att gråta genom att smackande prata om hur gott det är med Brunte på mackan. Hos människor äldre än tolv är beteendet inget annat än rent svineri.
Men ändå: Det som stör mig i djurrättsteorin är just känslan av att det hela ändå utmynnar i någon sorts helig ko-princip, en artificiell idé om djur och människa som i grunden oförenliga koncept, där allt människan gör mot ett djur per automatik blir ett övergrepp, och att det enda som står oss till buds är ekologisk kvietism där alla djur utom vi har rätt till någon sorts "naturlig" livsstil medan vi är förpassade till askesens citronvatten och baljväxter. Vad som händer när det kommer en hungrig björn och hälsar på i det samhället vågar jag inte tänka på.
Jag kanske är för romantisk för att gå med på den lite själlösa utilitarism som mycket djurrätt verkar bygga på, men jag tycker att det svåra och viktiga med djurrättsfrågor rör just gränsdragningarna - hur vara människa bland djur, hur balansera allt biologiskt livs cykler av liv, lycka, lidande och död på ett värdigt sätt? Att bara köra över de subtiliteterna med svartvit retorik känns både fegt och dumt.
Avslutningsvis bör jag kanske tillägga att man alldeles oavsett inställningen till djurens eventuella lidande borde bli vegetarian i vilket fall som helst, för miljöns skull. Så kan man väl anordna tjurfäktning eller rävjakt i trädgården om man nu tvunget måste skada djur för att känna sig som en hel människa.
måndag 30 juni 2008
Mer djur
Kort instick
Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.
Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.
Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.
Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.
Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.
onsdag 18 juni 2008
Granada
Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.
För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?
För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.
Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.
Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.
Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.
Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:
Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning
Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.
Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:
Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!
Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.
Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.
fredag 6 juni 2008
Saber Rider and the Star Sheriffs och anime i allmänhet
Förutom att ha en av 80-talets bästa introlåtar - som genom att man bara får höra versen en gång genast måste spelas en gång till - är den här serien troligen ett av mina första möten med anime och manga. Kärlek vid första ögonkastet. Senare skulle jag komma att se flera säsonger av Robotech (den första tv-serie jag följde slaviskt) på den blivande hovleverantören av dubbad anime, Sci-fi Channel - och ännu senare Sailor Moon på TV4.
Jag tror att första gången jag smög upp efter att mamma och pappa gått och lagt sig var för att spela in den rätt skruttiga animen Guyver. Den inte helt pjåkiga Wind of Amnesia, en sorts postapokalyptisk Mad Max Light-anime, slutade med en extremt oskyldig sexscen - som jag minns det såg man ingenting - men jag var livrädd att mina föräldrar skulle få veta att en film jag spelat in hade sexscener. När mamma och pappa slutligen tog mig till köket för att ha ett allvarligt samtal - att de skulle skiljas, visade det sig - var jag livrädd att jag skulle få en utskällning för filmen. För nästan varje händelse i min barn- och ungdom finns det någon anime, manga, något tv-spel eller seriealbum som jag kopplar till det. Det var väl någon sorts trygghet och verklighetsflykt från en mer svårhanterlig verklighet. Fast jag hade i alla fall aldrig tråkigt.
Tillbaka till Saber Rider. På videobutiken i centrum tio minuter hemifrån fanns den att hyra, på svenska dessutom. Jag vet inte hur många gånger jag såg om den. Det sorgliga var nämligen att det bara var en ynka episod som hade kommit i svensk översättning. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man på vinst och förlust hämtade hem serier från Japan på den tiden. Sedan kunde pengarna ta slut och serien kunde hastigt och lustigt kraschlanda mitt i en säsong, eller som i det här fallet, efter ett enda avsnitt.
Tråkigt nog finns inte den svensdubbade versionen någonstans på internet (medan den engelska dubbningen faktiskt finns både på svenska torrentsiter och på Webhallen), det hade varit roligt att se om jag fortfarande kunde varenda punchline utantill: "Jag hade segern i min hand - nu måste jag slåss för den". Dubbningen var sannolikt helt bedrövlig (det lär den ha varit om den var i närheten av den engelska), men jag var antagligen så liten att jag inte tänkte på det.
En kul detalj är att det är en av få animeserier jag sett där det faktiskt är huvudpersonen och inte skurken som är en dryg snobb - jag tror till och med att han hade surrande i:n i den svenska översättningen.
I samma veva som jag hade mitt mangauppvaknande åkte vi en del till Frankrike och Spanien på semester. Där hade man kommit betydligt längre i lanseringen av anime och manga (i Sverige har det ju inte kommit igång förrän de senaste åren), och det kändes helt overkligt att kunna gå in i en vanlig bokhandel och hitta Dragon Ball, Battle Angel Alita, Oh My Goddess, 3x3 Eyes, och hundratals andra serier som jag bara läst om i Super Powers pyttelilla mangaspalt och i mina medlemstidningar från Mangakai och Otaku Z. Det fanns tidningar om manga och anime, stora mässor och frukost-TV. Himmelriket på Jorden.
På söndag åker jag till Spanien igen, för första gången sedan jag var där som nybliven tonåring. Jag kommer säkert köpa med mig ett seriealbum eller två.
torsdag 5 juni 2008
En man i den Weberska järnburen
Office Worker Goes Absolutely Insane
“Rational calculation . . . reduces every worker to a cog in this bureaucratic machine and, seeing himself in this light, he will merely ask how to transform himself… to a bigger cog… The passion for bureaucratization at this meeting drives us to despair.”
Såvitt jag kan bedöma är den inte fake.
tisdag 3 juni 2008
En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa
Torka bort det där flinet, tack
Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).
Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.
Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.
Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.
We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)
Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.
If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)
Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.
Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.
Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.
Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.
Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.
Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.
Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.
måndag 2 juni 2008
Ny trailer till RE5
On a brighter (?) note: En ny trailer har släppts till Resident Evil 5. Bortsett från mitt vanliga PK-gnäll (?) tycker jag faktiskt att det ser ut att bli lite väl likt fyran, bara lite upphottat grafiskt. Den obligatoriska kvinnliga sidekicken har nu också officiellt gjort entré, och det känns ju inte helt otippat att hon i egenskap av god afrikan ser ut som Halle Barry och inte som de mörkare pigmenterade fiendekvinnorna. Nåja.
Positivt är i alla fall att man skymtar en del snaskigt äckelpäckel, och att det utlovats ännu mer grävande i Umbrella och T-viruset. Egentligen är det just grävandet som gör mig mest sugen på att spela, eftersom RE4 knappt släppte till någonting alls om umbrellaorganisationen eller deras planer. Som det känns just nu verkar annars Resident Evil, som spelupplevelse betraktad, stå helt still.
Ska nog försöka leta reda på RE2, som jag fortfarande tycker är den mest lyckade delen i serien, framför allt stämningsmässigt. Och det är ju mer för den krypande b-skräckisstämningen än för brosprängningar och kravallpanik som jag gillat den här spelserien.
Via Xboxflickan.
söndag 1 juni 2008
Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet
Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:
Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"
Må de bäva!
Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.
Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.
Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.
Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.
Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.
torsdag 29 maj 2008
Att tala om paradiset
Igår drack jag kryddigt öl med en kär vän. Vi pratade om språket, att vi tror på språket och dess möjligheter, vi pratade om paradiset.
Jag ser paradiset som en evig kvällning efter en tryckande het dag, en tät och lummig barrskog. Jag sitter på den mjuka marken och pratar tyst med vännen som sitter framför, vi är upplysta underifrån av ett dämpat levande ljus, som strålade det från de fallna barren i jordmattan. I utkanten av våra synfält stryker andra par och triader förbi mellan de torra träden, in i mörkret. Luften är frisk och vederkvickande, huden dunkar av hettan efter dagen, kropparna andas ut. Om man lyfter blicken mellan trädkronorna står himlen dov och stark, skiftande från kobolt till marinblå, och därovan föds stjärnor oändligt långt bort, för oändligt länge sedan.
Om det finns gator täckta av guld och väldiga palats är jag inte där. Det enda som glimtar i guld är ögonen och naglarna, barren och kådan, ur somliga vinklar.
Som bild är den inte varken unik eller särskilt smakfull, men vad är väl förfining i ljuset av saligheten? Också religiöst är den lite oförfinad - vad kan väl människotanken och människospråket gripa ur den fullhet som eventuella paradis måste ha - men jag låter fåfängan och ängsligheten falla undan för den här gången. Jag tror på språket.
Etiketter: anekdoter, jag, kristendom, religion, teologi
tisdag 27 maj 2008
Murkelhonung
De glesa uppdateringarna beror delvis på att jag är lite beroende av min kamera för att komma vidare i mitt bloggande, och dess batterier är urladdade, och laddaren försvunnen. När den är återfunnen och batterierna laddade kommer jag åter.
Tills dess vill jag bjuda på ett briljant utdrag ur Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit, som jag inte hade hunnit börja på förrän i förra veckan:
Och tiden var ju den rätta, ville han påpeka. Ingen hade längre användning för kristendom och predikningar.
Predikstolarna var mycket riktigt förvandlade till bikupor. Elva kupor, en vacker bipaviljong.
De drar kraftigt idag, sade biodlaren. Sälgen blommade ännu, och björken och maskrosorna och kabbelekorna och alen och hjortronen. Snart var det än en gång tid att slunga honungen.
Tre samhällen i var kupa, sade han icke utan stolthet, således trettitre samhällen. I innersta Västerbotten är min bigård den största. Och i synnerhet den mest givande.
Hans bin var ju också på ett särskilt sätt välsignade.
Och han förklarade:
Väldiga mängder av andlighet för att inte säga helighet hade genom åren lagrats inne i predikstolarna, för den delen också inne i själva trävirket och masoniten. Hans bin blev utan minsta ansträngning delaktiga av det gudomliga och mysterierna. De var förandligade, de hade ett uppdrag och en kallelse som var okänd i alla andra bisamhällen. Du ser väl, ropade han, hur de flyger omkring som Guds änglar!
Bina som for ut och in mellan flustren och som surrade omkring deras huvuden blänkte och glittrade mycket riktigt som om de varit förgyllda.
Inne i de före detta predikstolarna hämtade de också en kraft som var okänd för den gängse biodlingen, fortfor han. Hans bin fann honung där vanliga bin gick bet, de återvände aldrig tomhänta till kupan. Han hade till och med sett dem suga nektar ur rönnbärsklasar och murklor!
Hans honung var därtill den mest aromatiska som kunde uppbringas. På väggen inne i köket hade han ett vykort från en av prästerna i Ume. Din honung har en doft av sakrament, stod det.
Murkelhonung? muttrade Olof Helmersson och smakade på ordet.
Och du ska veta, sade biodlaren avslutningsvis, att de förökar sig genom jungfrufödsel.
Etiketter: böcker, citat, kristendom, meta, religion
måndag 19 maj 2008
Youtube: Tågscenen i Spirited Away
Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.
På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.
söndag 18 maj 2008
Fåglarna
Om det ensamma nynnandet på psalmer:
Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem. Sjungandet drager dem icke blott ut från dem själva, utan gör även, att de förlora sig själva ur sikte, liksom en ur buren undsluppen liten fågel flyger hit och dit, från den ena kvisten till den andra, och sjunger af all sin kraft, emedan den nyvunna friheten fyller den med glädje. Den sjunger på ett ställe och flyger så till ett annat för att pröfva på, om den verkligen är fri; sedan, när den känner sig säker om sin frihet, börjar den på nytt att sjunga; luften vidgar dess stämma, och ju lättare det blir att sjunga, desto mer sjunger den. Den själ, som är i detta tillstånd, känner sig på samma sätt, och i henne sjunges det en liten fågels sång. Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel skulle förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga.
— Hjalmar Ekström, c:a 1925
Psalmsång kan lysa upp de mest försumpade hjärtmarker. Ofta sitter jag ensam i kyrkbänken på lunchen och bläddrar i Cecilia eller Svenska Psalmboken och sörjer att jag inte kan läsa noter, än mindre sjunga rent. Det måste jag åtgärda under året. Jag är åtminstone evigt tacksam att vi under skoltiden tvingades iväg till kyrkan så ofta som vi blev, så att de kändaste psalmerna sparades i ryggmärgen. Texterna har grumlats lite under åren, men att bara nynna är också rogivande.
Den annars så rysligt stränge Ekström påminner i sina mer naturlyriska stunder en hel del om Frans av Assisi. Småfåglar och fågelsång förenar inte bara dessa båda gudsmän, utan även R.S. Thomas:
Sång
Jag väljer vitt, men med
röda stänk, likt snön
om vintern med några få
järneksbär och den ensamma
rödhaken, som är en värmande
eld och likt Kristus
kommer till oss i sin svaghet,
med med en genomträngande sång.
Det har blivit mycket citat och högstämdheter på sistone. När andra säger bättre det jag själv tänker tar jag gärna ett kliv bakåt.
onsdag 14 maj 2008
Själens dunkla natt, di två sista stroferna
På vallen när för vinden
Jag bredde ut hans hår i soluppgången,
låg saligt smekt om kinden
jag i hans armar fången
och alla sinnens styrka var förgången.
I glömska jag försänkt mig
böjd över vännens anlete med munnen.
Allt upphör när jag skänkt mig
— var tår i ångest runnen
är gömd bland vita liljor och försvunnen.
— Johannes av Korset, c:a 1580
Etiketter: citat, kristendom, lyrik, religion
tisdag 13 maj 2008
Tisdag den 13 maj 2008
Jag var hos farmor och farfar i helgen. Lärde mig den hårda vägen att avstånden är längre på landet, åtminstone i det böljande Östergötland. Gick i trekvart trots att jag hela tiden såg målet för min promenad. Betalade med brända armar och hade manisk blick av solstinget när jag kom hem. Såhär fint var det när jag kom fram till kyrkan där min farbror gifte sig:
På väg dit passerade jag också en domarring. Ett träd sträckte på sig ur dess mitt, en ko glodde på mig precis hela tiden utom just när jag tog den här bilden:
Varje kväll somnade jag med de här orden på näthinnan. Varje morgon vaknade jag och de var det första jag såg:
Måste också pusha för att Ladugård 206 gjorde en av de godaste vegetariska smörgåsarna jag någonsin ätit. Smörgås, förresten. Pålägget förhöll sig till brödet som värphönan förhåller sig till ägget. Men den var fantastisk. Lökhalvor stekta i tjocka såser, marinerade rotfrukter, kryddiga röror, och under alltihop det mest nybakade bröd ni kan tänka er - allt man kan önska. De säljer också världens dyraste delikatesser. En kladdkaksbit stor som en femkrona kostade 22 kronor.
Gör också en mental note till mig själv om att nästa månadsskifte börja använda Pearbudget. Nu när jag är löneslav är det enda logiska att bli perverst intresserad av vart varenda surt förvärvat öre tar vägen. En neurotisk kontroll av det lilla för att kompensera för bristen på kontroll av det stora.
måndag 12 maj 2008
Vi minns historiens geografiska missfall
Min gode vän J tipsade mig om den här listan på mänsklighetens hivemind framför andra, Wikipedia: List of historical unrecognized countries.
För det första tycker jag att det är fantastiskt att faktiskt varenda en av dessa små historiska skisser förärats med en egen sida, även om de flesta logiskt nog är ganska små till formatet.
För det andra tänker jag osökt på fosterdiskussionen: När blir ett land egentligen ett land? Efter en månad, eller ett år? Först när det klippt navelsträngen och fått en inhemsk ekonomi, eller ett parlament? Somliga av visionärerna lär knappast ha hunnit rita ett första utkast till det nya landets flagga förrän området slukats av den omgivande politiska geografin och blivit en parentes i historien. Det känns som en påminnelse om de glada dagarna när nationalstaten fortfarande var en ny och fräsch idé. Alla ville förstås ha en del av kakan. Många av exemplen känns förstås också som tjurig regionalism, men om historien valt andra stigar är det inte omöjligt att ett par av de här länderna skulle ha varit högst vitala idag.
En hedersplats förtjänar Lajtabánság, en ungersk stat som kippade efter luft i exakt en månad och en dag, mellan 4 oktober och 5 november 1921.
Entiska
I och med det här inlägget känns det som att jag når en toppnotering (eller bottennotering, beroende på läsaren) i nördighet, men jag fastnade verkligen för den här texten om entiska, språket som de levande träden talar i Tolkiens böcker:
The Ents loved Quenya, but they also developed their own tongue, probably the most peculiar of all the languages of Arda. Tolkien describes it as "slow, sonorous, agglomerated, repetitive, indeed long-winded; formed of a multiplicity of vowel-shades and distinctions of tone and quantity which even the loremasters of the Eldar had not attempted to represent in writing" (Appendix F). The Ents were apparently able to distinguish between minute variations of quality and quantity and used such distinctions phonemically. Many distinct Entish phonemes would sound like a single sound to a human or even Elvish ear. It seems that Entish also employed different tones, perhaps somewhat like Chinese, in which language a simple word like ma may have one of four meanings (ranging from "mother" to "horse") - and to the Chinese they all sound different, because the vowel a is pronounced with a distinct tone in each case. Entish may have employed many more tones than just four.
/.../
A speech in Entish, if it could be understood by human ears, would perhaps be like a very verbose and involved kind of poetry. There would be repetitions upon repetitions upon repetitions, with slight variations. If there was anything that we might call a sentence, it might proceed in a sort of spiral fashion, winding in to the main point, and then winding out again, touching all along the way on what has already been said and what will be said" (An Introduction to Elvish p. 176).
/.../
Treebeard said of his own Entish name that it was "growing all the time, and I've lived a very long, long time; so my name is like a story. Real names tell you the story of the things they belong to in my language, in the Old Entish as you might say" (LotR2/III ch. 4).
/.../
But it appears that the Ents did not always communicate in "dialogues" with one speaking at a time. During the Entmoot, "the Ents began to murmur slowly: first one joined and then another, until they were all chanting together in a long rising and falling rhythm, now louder on one side of the ring, now dying away there and rising to a great boom on the other side". Evidently the debate was a long, pulsating symphony of many opinions being voiced simultaneously, slowly merging into a conclusion. This may explain why it did not take forever before the Entmoot decided upon a course of action.
Själva idékomplexet ent slår an i princip varenda ton som finns till buds i det här hjärtat: det vårdande, det vegeterande, det oändligt långsamma, det organiska, det dunkla, det lyriska, det neutrala, det stilla sipprandet av rent liv... What's not to love?
fredag 9 maj 2008
Holy by association
En av fördelarna med att ha ett måndagsexemplar till kropp är att man från och till kan råka ut för ganska fascinerande fenomen bortom standardutbudet av krämpor och åkommor. Igår var jag med om ett sådant fenomen. Som med i princip allting i livet är det betydligt roligare att tänka tillbaka på än att faktiskt vara med om.
Jag stod och borstade tänderna framför toalettspegeln, klockan var lite efter tolv och jag var fortfarande lite medtagen efter magkatarrsnatten och borde kanske egentligen ha gått och lagt mig ännu tidigare. När jag står och betraktar mig själv borstandes tänderna går det sakta upp för mig att något är fel. När jag ser på mitt ansikte ser jag bara mitt vänstra öga. Det högra ögat är liksom inte där. När jag vrider huvudet lite åt vänster och höger framträder det igen, men när jag tittar rakt på försvinner det. Jag piper till i panik med tandborsten mellan läpparna och viftar lite framför ögonen med den fria armen. Den försvinner också, flimrar in och ut ur den högra delen av synfältet. Jag blundar med högra ögat för att se om det bara har att göra med att jag fått något skräp i ögat, men det är samma effekt med bara vänstra ögat öppet.
Men när jag blundar ser jag att det ligger som ett band av trianglar och kvadrater strålandes i turkost, rött och vitt, som ett bakvänt C i mitt högra synfält. Större figurer i det nedre högra fältet, mindre och skarpare i det övre, oupphörligen flimrande och strålande. När jag försöker fokusera på dem försvinner de ut i periferin. Gäckande. Efter att ha googlat lite i panik sluter jag mig till att det handlar om en vanligt förekommande förvarning om ett migränanfall som är på väg att blomma ut. När jag kommit så långt har figurerna försvagats och rört sig ännu längre ut i periferin, och när jag släcker ljuset för att sova är de borta. När jag vaknar har jag en lättare huvudvärk.
En ful men rätt bra illustration av hur det ser ut
Men även om jag vet att det "bara" är neurologiska urladdningar, kan jag inte släppa känslan av att ha upplevt något aningen bortanför. Det är som om det skett ett sorts sömlöst utbyte mellan den anatomiska händelsen migrän och den mytologiska händelsen migrän genom tiderna. Med all tolkningstradition som finns bevarad om migrän är det som att en del rinner över även i det nuvarande, och försätter det i åtminstone ekot av ett en gång meningsfullt sammanhang.
Konspiration!
Det blir inte mer Arkiv X i verkligheten än såhär! En person har omkommit och 280 personer sitter i karantän sedan en märklig, våldsam influensa drabbat passagerare på ett tåg i Kanada. Den isolerade miljön, mobiliteten som försvårar sökandet efter en eventuell gärningsman som bara kan ha hoppat av tåget precis var som helst längs rälsen, att bara regeringens "specialister" får gå in...
Men den stora tragiken med alla grandiosa konspirationsteorier är förstås att de i slutändan bara framstår som alltförmänskliga pappersväggar mot meningslösheten. Man vill så gärna tro att det finns en tanke - visserligen en ond tanke, men ändå en tanke - bakom allt fruktansvärt som händer, men verkligheten är i själva verket bara banalt slumpmässig, tomt gapande med alla trådar hängandes lösa.
Men lite misstänkt är det ju...
Etiketter: länktips, nyheter, paranormalt, psykologi
onsdag 7 maj 2008
Helgerån: Brideshead Revisited
När jag för många år sedan var en flitig besökare på Flashback Forum lade jag på minnet ett inlägg i en debatt om att de (tror jag) japanska kolonisatörerna i Korea hade tvingat många familjer att byta namn till japanska varianter av familjenamnen, som ett led i kolonisationsprocessen. Som all kulturimperialism väldigt förnedrande för den som utsätts. Användaren jämförde det känslomässigt med att gräva upp morfar och installera honom som urinoar. En minnesvärd illustration.
En liknande känsla får jag av det jag just har beskådat: Trailern till den med fasa emotsedda filmatiseringen av Brideshead Revisited. Som ett barn av det gudlösa 2000-talets Sverige håller jag inte många saker heliga. Utom Charles och Sebastian, i Jeremy Irons och Anthony Andrews tolkningar. Det vänder sig i magen när jag ser hur de totalt banaliserat hela berättelsen (Och Julia! Vad har de gjort med Julia?!), fläskat på med ett svulstigt soundtrack och ändrat regin från det ansträngt tillbakahållna till det platt skrikiga. Visserligen är det bara trailern, men ändå...
Länk till trailern på Apple.com (bättre kvalitet)
Convalescentia
Röster från alla håll pratar i munnen på varandra, kommenterar varandra och beordrar varandra. Otydliga bilder fladdrar förbi och dubbelexponeras på samma sätt som rösterna. Jag öppnar ögonen och ser lakanet och mitt rum i 90 graders vinkel, men rösterna och bilderna dundrar vidare i huvudet och jag märker först inte att det som väckte mig var en helvetisk smärta i övre magregionen, precis där de nedersta revbenen smälter ihop. Jag försöker samla mig men tappar helt orienteringen när rösterna inte tystnar, känner ett par sekunder iskall fasa inför möjligheten att jag skulle ha blivit galen i sömnen.
Jag bestämmer mig för att sluta ögonen och hoppas att tröttheten ska övervinna ontet. Så blir det inte. Jag tröttnar till slut, konstaterar att jag är klarvaken och ringer Sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i luren ställer några standardfrågor, ber mig till slut att undersöka om vi har någon grädde eller bakpulver hemma. Nej och nej. Fick aldrig reda på vad bakpulvret skulle ha för funktion. Hon råder mig att vänta ett tag till och ringa 112 om det förvärras.
En halvtimma senare ringer jag 112, en vänlig tjej ställer nästan exakt samma standardfrågor. Hon meddelar att hon inte kan ställa diagnos över telefon, men som ung och i övrigt frisk är det statistiskt mycket liten risk att jag har råkat ut för något allvarligt. Hon tror inte att det är aktuellt att åka till akuten.
Ytterligare en halvtimma senare har jag nått en point of no return och klär på mig. Börjar traska iväg mot dygnet runt-öppna apoteket. Köper på mig Rennie och något receptfritt medikament som ska motverka sura uppstötningar. Blir en aning modfälld av att jag inte fick något mer specifikt, men betalar snällt och får en liten kopp vatten att skölja ner kapseln med på plats. Den är hal i vattnet och kittlar gomseglet på väg ner så att jag nästan hostar upp den igen. På väg tillbaka känner jag absolut ingen skillnad.
Väl hemma gör jag ännu ett försök att somna. Nu sjunger fåglarna och solen har gått upp, klockan är väl runt 05.00. Konstaterar lakoniskt att smärtan bara blivit värre och tar mig till slut mot tunnelbanan för att åka till sjukhuset. Resan är en pina och mannen mitt emot mig lyssnar på hetsig trance i sina lurar på extremt hög volym.
När jag väl kommit till sjukhuset blir smärtan sekundär: Jag är i goda händer, och om så hela magen skulle öppna sig och täcka receptionsgolvet med brustna tarmar och levrat blod skulle jag åtminstone vara på det bästa tänkbara stället. Jag får snabbt hjälp och får till och med ett eget rum att vila i. Noterar att särken jag får byta till på överkroppen inte alls är dum. En vit tunikaaktig variant med trekvartsärmar och blå sömmar. Funderar flera gånger på att smuggla med den hem i jackfickan.
Min vana trogen var jag inte dummare än att jag tog med mig läsning (jag blir nästan lite rörd av mig själv när jag tänker på hur djupt den reflexen sitter i mig), och mellan blodprover, EKG och klämningar passar jag på att läsa ut Cullberg. Hans berättelser om svensk psykiatripolitik under 1900-talet får en extra kraft av att jag faktiskt sitter och läser om det på en sjukhussäng.
När klockan närmar sig tio och testerna kommit tillbaka kommer kirurgen in och låter meddela att det antagligen rör sig om magkatarr. Hon råder mig att inte dricka alkohol, äta mer hemlagad mat, vila resten av dagen och försöka att inte stressa så mycket i framtiden. Hon skriver också ut en treveckorskur som brukar ha goda resultat.
Åter hos de levande bestämmer jag mig för att tacka livet genom att besöka Stadsbiblioteket. Jag lämnar tillbaka Cullberg och lånar en bok av Viktor Frankl. På väg från biblioteket slinker jag in på Serieboden och impulsköper 100% Fett, The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 och Sandman vol. 1.
tisdag 6 maj 2008
Fortsatta svärmerier: Fünf Kräuter
Det slår aldrig fel: Vårens första varma vindar smeker stadens gator och trots att det knappt är över tio grader tror man att det är högsommar och att en tunn skjorta med råge täcker värmebehoven för dagen. Samma beteende i augusti vore obegripligt. Ursäkta klyschan.
Jag är alltså på väg att bli förkyld igen, och första tecknet på det är att svalget svullnar och ömmar. Men med illa dold förtjusning får jag i alla fall en anledning att konsumera mig några millimeter närmare transcendensen med Karamellpojkarnas Fünf Kräuter (det dröjde 22 år innan jag förstod att det betyder fem örter, trots att det står på påsen). Ni kanske förstår vidden av min romans med klosterväsendet när jag väljer mina halstabletter enbart utifrån det faktum att det finns en bild av en munk på påsen.
Vidare har mer immanenta problem tillstött: Hotellrummet som T och jag hade siktat in oss på i Granada visade sig vara uppbokat, så vi ska ha krismöte ikväll för att försöka lösa det. Visserligen finns det en uppsjö hostels och hotell i staden, men allt som överstiger existensminimum blir snabbt väldigt dyrt när det handlar om sju nätter. Jag har en vag idé om att föreslå couchsurfing, men jag vet inte hur chanserna ser ut i en så liten stad, eller med så kort varsel. Dessutom finns ju risken att vi vaknar utan njurar i ett dammigt dike två mil från stadskärnan, och det vet jag inte om det är värt.
För den nyfikne:
Etiketter: jag, kristendom, resor
En bokenkät
Som ett desperat försök att trampa igång skrivarlusten igen använder jag ett beprövat verktyg - enkätformen.
1. Vilken bok läste du senast?
- Igår började jag läsa Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv och sträckläste 120 sidor. Den senaste boken jag läste ut innan dess vet jag inte riktigt, den enda jag kommer på är Kafka på Stranden men det kan nog ha varit någon annan. Kan inte låta bli att få lite kreddångest över att inte kunna säga något obskyrare. Mitt bibliotek ger förmodligen ett lika splittrat intryck som min skivsamling.
2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Jag läste typ tio sidor i Tito Collianders Förbarma dig precis innan jag somnade igår, så jag räknar nog den som nästa bok. Jag läser alltid tre böcker parallellt, läser sällan ut någon av dem. Jag har för femte gången börjat läsa Bröderna Karamazov också, och siktar väl på att ha läst ut den någonstans kring 2012. Jag läser också Gerard W. Hughes Mod att mogna och Alister McGraths Christian Spirituality. Båda är förvånansvärt bra. Har också flyttat Äldreomsorgen i Övre Kågedalen från bokhyllan till skrivbordet och sitter ibland och bläddrar förstrött i den.
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga?
- Det är tyvärr en rejäl övervikt mot de manliga författarna. Inte ren apartheid, men nära nog. Det är en skam.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Ja, det gör jag nog. Jag är väldigt upptagen av tanken på att ha läst olika böcker, mer än jag är av tanken på att faktiskt läsa dem. Det ironiska är att jag nästan aldrig läser ut böcker.
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Skönlitterärt går jag mest på kanon, facklitterärt är det mer gissningsmässigt. Har hyfsad intuition när det gäller att hitta bra facklitteratur, är i princip clueless när det gäller skönlitterärt. Kan ofta inte avgöra varken under eller efter läsningen om en skönlitterär bok är bra eller inte. Jag har så dåligt litterärt självförtroende att jag omöjligen kan motivera mig att läsa en bok som inte fått bra recensioner. Det är antagligen därför jag föredrar facklitteratur, där kan jag botanisera mer prestigelöst.
6. När blir en bok för lång?
- I praktiken nästan alltid eftersom jag inte läser ut så många böcker, men det finns en del undantag. Jag har faktiskt tagit mig igenom exempelvis Erfarenheter av Zen, som är drygt 1300 sidor tjock. Men det tog väl något år av tiominutersläsande varje kväll.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Jag har nog ungefär lika mycket tålamod med krångligt språk på svenska som på engelska. Mindre än man kanske kan tro. Jag tycker i allmänhet att formgrepp som försvårar och inte förenklar läsningen är ett minus. Jag är väl något av en essentialist i den bemärkelsen att jag tycker det är roligare med textens innehåll än dess framställning.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Mystik, En kärlekshistoria tror jag. Den är verkligen fullständigt briljant. Jag rekommenderade Kafka på Stranden för C också. Han sträckläste den, till min stora glädje.
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Det är väl snarare regel än undantag. Jag ger inte upp så mycket som jag aldrig fortsätter att läsa den.
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Om facklitteratur är en genre är den komiskt överrepresenterad. Har en hel del teologisk och uppbygglig litteratur, en del kurslitteratur från min brokiga akademiska karriär, en del asiatiskt och allmänreligiöst, spridda skurar av essäsamlingar och antologier. Skönlitterärt är det knappt två hyllor, mest tunna ryggar. Underligt mycket poesi. Ser mig verkligen inte som någon som läser poesi. Har också en hel hylla för tidskrifter som jag sparat, mest Signum och Pilgrim.
onsdag 30 april 2008
Mer Current 93
Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.
Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.
När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.
Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.
The best things in life are free
...but you can give it to the birds and bees
I want money
Livet har ändrat form sedan jag började arbeta heltid. I fredags fick jag min första lön, plus att jag fick timlönen från mars samma dag. Lagt till det var pengarna T hade satt över för flygbiljetten och några kronor från förra månaden. Allt som allt hade jag över 30 000 kronor på kontot. En overklig känsla. Med skulder, flygbiljetter, hyra och så vidare försvann såklart det mesta redan samma dag. Men jag hade pengarna, svart på vitt på det blanka saldokvittot. Jag har sparat det i plånboken.
Men pengar gör en snål. Idag lagade jag mitt bästa par byxor. Det känns som att det har att göra med att jag har pengar att röra mig med. När jag haft precis så att det räckt och lite till hade det nästan känts lite skamligt att gå i lagade kläder (om jag nu hade lagat dem), men nu när jag faktiskt har pengar kan jag på något bakvänt sätt kosta på mig att snåla.
Eller så har det bara att göra med att jag tänkt köpa en ny dator för 10000 och därför borde veta bättre än att köpa kläder för resten av pengarna. Att jag har skrivit så lite här på sistone har faktiskt en del att göra med att jag är så trött på min hackande gamla laptop och dess (på grund av mig, visserligen) värdelösa tangentbord. Det och att det inte finns några luckor på jobbet för det längre.
lördag 26 april 2008
B16 och liknelsen om kyrkfönstret
Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.
Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:
The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.
Etiketter: arkitektur, citat, flickr, kristendom, länktips, religion
måndag 21 april 2008
Youtube: New improved dream of the first order
Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.
Etiketter: jag, kristendom, kropp, religion, youtube
tisdag 15 april 2008
Vill ni ha det som i Sovjet?
Aja baja, inte klicka.
Ja, ibland. Eller åtminstone på min dator. Därför har jag nyligen installerat den ypperliga Firefoxtillbyggnaden (extensionen låter för illa) Leechblock, som med en lägervakts omutlighet hindrar folk som inte vet sitt eget bästa från att besöka sidor som de vet bara gnager på själen och framför allt deras lediga tid. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på hur många timmar av mitt liv jag slösat bort på att sitta och uppdatera communitysidor, nyhetssidor och andra av nätets återvändsgränder. Timmar jag hade kunnat använda till att, ja, jag vet inte, läsa böcker? Möblera om? Lära mig rita? Precis vad som helst förutom att jaga lulz och känna sin själ skrumpna till ett litet ledset skrott?
Så ska det bli. Och ni som är oförstående inför att någon aktivt kan välja att begränsa sig på det här sättet lyfter jag på hatten för, ni har uppenbarligen betydligt bättre karaktär än jag.
Men ni trogna läsare behöver förstås inte oroa er - Blogger är inte blockerat. Jag känner så att säga att jag har mitt bloggande under kontroll.
lördag 12 april 2008
Perikores goes modeblogg, del 1
Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)
Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.
Etiketter: bloggosfären, kön, mode
torsdag 10 april 2008
April 2008
Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.
Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:
It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room
I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse
-
You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that
Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that
Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.
Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:
"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".
/.../
Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.
/.../
"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".
Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.
Etiketter: bloggosfären, citat, jag, kristendom, lyrik, länktips, musik, religion
tisdag 8 april 2008
Jag önskar att Håkan var tjej
Bild från svt.se.
Jag lyssnar på För Sent för Edelweiss och inser hur otroligt starcrushed jag hade blivit om det hade varit en tjej som gjort den. Finns det någon kvinnlig motsvarighet till slyngel?
Jag tror att det som kittlar är att texterna skulle få en helt annan udd om de istället hade handlat om en tjej. Det som i Hellströms fall ofta känns som en ganska strömlinjeformad (men också skitbra!) inskrivning i både en ganska väl upptrampad berättartradition om manlig mognad och den manliga artistens mognad in i en ännu mer upptrampad rocktradition, skulle kännas betydligt fräschare om det istället var en tjej som berättade. En tjej som hade jobbat på bageri, åkt på en roadtrip, velat se som i slowmotion hur hennes ex gick sönder inuti, fått stryk och inte varit skyldig nån nåt längre. Fräschare och för undertecknad dessutom underligt attraktivt. Oförlöst bad girl-pepp?
Det kan också ha att göra med en grej jag tänkte på när jag pratade med Å om hur det för henne var svårt att inte känna sig som den tilltalade (alltså den som texterna riktade sig till, i egenskap av tjej), och att identifikationen alltså snarare var som texternas objekt snarare än subjekt. Det var också därför som vi hade olika uppfattning om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som jag tycker är strålande och hon mer tycker är lite obehaglig. Hon menade också att det var en genusfråga i och med att det finns något manligt i att tillåta sig den sortens svartmålning och, ehm, sadism gentemot sitt ex. Jag vill braska lite för att jag helt kan ha missförstått vad hon menade, i så fall lär det visa sig i kommentarsfältet.
Att som heterokille vilja höra i praktiken samma ord uttalas av en tjej kan alltså ha att göra med just det att vilja känna sig som texternas objekt och inte deras subjekt. Man kan bli trött på att höra sin egen röst, så att säga. Samtidigt är det förstås också komplicerat, lite som killar som "VILL få bli objektifierade" fast det verkligen inte är samma sak som för tjejer. Att äta kakan och ha den kvar.
En annan grej: Senaste Arena har en artikel av Ann Heberlein om det här med konsumtionskritikens makt- och klassdimensioner, ett ämne som jag tycker är högintressant men som artikeln inte riktigt når hela vägen med. Någonstans på mitten tar det stopp och urartar i en ganska blodfattig "men jag tycker ju OM att shoppa"-argumentation som känns helt ointressant. Och så givetvis lite om hur medelklassens smakfulla konsumtion definieras som ett avståndstagande från arbetarklassens omåttliga och smaklösa dito. Men det känns också som att det har sagts till leda.
Tusen pluspoäng dock för att hon dissar grönavågenfamiljen som i nyidealistisk nit bosatt sig på landet för att vara "självförsörjande", medan de fortfarande leechar systemet på barnbidrag, bostadsbidrag, och annat. Det är lite befriande att höra någon säga "men tänk om alla gjorde så?" och faktiskt mena det.