Perikores

Om Trots Allt

2008-12-16T21:04:00.003+01:00

Den vagt kristna tidskriften Trots Allt ska gå från papper till enbart nätupplaga, till synes av krasst ekonomiska skäl. Jag fick i samband med det en inbjudan till gruppen "Rädda Trots Allt!" på Facebook härom veckan, men bestämde mig till slut för att inte gå med. Nu har jag förstås inga illusioner om att det här skulle vara något världsomvälvande beslut, men det fick mig att inse att jag - trots år av gratisläsande på bibliotek - gott tycker att den kan få gå i graven. Och det är egentligen inte så mycket illvilja som frustrerad besvikelse.

Som jag ser det behöver tidningssverige tveklöst en tidskrift för "de stora frågorna" som det så försynt kallas. Problemet är att Trots Allt hade en kristen profil som var så nedtonad att det antagligen gick ett par prenumeranter förbi att det ens fanns en sådan. Och även om jag har full respekt för att folk inte vill diskutera livsfrågor i ett religiöst sammanhang, tvärtom, blev det i Trots Allts fall varken eller. Det outtalade ramverket var en tydligt existentiellt-poetisk tolkning av svenskkyrklig protestantism, som låg som en skugga över de trevande intervjufrågorna. Ibland höll det hela vägen, men ofta blev det lite för sökande, lite för mycket floskler och klyschor som fick stå oemotsagda. Symptomatiskt för den mylla ur vilken den växte, kanske. Bristen på en tydlig förankring gjorde att det sällan blev mer än just sökande, detta ord som Svenska Kyrkan älskar mer än något annat. Respekten blev hållningslöshet, samhällspatoset blev fair trade, allvaret blev med tiden en sliten klyscha.

Den hugade kan glänta på det betydligt mer uttalat kristna alternativet IKON. Profilen är så öppet frikyrklig att en blek svenskkyrklig läsare kan bli alldeles generad, men just att man är så tydlig med var man står gör frågorna man tar upp begripliga, slutsatserna logiska. När Gud inte längre är elefanten i rummet utan snarast utgångspunkten för samtalen finns det en annan rymd i samtalen, och många intervjuer jag läser där tycker jag är mer personliga och naknare än de intervjuer jag läst i Trots Allt.

Därför har jag ingenting emot att Trots Allt fått somna in.

Left 4 Dead

2008-12-16T11:25:00.004+01:00

Efter två veckors konstant spelande kan jag konstatera att Left 4 Dead är 2008 års roligaste spel. Att dividera om huruvida det egentligen är det "bästa" spelet - högst på prispallen enligt alla kriterier osv - känns poänglöst. Jag vet i alla fall att jag inte har haft så här kul sedan de första veckorna med Battlefield 2 för drygt tre år sedan.

Intressant grej: En oproportionerligt stor del av bildresultaten man får upp om man googlar på "Left 4 Dead" är den här bilden, i olika storlekar. Det verkar som att de flesta träffarna kommer från artiklar som använt bilden när de skrivit om L4D. Det är en ruta från spelets introfilm, och i princip den enda i hela spelet där Zoe (som tjejen heter) ser hjälplös och rädd ut. I resten av introfilmen och hela spelet igenom finns det inga fler sådana klipp, hon är precis lika desperat och mordisk som alla andra huvudpersoner.

Ändå/just därför är den så populär. Omedveten manlig terapiverksamhet, gissar jag på. Behovet av att återställa ordningen.

Schmidt Sting Pain Index

2008-12-15T16:08:00.003+01:00

Det är tråkigt att vara så förkrossande dålig på naturvetenskapligt tänkande som jag är. Inte ens populärvetenskap brukar lämna några större intryck, och även om det jag läser är helt fantastiskt kommer jag aldrig ihåg detaljerna.

Därför blir jag så glad de få gånger jag faktiskt hittar naturvetenskapliga skildringar som inte kräver så mycket förkunskaper eller begåvning. Ett strålande exempel på en sådan är Fredrik Sjöbergs augustprisvinnare Flugfällan, om flugsamlande och svenska kändisar på området. Lärt, välskrivet och roligt.

Lika kul är Justin O. Schmidts Schmidt Sting Pain Index, som är precis vad det låter som. Entomologen (insektsforskaren, för den som liksom jag inte hade en aning) Schmidt har med livet som insats låtit sig bli biten och stungen av 78 olika insektsarter och mycket levande redogjort för smärtans karaktär och intensitet på en skala från 0.0 till 4.0, där 2.0 ungefär motsvarar ett getingstick. Wikipedia bjuder på några smakprov:

• 1.0 Sweat bee: Light, ephemeral, almost fruity. A tiny spark has singed a single hair on your arm.
• 1.2 Fire ant: Sharp, sudden, mildly alarming. Like walking across a shag carpet & reaching for the light switch.
• 1.8 Bullhorn acacia ant: A rare, piercing, elevated sort of pain. Someone has fired a staple into your cheek.
• 2.0 Bald-faced hornet: Rich, hearty, slightly crunchy. Similar to getting your hand mashed in a revolving door.
• 2.0 Yellowjacket: Hot and smoky, almost irreverent. Imagine W. C. Fields extinguishing a cigar on your tongue.
• 2.x Honey bee and European hornet: Like a matchhead that flips off and burns on your skin.
• 3.0 Red harvester ant: Bold and unrelenting. Somebody is using a drill to excavate your ingrown toenail.
• 3.0 Paper wasp: Caustic & burning. Distinctly bitter aftertaste. Like spilling a beaker of hydrochloric acid on a paper cut.
• 4.0 Tarantula hawk: Blinding, fierce, shockingly electric. A running hair drier has been dropped into your bubble bath.
• 4.0+ Bullet ant: Pure, intense, brilliant pain. Like fire-walking over flaming charcoal with a 3-inch rusty nail in your heel.

Värstingen själv - en bullet ant.

Smulor från bloggbordet

2008-12-15T14:09:00.004+01:00

Totalt stiltje på min hjärnas blogghav som ni märker, men jag har läst att man inte ska be om ursäkt för att man inte uppdaterar sin blogg, så jag bryter här. Jag kan om inte annat meddela att det finns planer för 2009 som har med bloggen att göra.

På Novellfesten härom veckan spelade Jonathan Johansson. Tråkigt nog finns de bästa låtarna från spelningen inte i studioversion ännu, men PSL har i alla fall gjort den här fantastiska inspelningen av Innan vi faller, från singeln En hand i himlen:

Han är också omslagspojke för och intervjuad i senaste numret av IKON.

Youtube: Teratologens återkomst del 1 & 2

2008-12-01T21:57:00.004+01:00

För den som händelsevis missat det har någon vänlig/förtappad själ lagt upp SVT:s korta reportage om Nikanor Teratologen på Youtube. F.ö. oväntat roliga intervjuer (Teratologen själv intervjuas förstås inte), jag skrattade rakt ut flera gånger här i min ensamhet.

Bokslukande: Fler excerpter

2008-12-01T21:11:00.004+01:00

En dryg månad senare kan jag konstatera att ryktena om min inre njutningsläsares död är kraftigt överdrivna. Jag har bara inte hittat rätt böcker förut. Denna månad har fackböckerna samlat damm medan jag roat mig med helt luststyrt läsande.

November månad läste jag:

Birgitta Trotzig - Sveket

Birgitta Trotzig - Levande och döda

Emilia Fogelklou - Frans av Assisi

Sven Lindqvist - Ökendykare

Sven Lindqvist - En älskares dagbok

Ur Ökendykare, om Isabelle Eberhardt:

Michel Vieuchange gav sig ut i öknen förklädd till kvinna. Isabelle Eberhardt ger sig ut i öknen förklädd till man.
För henne är det inte bara en förklädnad. Franska språket avslöjar obönhörligt om den som skriver anser sig vara man eller kvinna. Även i sin dagbok använder Isabelle maskulint genus om sig själv.
Pierre Loti förklädde sig till arab men också till kines och japan, till turk och bask. I varje hamn, i varje bok antog han en ny förklädnad. Han blev en klippdocka för ständigt nya kostymer, en kulturell kameleont som smälte in i varje miljö och överallt saknar autenticitet.
Hos Isabelle går förklädnaden djupare. När hon återvänder till Afrika vill hon befria sig från sitt förflutna och anta en ny, arabisk identitet. Hon blir den tunisiske författaren Si Mahmoud Essadi.
Klädd i arabiska manskläder ger hon sig ut i öknen. Detta ögonblick har hon väntat på hela sitt liv. Hon rider mellan oaserna med några infödda kavallerister, med en grupp legionärer, med en chaambakaravan, med en neger på väg hem till sin by för att ta ut skilsmässa. Hon skriver:
"Nu är jag nomad – utan annat hemland än islam, utan familj, utan förtrogen, ensam, för alltid ensam i mitt hjärtas mörka, stolta, ljuva enslighet."
Snart får hon i en av sina arabiska älskare en verklig förtrogen. Slimene Ehni är furir i det infödda kavalleriet. Hon träffar honom i El Oued och blir genom honom medlem i ett sufiskt brödraskap, som i hemlighet motsätter sig det franska herraväldet.
Hon blir utsatt för mordförsök av ett annat arabiskt brödraskap som står fransmännen närmare. En spänd tvättlina mildrar hugget och räddar hennes liv.
Den franska armén utvisar henne och hon hamnar i Marseille där hon en tid försörjer sig med att skriva brev på arabiska åt gästarbetarna.
Dit kommer också Slimene och de gifter sig den 17 oktober 1901. Genom giftermålet med en arab i fransk tjänst blir hon fransk medborgare och kan återvända till Sahara.
Hon hyr med Slimene ett litet hus i Ain Sefra, som är de franska truppernas högkvarter under "pacificeringen" av gränsen mot Marocko.
Även som fru Ehni går hon klädd i manskläder och fortsätter sitt tidigare androgyna liv kring lägereldar och på soldatbordeller. Bara mansrollen ger henne frihet att rida omkring på reportageuppdrag för tidningen l'Akhbar i det Sahara som den franska armén just håller på att erövra. Bara mansrollen ger henne frihet att älska med vem som helst, att dricka ansiette med legionärerna och röka kif på kaféerna, där hon chockerar åhörarna med sina utläggningar om brotalitetens behag och underkastelsens vällust. (Sven Lindqvist, Ökendykarna, Albert Bonniers förlag 1990, s. 88-89)

För några minuter sedan började jag också, på S inrådan, läsa Azalea av Walter Ljungquist. Redan de två inledande kapitlen är briljanta, men jag orkar inte skriva av hur mycket som helst, så jag tar ett litet stycke som är relativt representativt. Berättaren vaknar sakta upp i ett töcken:

Sen lyssnade han in i sin hjärna som i en snäcka: som när man försöker minnas något som man glömt. Han hörde röster och brus av vind och vatten. Och han kände lukter: av olja, bensin, tjära, solstekt trä och salt luft. Och han hörde en motor som arbetade och tyckte sig gunga lite som på en båt i stötig dyning. Och allt det där var snarast som ett minne av något: ett minne av ljud och lukter och rörelse som dröjt sig kvar i hans hjärna och som nu, liksom på utgående, tycktes möta hans långsamt återvändande medvetenhet. (Walter Ljungquist, Azalea, Albert Bonniers förlag 1948, s. 10)

Bab(b)el

2008-11-07T14:52:00.005+01:00

Jag får alltid en krypande panikkänsla när jag upprepar ett ord för många gånger, t.ex. om jag försöker komma på vilken preposition man brukar använda efteråt, hur ordet stavas eller så. Det är som att trycka ansiktet mot en tunn hinna, den spricker så lätt och plötsligt framträder språket i dess sköra godtycklighet. Orden blir babbel. Jag inbillar mig att det är så det känns att bli galen.

Höst

2008-11-03T15:58:00.003+01:00

I traditionell anda återvänder vi till ett gammalt inlägg om höstens vidare dimensioner på Café Exposé: Avfällningen.

För den late citeras inlägget i sin helhet härunder:

Ordet höst tillhör en gemensam germansk ordfamilj med betydelsen ”avplockning” (eng. harvester, ty. Herbst). I amerikansk engelska har man behållit ordet ”fall”, vilket har ett forntida germanskt ursprung. Beskrivningen av övergångsårstiden mellan sommar och vinter är alltså även en beskrivning av bladens avskurenhet från rot och stam. Eller med andra ord avfällningen, fallet, från den vertikala axelns ordning som förbinder himmel och jord.

Avfällingen är bladet som säger: – Jag är skapelsens krona! Inte behöver väl jag vara bunden [latin: religare] vid rot och stam? Sådant är bara ett tecken på svaghet och osjälvständighet, triumferar bladet och lösgör sig. Hädanefter får det finna sig i att kastas av och an av minsta lilla vindpust (tillfälliga sinnesretningar), ständigt upprepandes mantrat om sin egen enastående frihet. En frihet som inte kan innebära något annat än ett fullständigt fall nedåt följande ingen annan princip än den rena tingslighetens – dess egen tyngd och massa*.

Not: Maß är det tyska ordet för mått, vilket indikerar att tingslighetens och massans horisontella avfällingsprincip är de kvantitativa värdenas nivellerande diktatur, oavsett om det sker genom själlös ekonomisering (”den dystra vetenskapen”), i form av naket våld (tyranni, den starkes blinda rätt) eller genom det vulgära räknandet av röster för att legitimera den demokratiska despotin (där marknadsföring blir den främsta dygden). Avfällningen är med andra ord principlöshetens och den universella prostitutionens tidsålder där människornas tillvaro alltmer styrs av de allra lägsta av drifter.

Jag köpte förresten en fältflora, specifikt om just träd, när jag var i Göteborgs Botaniska Trädgård (hemsidan gör inte platsen rättvisa) i helgen. Den ska få bo i min jackficka året om, med start imorgon.

Fable 2: Upprättelse

2008-10-30T23:24:00.004+01:00

Jag borde egentligen hänga tvätt nu, men jag är datorlös över helgen så jag tänkte passa på att ge Fable 2 lite välförtjänt upprättelse: Det är ett mycket, mycket bra spel.

När spelupplägget sjunkit in och sidouppdragen, jobben, och de beroendeframkallande slagsmålsscenerna börjat dyka upp i jämnt tempo är det helt enkelt omöjligt att sluta spela. Den uppmärksamhet och omvårdnad man lägger på sin karaktär går ganska snabbt över gränsen för det sunda och världen utanför spelet blir alltmer otydlig.

Som det skenheliga harhjärta jag är njuter jag i fulla drag av att få vara outhärdligt god och tillmötesgående mot precis alla i hela världen (utom banditer, som jag på fantasyvis har ihjäl på löpande band), och jag får leva ut mina munkfantasier med kläder, frisyrer och även skägg om jag så vill (även om jag spelar som tjej). Jag har givetvis också ögonlapp. Bilder kommer.

För första gången sedan jag gifte mig har jag också varit och hälsat på min fjantige men älskvärde man. Utan att spoila för mycket får man ganska tidigt i spelet möjligheten att antingen krossa hans hjärta eller gifta sig med honom, och trogen som jag är den konflikträdda vägen i livet tog jag det minst obehagliga alternativet. Jag har låtit honom roa sig bäst han kunnat i den lilla vagnen man börjar sitt vuxna liv i, medan jag varit ute och gjort stordåd.

Han var förståeligt nog lite putt över att jag först nu behagat dyka upp, men några slängkyssar och ett fyrstjärnigt halsband senare var han helt överlycklig att se mig. Eftersom han varit så snäll och väntat troget har han gjort sig förtjänt av ett lite bättre boende, så jag ska se om jag kan hitta något finare åt oss i Gamla Stan... Risken är ju förstås att han blir lite bortskämd. Han kanske ska få ett barn att gulla med under de långa perioderna jag är ute i fält, Molyneux bestämde sig ju i sista minuten för att skippa hela graviditetsbiten, så det är ganska snabbt fixat...

Som ni märker blir man fullständigt uppslukad. Jag är mycket nöjd.

När jag tröttnat återstår dessutom Fallout 3! Good times.

Fable 2: Första intrycken

2008-10-25T19:23:00.004+02:00

Jag lyckades faktiskt hålla mig borta från Fable 2 hela kvällen igår, tro't eller ej.

Högskoleprovet var tyvärr en besvikelse, som förra gången. Jag säger inte vad jag fick, jag ligger kvar på det gamla.

Nå.

Jag har spelat en bit av Fable 2 nu, och första intrycket är... rörigt? Jag "råkade" ragga upp en viss Anna (som den charmör jag är döpte jag om henne till Annie), förlova mig med henne, köpa ett hus med henne, ha oskyddat sex med henne, få ett barn och när allt detta var över även upplysas om att det aktuella uppdraget hade misslyckats för att jag tog för lång tid på mig. Livspusslet invaderar min spelvärld! Jag ska nog spela om, lite mer fokuserat.

Tycker vidare att det är lite tråkigt att folket i städerna är så lika varandra, att faktiskt välja en partner blir ett ganska oengagerat företag. Det kan förstås vara så att folk ser olika ut i olika städer, för att locka en att leva ut sina polyamorösa böjelser medan ens bättre hälft knotar på hemma i stugan. Nyhetens behag...

Hunden (som tills vidare bara heter "Dog") är i alla fall helt bedårande, och jag blev sanning att säga betydligt mer fäst vid hunden än vid min familj. Jag hade dock föredragit en katt...

Gnäll gnäll. Jag är nog bara ovan vid spel med för stor frihet. Återkommer inom kort med mer synpunkter.

Den första antifonen i kvällens vesper är vacker:

Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

Youtube: Bat For Lashes - What's a Girl To Do

2008-10-24T12:33:00.003+02:00

Bra låt, bättre video.

Den här estetiken känns förresten så tidstypisk, som en 80-talisternas överenskommelse om vad som är obehagligt och läskigt. Väldigt Donnie Darko, väldigt amerikansk ungdom. Vad säger djurmasken? Jag vet inte.

Cassianus: Excerpter

2008-10-23T20:42:00.003+02:00

För att rentvå Johannes från eventuella gnostiska associationer bestämde jag mig för att skriva av ett par av mina favoritpartier ur första bokens första del, om hur man bemöter de olika dödssynderna. Jag älskar hans torra men lågmält målande språk, hans skärskådande blick, hur tydligt det är att han indirekt talar ur egna erfarenheter.

När ledans demon har fått grepp om en olycklig själ, uppväcker den horror loci hos honom (motvilja mot den plats där han bor). Då börjar munken förakta de bröder som bor i närheten eller lite längre bort och som han dagligen umgås med. Alla tycks de honom oandliga och han anser att så länge han är bunden till deras gemenskap, kan han inte bära någon frukt, andligt sett. Själva den plats han bor på, förefaller honom ofruktbar. Han lovprisar andra platser långt borta och utmålar för sitt inre att gemenskapen med bröderna där, skulle ha varit särskilt behaglig. Ja, där kan man verkligen leva i en andlig gemenskap. Allt här är sterilt, i jämförelse med det som finns där. Till slut tror han att han riskerar sin hälsa om han inte flyttar ifrån den plats där han nu bor, ty här kommer han att gå under.

Omkring femte eller sjätte timmen, det vill säga omkring kl. 11 eller 12 framkallar denne demon en sådan kroppslig utmattning och enorm aptit på mat, att det känns för vår man som om han just hade återkommit från en mycket lång resa eller blivit utmattad av hårt arbete och som om han inte hade ätit på två eller tre dagar.

Så ser han sig ängsligt om både hit och dit och suckar över att ingen kommer och hälsar på honom. Han springer ut och in i bostaden och tittar hela tiden efter solen, därför att tiden går så sakta. Han försänks i en ogripbar förvirring, lik en dimma som sveper in marken, och han blir andligt trög och kraftlös. Slutligen ser han inget annat läkemedel mot sina anfäktelser än att besöka någon, vem det vara må - eller han flyr till sängen. (Johannes Cassianus - Det rena hjärtat, s. 62-63)

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter lång tid, störtar de sig fram som yra löshästar. Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt. (ibid, s. 56)

Bedrövelse följer ofta av vrede eller ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere - och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, som onödigt struntprat. Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla. (ibid, s. 59)

Om någon fastar för att bli sedd, gör fastan honom högmodig; om han gör det i hemlighet - och för att undgå ärelystnad - blir han likväl plundrad, nämligen av sin självöverskattning. Eller antag att någon avstår från att förrätta långa böner i andras närvaro för att inte falla offer för ärelystnad. Trots det undgår han inte frestelsen - han räknar det ju som en merit att han döljer sin fromhet.

Träffande har fäderna jämfört ärelystnaden med en lök. Det yttre skalet måste avlägsnas, men därmed är inte saken klar. Avlägsnar man det ena skalet så är nästa där. (ibid, s. 67)

Så, mitt favoritstycke, en personbeskrivning värdig Dostojevskij:

Om man samtalar om andliga ting, kan den högmodige inte koncentrera sig, utan låter blicken flacka eftersom han är uttråkad. Han blir hes, harklar sig och spottar fastän han inte behöver det; alltid knotar han. Han rör fingrarna nervöst som om han skulle ha suttit på en myrstack eller på nålar. Allt som sägs till allas uppbyggelse - och som uppfattas så av andra - bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas. Medan andra begrundar sina liv, funderar han över om det som sägs är ämnat att misstänkliggöra honom. Ängsligt försöker han utforska varför man säger det ena eller det andra just nu. Eller också grubblar han över hur han kritiskt ska kunna bemöta enskilda punkter i det sagda. Av allt som framställs till allas bästa, begriper han följaktligen ingenting och är därför ur stånd att ta det till sig och ändra sig. Lärdomarna medför för hans del inte den minsta nytta, utan bara skada. Ty eftersom han förargar sig och tror att allt är riktat mot honom, förhärdar han sig hårdnackat och retas till allt häftigare vrede. Efteråt uttrycker han sig arrogant och avvisande och kan bara ge förbittrade och förvirrade svar. Högdraget och jäktat kastar han sig in i samtal, pratar forcerat och finner hela tiden saker att fräckt besvära sig över. Vänlig, välvillig tystnad vet han inte vad det är. Hans tystnad är högmodig och indignerad. Något tecken på hjärtats bävan eller på ödmjukhet visar han aldrig. Ibland kan han bli uppsluppen och göra sig lustig på ett vanvördigt sätt, men strax stelnar han på nytt och blir giftigt allvarlig. Med den sortens tystnad vårdar han hela tiden sin vrede över andra och slipper på så sätt försona sig med dem. Andras försök till försoning retar bara upp honom ännu mer. (ibid, s. 76-77)

Zero Punctuation: Silent Hill: Homecoming

2008-10-23T07:57:00.004+02:00

Zero Punctuation recenserar Silent Hill: Homecoming. Helt briljant. Kul spoof på telefonsamtalet i SH3 på slutet också.

Sagt, tänkt och skrivet

2008-10-21T23:18:00.006+02:00

I would like to know the stars again as the Chaldeans knew them, two thousand years before Christ… But our experience of the sun is dead, we are cut off. All we have now is the thought-form of the sun. He is a blazing ball of gas, he has spots occasionally, from some sort of indigestion, and he makes you brown and healthy if you let him… And that is all we have, poor things, of the sun… Where, for us, is the great and royal sun of the Chaldeans? Where even, for us, is he sun of the Old Testament, coming forth like a strong man to run a race? We have lost the sun. We have lost the sun, and we have found a few miserable thought-forms…

Do you think you can put the universe apart, a dead lump here, a ball of gas there, a bit of fume somewhere else? How puerile it is, as if the universe were the back yard of some human chemical works!… The Chaldeans described the cosmos as they found it: magnificent. We describe the universe as we find it: mostly void, littered with a certain number of dead moons and unborn stars, like the back yard of a chemical works.

Is our description true? Not for a single moment, once you change your state of mind… Our state of mind is becoming unbearable. We shall have to change it. And when we have changed it, we shall change our description of the universe entirely… We shall not get back the Chaldean vision of the living heavens. But the heavens will come t life again for us, and the vision will express also the new men that we are.

- D. H. Lawrence, ur Apocalypse

Via Ristorante Mystica

Läser nu om Johannes Cassianus-trilogin på Artos förlag, Det Rena Hjärtat, Det Vidgade Hjärtat och Hjärtats Ro. Sedelärande tal och texter har samlats tematiskt - ungefär enligt ordningen: Den inre kampen, relationen till människorna runt en och slutligen relationen till alltihop.

Cassianus (verksam drygt 400 år e. kr.) är en av få riktigt uråldriga författare jag verkligen känner ett ögonblickligt släktskap med, mycket brukar annars gå förlorat på vägen i mötet med historiens tankevärldar, via det ofta tillkrånglade språket och den främmande världsbilden. Så icke här. Cassianus är koncis, jordnära och en verklig själens vetenskapsman. Alla undanflykter, alltförmänskliga omogenheter och kortsiktiga lösningar som människodjuret kan uppbringa blottlägger han med öm blick, för att lyssnaren ska kunna lokalisera dem och arbeta med dem.

Hur road genomsnittsläsaren är av sånt här är för mig lite oklart, men jag hittade i alla fall en intressant kommentar, skriven av översättaren strax efter att Cassianus diskuterat gnosis/scientia i positiva ordalag, alltså kunskapen eller insikten om den gudomliga verkligheten. Just gnosis är ett laddat begrepp i all kristet tänkande (trots att det uppträder ett par gånger i Bibeln) på grund av den livaktiga kättarrörelsen gnosticismen, vars läror gick ganska mycket på tvärs med Kyrkans.

Hos Cassianus möter man ofta ordet scientia. I profant språkbruk betyder scientia kunskap, insikt, vetande, vetenskap. Hos Cassianus, har scientia en särskild kvalitet. Han menar därmed den religiösa insikten, ett slags "gudomlig vetenskap", nämligen djup insikt i det andliga kosmos som består av trons sanningar och som på ett särskilt sätt utmärker endast få kristna. Sådana kristna kan man kalla "gnostiker". Det finns nämligen inte bara en heretisk form av gnosis - mot vilken man i fornkyrkan tvingades föra ett hårt försvarskrig -, utan även en rättrogen, kristet legitim gnosis. I Nya testamentet har gnosis den positiva innebörden av djup insikt i trons mysterier. Hos Cassianus får scientia samma innebörd som den latinska bibelöversättningen ger det grekiska ordet gnosis, så som till exempel Paulus använder det: gnosis är enligt Paulus - liksom redan i Gamla testamentet - en av den Helige Andes gåvor.

Prövningsdagar

2008-10-21T21:44:00.003+02:00

Fable 2 (aka spelet som t.ex. fick 10/10 av Eurogamer och 9/10 av EDGE) finns redan att få tag på i butik i Sverige (eventuellt är det slutsålt nu, men det fanns åtminstone tidigare idag), och Webhallen släpper sina ex på fredag. Jag har givetvis förbokat.

Men. Jag ska också skriva Högskoleprovet lördag morgon, och under inga omständigheter vill jag missa mina små men inte jättesmå chanser att höja mig ett poäng eller två för att jag skulle ha suttit uppe och spelat halva natten. Vilket jag såklart kommer göra om jag faktiskt köper spelet på fredagen. Vad jag kommer få göra är därför antagligen att hämta ut spelet och sen gå tillbaka till jobbet och lägga det där. Så får jag hämta ut det på lördag eftermiddag, med kod och passerkort och hela den processen. Spelet får under inga omständigheter befinna sig i närheten av mitt Xbox360 förrän tidigast klockan 16.00 på lördag. Annars kommer det vara kört.

Det här kommer bli så svårt, så svårt...

Youtube: Brian Eno - An Ending (Ascent)

2008-10-20T23:25:00.002+02:00

Det finns två bra skäl till varför jag vill lyfta fram den här videon:

1. Låten skapar känslan av att någon med oändligt lätt hand plockar bort ens hjärnvävnad veck för veck, borstar rent skallbenet och sedan sakta låter hålrummet fyllas av renaste morgonljus.

2. Det är den första användarskapade musikvideon jag har sett på youtube som inte är pinsam, obegriplig eller bara en svart ruta. Den rentav förhöjer upplevelsen av musiken, vilket nog får betraktas som en nästan unik bragd i sin genre.

Den geometriska ikonen

2008-10-20T09:16:00.001+02:00

Den Tomma Kyrkan

2008-10-19T09:51:00.002+02:00

Igreja do Convento do Carmo, Lisboa (Portugal), originally uploaded by Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian.

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
men undkommit och lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist ska börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

- R. S. Thomas

Kom att tänka på den här dikten när jag såg bilden. Det finns flera på Biblioteca de Arte-Fundação Calouste Gulbenkian på Flickr, en del av deras The Commons-projekt.

Världens minsta text skriven

2008-10-18T10:45:00.003+02:00

Via Pink Tentacle: ‘Atomic pen’ writes with individual atoms

"Världens minsta text skriven". Jahaja, tänker vän av ordning - Här braskas det! Men om man ska tro den japanske forskaren är det faktiskt alldeles och bokstavligt (!) sant. Ett forskarteam vid Osakas universitet har framställt en atompenna, med vilken den hugade kan skriva på enskilda atomer. Något för Morden i Midsomer 2199, utan tvekan.

Och jodå, undertecknad skrev ovanligt litet som ung och gör det fortfarande. Det är prydligare, och spar dessutom papper. "The completed text measures 2 x 2 nanometers, which is roughly 40,000 times smaller than the width of the average human hair." Prydligt var ordet! Frågan är nu: Hur många Summa Theologiae kan stansas på ett knappnålshuvud? Hoho...

Nya ord

2008-10-18T09:31:00.003+02:00

Senaste Glänta är betitlad Framtidsencyklopedin. Jag vet inte om det är för att jag är för dum eller för obildad, men jag brukar vanligtvis inte få ut så mycket av att läsa Glänta. Om det är för postmodernt eller vad det nu beror på vet jag inte. För omväxlings skull är i alla fall det här numret väldigt lättillgängligt och har dessutom en genomgående munter ton, och de skojfriska ordlekarna är många. Jag får lite känslan av att en stor del av innehållet kom till under en afterwork på kontoret.

Några exempel (har inte texterna framför mig så jag improviserar ungefärliga förklaringar):

Trestegsbangare: En person som bangar på något i tre steg.

Första dagen: Kul! Jag kommer!

Andra dagen: Mm, det ska bli kul! Jag har lite ont i halsen, men det går nog över tills dess.

Tredje dagen: Nä, alltså, jag började känna mig så tjock i halsen, så, så... Jag får nog hoppa ikväll. Men det hade varit kul!

Vardagsanomali: Typ av ovanligt fenomen som är så vanligt att det inte egentligen är ovanligt. T.ex. att två personer ringer varandra samtidigt så det tutar upptaget för båda, att alla i en vänskapskrets gör slut med sina respektive samtidigt osv.

Allmän trösträtt: Rätten att bli tröstad och trösta. Medan de medborgerliga rättigheterna urholkades ökade behovet av allmän trösträtt. Svenska Kyrkan fick detta administrativa ansvar och återfick därmed sin status som statskyrka.

Yroni: Upplevelsen som uppstår efter tredje gradens ironi, dvs när man är ironisk över att vara ironisk över ironin.

Ja, ni anar väl ungefär tonläget. Väldigt skoj läsning, rekommenderas för alla i hela världen.

En annan språkrelaterad grej: Thomas tipsade om det här inlägget om japanska ljudord. Återigen några exempel:

Paa: The sound of light shining. This can also be represented as po, bo, or kaa.

Uttsuri: The sound the heart/mind (kokoro) makes when overwhelmed by beauty.

Shiiin, jiiin, or riiin: The sound of motionless staring. Implies being stunned beyond words.

Shin-shin: Snow as it slowly, steadily piles up.

Där Gläntas experiment mer är lite roligt tycker jag att det här är rent sinnesvidgande. Att få sätta ett ord på en hittills odefinierad skärva av den upplevda verkligheten har en väldigt konkret och tillfredställande effekt.

Min senaste vecka (mer om det inom kort) har jag insett just hur viktigt det är att få ett nytt språk, att till och med byta ut vissa ord till andra ord, för att kunna ta till sig en religiös verklighet. Det är samtidigt lite deprimerande, eftersom man i bokstavlig bemärkelse kommer prata förbi varandra om man inte använder samma vokabulär. Svårast är det förstås när orden man använder lever dubbelliv i två språk, eller när orden tappat sin betydelse.

För det sistnämnda rekommenderar jag antologin Stororden, där olika författare får ta sig an de gamla kristna orden som snart fallit ur svenskan helt, exempelvis frälsning, synd, nåd, tro, härlighet, helgelse...

Två kommentarer till

2008-10-12T14:48:00.006+02:00

Nu har höstterminen börjat för somliga. Inte för mig. Jag anordnar en privat akademi istället. Temat för hösten blir maskulinitet (tanken är att jag ska ha återinvigning för mitt andra bloggprojekt när jag har lite mer på fötterna).

Har nu börjat på The Masculinity Studies Reader. Läste följande två intressanta textsnuttar i Masochism and Male Subjectivity av Kaja Silverman:

Compared with the masculine masochism that of women shows a somewhat attenuated, one could almost say anemic character. It is more of a trespassing of the bourgeois border, of which one nevertheless remains aware, than an invasion into enemy terrain. The woman's masochistic phantasy very seldom reaches the pitch of savage lust, of ecstasy, as does that of the man. Even the orgy in the phantasy does not ascend in so steep a curve. There is nothing in it of the wildness of the chained Prometheus, rather something of Ganymede's submission. One does not feel anything of the cyclonelike character that is so often associated with masculine masochism, that blind unrestricted lust of self-destruction. The masochistic phantasy of woman has the character of yielding and surrender rather than that of the rush ahead, of the orgiastic cumulation, of the self-abandonment of man. (s. 25, ursprungligen ett citat av Theodor Reik, Masochism, s. 216)

Manlig felläsning av feminin masochism eller ett korn av sanning? Överlag är läsningar av Freud ganska svårtuggat om man som jag inte har grunderna i bagaget, men de är i alla fall ofta intressanta och meningsfulla som pekanden på och rotanden i snåriga områden. Reik och Silverman är båda inne på att masochism är en extrem men inte genusproblematisk praktik för kvinnor, medan det däremot är det för en man.

Reik skriver också om kristen masochism i förhållande till maskulinitet, för mig ett kärt ämne som jag nu äntligen hittat en frände i. Reik är uppe i en diskussion om helgon som utsatt kroppen för olika plågor. Utläggningen som följer är värd att citera i sin helhet:

To begin with, an external audience is a structural necessity, although it may be either earthly or heavenly. Second, the body is centrally on display, whether it is being consumed by ants or roasting over a fire. Finally, behind all these "scenes" or "exhibits" is the master tableau or group fantasy - Christ nailed to the cross, head wreathed in thorns and blood dripping from his impaled sides. What is being beaten here is not so much the body as the "flesh", and beyond that sin itself, and the whole fallen world.

This last target pits the Christian masochist against the society in which he or she lives, makes of that figure a rebel, or even a revolutionary of sorts. In this particular subspecies of moral masochism there would thus seem to be a strong heterocosmic impulse - the desire to remake the world in another image altogether, to forge a different cultural order. The exemplary Christian masochist also seeks to remake him or herself according to the model of the suffering Christ, the very picture of earthly divestiture and loss. Insofar as such an identification implies the complete and utter negation of all phallic values, Christian masochism has radically emasculating implications, and is in its purest forms intrinsically incompatible with the pretentions of masculinity. And since its primary exemplar is a male rather than a female subject, those implications would seem impossible to ignore. Remarkably, Christianity also redefines the paternal legacy; it is after all through the assumption of his place within the divine family that Christ comes to be installed in a suffering and castrated position. (ibid, s. 31)

Även om texten behandlar specifikt masochism är det intressant att fortsätta nysta i hur kristen praktik krockar med somliga uttryck för maskulinitet. Min vurm för den kristne mannen som bild bottnar mycket i hur den går emot bilden av mannen som agerande, andlig, okroppslig, kontrollerad och givande - jämför med munken i sin cell som passivt inväntande kristi tilltal, korsfästelsens kroppslighet, uppgivandet av den egna viljan och kontrollen för en annans (visserligen faderliga) vilja, mottagandet av (den ibland kvinnligt kodade) anden... Inte solklart, men det finns något där...

Det är därför också logiskt hur kristna män som vill bilda uttalat kristna gemenskaper ibland får söka sig utanför den kristna bild- och identifikationskanon för att inte röra sig för långt bort från de maskulina attributen, vanligt är anspelningar på riddare (se Ef 6:11 - "Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp") och på det religiösa livet som en våldsam strid mot frestelser.

Att titta runt i helgonkalendrar är ofta intressant för att få inblick i det trots allt ganska breda spektrum av kvinnor och män som den kristna praktiken frambringat - mina favoriter Frans av Asissi och Johannes av Korset är båda ganska feminina i tanke, ord och handling... En insikt som stärker.

Fildelning som ansvar

2008-10-11T13:26:00.004+02:00

En sak slog mig när jag fick ett infall imorse och ville titta igenom ZTVs gamla underhållningssatsning Rallarsving: Jag måste ladda ner det. Det finns inte att få tag på på något annat sätt än genom virtuell eller reell informationsdelning, för det släpptes aldrig på DVD. Antingen får jag annonsera efter någon som spelat in programmen från tv till VHS (eftersom man faktiskt får kopiera tv-program för privat bruk), och så får vi bli kompisar (eftersom man inte får visa för vem som helst eller var som helst) och sitta hemma hos honom/henne och titta - eller så är jag tvungen att ladda ner det.

Nu var det av en tillfällighet ett par stycken som seedade säsong två på Piratebay, men det kan man knappast räkna med. Ju äldre en digitaliserad kulturyttring blir, desto större är risken att det försvunnit ur fildelningsnätverken i de regelbundna utrensningar/hårdvaruuppdateringar som de flesta datoranvändare gör. Samma öde lär gå exempelvis gamla Svt-succén Spung till mötes, då den inte heller släppts på DVD (dock pågår en namninsamling för att förmå Svt att göra just det).

Vad återstår för en kulturbevarande medborgare i en sådan här situation? Privat arkivering offline på USB-diskar, någon?

För att citera S. P. Morrissey: Can you blame us? CAN you blame us?

Naturen och det naturliga

2008-10-10T14:36:00.002+02:00

Från First Things - Right to be a lady:

Sr. Prudence Allen, a philosopher and professor at St. John Vianney Seminary in Denver, observed that the globally minded, environmentally conscious person now “sees himself as an enemy of life, a disturber of nature,” with a remarkable hatred of his own greatness. At the same time, he desires to be master and possessor of nature—his own nature—ridding himself of social and biological restrictions.

Sammanhanget är i övrigt rätt svårsmält men just den här iakttagelsen tycker jag är intressant.

Sydkorea snart aliasfritt

2008-10-09T11:45:00.004+02:00

Via Guardian: South Korea wants to gag the noisy internet rabble

South Korea is going much further. Not only will all sites that publish news be liable to the same restrictions as newspapers, TV and radio, they will be answerable to a government regulatory body - the Korean Communications Standards Commission.
The rules extend beyond websites to individuals. All forum and chatroom users will be required to make verifiable real-name registrations, while internet companies will have to make their search algorithms public to improve "transparency". Most controversial of all, the commission will be given powers to suspend the publication of articles accused of being fraudulent or slanderous, for a minimum of 30 days. During this period the commission will then decide if an article that has been been temporarily deleted or flagged should be removed permanently.

För det första är det ju lite komiskt att just Sydkorea tänker sig att alla som yttrar sig på nätet ska ha verifierbara, riktiga namn, med tanke på att ungefär hälften av Sydkoreas befolkning heter antingen Kim, Lee eller Park.

Men för det andra är det också intressant att ett land med en så stark onlinespelarkultur ska anta den här lagen - är det här samtidigt döden för att hitta på användarnamn när man spelar online? Utan att vilja låta som kaosforskaren i Jurassic Park ("nature finds a way") känns det annars som att folk ganska fort kommer flytta sina obekväma yttranden till onlinevärldarna för att på så vis kunna behålla sin anonymitet. Och om det nu mot förmodan också blir förbjudet med påhittade namn i spel - hur gör man då i typ WoW, där man faktiskt inte får heta vad som helst?

Spännande...

Får väl dock hålla med om att anonymiteten tar fram det värsta hos folk. Att utbilda om netikett i skolan, vilket är ett annat led i den här kampanjen, låter ju blåögt, men är kanske inte så dumt som det kan låta.

Två kommentarer

2008-10-08T10:05:00.003+02:00

Eftersom en icke oansenlig andel av de träffar bloggen får är när folk söker på Owe Wikström känner jag att jag har fått ett ansvar att fortsätta vårt komplicerade förhållande. Därför läser jag nu hans senaste bok, Till Längtans Försvar. Som vanligt irriterar jag mig lite, men är hittills faktiskt mest positivt överraskad.

Människans naturligt grandiosa självuppfattning punkterades regelbundet. (Wikström, s. 115)

På tåget till jobbet imorse såg jag denna korta mening i ett avsnitt om hur vi idag har skärmat av oss från döden, medan man i forna tider ofta gjorde en stor och kollektiv sak av ett dödsfall - man bar sorgband, klädde sig i svart och stannade upp med mössan i hand när begravningståget gick förbi. Även om jag inte helt håller med honom tycker jag att det är fint och kärnfullt skrivet.

Jag skulle snarare säga att döden är mer närvarande som abstrakt information än någonsin, men att själva sorgearbetet är mer privatiserat, mer hemlöst.

Läste också i Metro (jag läser snabbt ibland) att en viss Ann Söderlund ska starta ett nytt program som heter Världens härligaste män. Programidén är väl inte helt dum, vad jag förstått går det ut på att hon ska åka Jorden runt och träffa män från olika kulturer för att jämföra dem. Ungefär. Allt som gör män till en grupp och manlighet till ett diskussionsområde är ju egentligen sympatiskt, så det blir säkert bra. Men jag reagerade på det här svaret i artikeln:

Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?
– Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska tala om något
annat i stället. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt
barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett
collegeaktigt sätt.

Kom osökt att tänka på The Bechdel-Wallace Test:

Bechdel credits her friend Liz Wallace for the test, which appears in a 1985 strip entitled "The Rule", in which a character says that she only watches a movie if it satisfies the following requirements:
1. It has to have at least two women in it,
2. Who talk to each other,
3. About something besides a man.

I say no more...

Döda, ligga, äkta

2008-10-07T09:41:00.008+02:00

Plockar utmaning från bl.a. GGG och XBF: Vilka spelkaraktärer skulle du vilja döda, ligga med, samt gifta dig med?

Vill döda: Krokiga blocket, Tetris. Kommer alltid när man minst behöver det för att skapa små, små hål i annars perfekta byggnadsverk. Medan i princip alla andra block skulle kunna överleva med enbart likformiga är det här blocket helt beroende av att andra kan rädda dess skinn. Inget som är friskt är krokigt, det här blocket är demoniskt.

Runner-up: Issun, Okami. Bedrövligt klyschig "jag är liten och därför fräck och kaxig"-karaktär som hela tiden kommenterar allt som händer, hur uppenbart det än är. Hans tvångsmässiga kommenterande av alla kvinnliga karaktärers utseende (alla är "babes") blir tråkigt ungefär på en gång. Spelets irriterande låtsasspråk hjälper förstås inte mycket.

Vill ligga med: Chun-Li, Street Fighter. Vilka lår! Skulle känna mig rätt säker på vägen hem med henne också. OBS: Lider i övrigt inte särskilt av gula febern. Är f.ö. nöjd med att ha hittat en så udda bild på henne. Militärskjortan <3

Runner-Up: Morrigan, Darkstalkers. Ultravulgo tjej, men jag har aldrig hävdat att jag inte skulle vara lättköpt. Hon är trots allt en succuba (som det tydligen heter på svenska), det är ju lite hennes jobb att spela på manliga fantasier. Att hon inte är förstahandsvalet är för att hon antagligen hade dödat/torterat/förvandlat mig till en padda efter, eller i värsta fall före, själva akten.

Vill äkta: Egentligen är jag så ultramonogam att jag typ får dåligt samvete av att ens tänka på att gifta mig med någon annan än T, men om jag för sakens skull måste välja skulle jag nog ta Quistis Trepe i Final Fantasy VIII. Självständig, professionell, glasögonprydd... Eventuellt lite för kylig kanske.

Runner-up: Jill Valentine, Resident Evil. Mest för att jag haft en crush på henne sen jag var typ 13. Även om jag älskade RE3 tycker jag att hennes nya outfit funkade sådär. Det är inte många som klär i basker, men till halvmilitära outfits undviker man jag-önskar-att-det-var-60-talet-så-jag-fortfarande-hade-spännande-åsikter-associationerna. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för vad som skulle hända om det plötsligt blev en zombie outbreak (vilket är något jag nog oroar mig för lite för ofta för bara kunna säga att det är på skoj).

Av någon anledning blir det här alltid lite mer patetiskt när killar gör det...

Och så är jag egentligen lite emot hora/madonnauppdelningen. Jag vill ligga med den jag gifter mig med också!

Youtube: Biden och faderskapet

2008-10-03T14:38:00.004+02:00

Tråkigt nog är jag inte alls så insatt i det amerikanska valet som jag egentligen vill, men jag lyssnade i alla fall på vicepresidentdebatten nu imorse på Youtube. Det var väl inte några jätteöverraskningar, men det är skönt med en debatt som hålls på en relativt saklig nivå - publiken var nästan knäpptyst (utom vid några få tillfällen då man kunde höra dämpade skratt) och det var imponerande lite pajkastning eller personangrepp.

Särskilt rörande var förstås det här klippet, som redan skapat ett mindre buzz på bloggar och videotjänster:

Från Wikipedia:

A few weeks after the election, Biden's wife and year-old daughter were killed
in an automobile accident while Christmas shopping in Hockessin, Delaware on
December 18, 1972. (Neilia Biden's station wagon was hit by a tractor-trailer as
she pulled out from an intersection; the truck driver was cleared of any
wrongdoing.) Biden's two sons, Beau and Hunter, were critically injured in the
accident, but both eventually made full recoveries. Biden considered resigning
in order to care for them; persuaded not to by Senate Majority Leader Mike
Mansfield; he was sworn into office from one of their bedsides.

/.../

A single father for five years, Biden left standing orders that he be
interrupted in the Senate at any time if his sons called.

Leah McElrath Renna skriver bra om talets feministiska dimension på Huffington Post. Om det är en sak som jag verkligen tycker är viktigt (det var länge sedan jag använde det ordet) är det att få män med barn att vara närvarande och närande. Att se en man uttala sig på det här sättet i det offentliga, och dessutom visa sig sårbar, är om inte annat väldigt uppfriskande.

Länktips: Bokvideo.se

2008-10-03T09:27:00.003+02:00

Mycket trevligt initiativ för den som gärna får en röst och ett ansikte på författaren under läsningen: Bokvideo.se

Sidan har tydligen funnits uppe sedan i maj, men jag har lyckats missa det ända till alldeles imorse, när jag såg länken på Peter Englunds alltid lika läsvärda blogg.

Förutom Peters inslag rekommenderar jag också John Ajvide Lindqvists hemmasnickrade filmsnutt. Men kan det verkligen vara sant att den lilla trädkojan är hans skrivarstuga? Han måste antingen vara enormt vig eller skriva i extremt effektiva intervall.

Triptyk: Brooke

2008-10-01T23:30:00.003+02:00

II.

III.

Breathless, we flung us on the windy hill,

Laughed in the sun, and kissed the lovely grass.

You said, "Through glory and ecstasy we pass;

Wind, sun, and earth remain, the birds sing still,

When we are old, are old. . . ." "And when we die

All's over that is ours; and life burns on

Through other lovers, other lips," said I,

-- "Heart of my heart, our heaven is now, is won!"

"We are Earth's best, that learnt her lesson here.

Life is our cry. We have kept the faith!" we said;

"We shall go down with unreluctant tread

Rose-crowned into the darkness!" . . . Proud we were,

And laughed, that had such brave true things to say.

-- And then you suddenly cried, and turned away.

1 Oktober

2008-10-01T13:44:00.005+02:00

Nu har jag gjort slag i saken: Var nyss ute och hämtade upp mitt exemplar av Resident Evil-remaken till Gamecube. Nu ska jag vara tyst, åtminstone tills RE5 har kommit.

En helt annan sak: Finns det ett ord för det här tvångsmässiga beteendet jag, och rätt många jag känner har, som går ut på att man måste sitta och markera textstyckena på skärmen hela tiden?

Jag har dessutom en tvångstanke om att alltid markera "jämnt", dvs att om en text ser ut såhär:

xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxx
xxx

...markerar jag alltid såhär:

xxxXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXX

...så att den sista stumpen liksom kan fogas in harmoniskt i den biten jag inte markerat. Det måste finnas ett ord för det här. Är jag knäpp? Jag vet att det inte bara är jag som sitter och markerar text i alla fall.

"Survival horror"

2008-09-30T10:55:00.004+02:00

“Person all alone in creepy area surrounded by swarms of bad guys” does not a
survival horror game make – that’s just a basic tenet in nearly all video games.
By that definition, hell, even Super Mario Bros. is survival horror. (Kotaku - Does Survival Horror Really Still Exist?)

Hear, hear! Som jag tjatat om förut tycker jag att Resident Evil-serien går åt helt fel håll. Från de två första spelens hopplöshet och sjukliga stämning, med detaljer och miljöer som faktiskt byggde upp en obehaglig stämning, till fjärde och femte delens Bruce Willis-action med lite goreinslag. Jag kunde dra mig för att alls gå vidare i de tidiga spelen för att jag fått vaga aningar om vad som väntade bakom nästa dörr (de extra utdragna öppna-dörr-scenerna med dunkande hjärtljud som ibland dök upp var priceless), medan jag i Resident Evil 4 i princip bara kände riktigt obehag när jag träffade på de väsande grå varelserna i militärbasen på andra skivan. Och det var just för att man kunde höra dem innan man såg dem, vilket satte fantasin i rullning. Tyvärr var det annars mest bara att tuta och köra, sparka in dörren och meja ner de stönande horderna efter bästa förmåga. Stämning mofo, look it up.

Dessutom hade de två första spelen vettiga kvinnliga karaktärer, medan man mot slutet av RE4 är så trött på Ashleys totala brist på självbevarelsedrift att man är beredd att lämna kvar henne på ön. Och världens tröttaste you go girl-klyscha, femme fatalen Ada är inte särskilt mycket mer uppmuntrande. HALLÅ? Rebecca i RE1 var också osäker och spensligt byggd, men hon försökte i alla fall slåss och var inte helt beroende av oneliner-Leon hela tiden.

Så, en i affekt nerklottrad rant till ingens glädje. Jag får väl helt enkelt köpa de gamla spelen igen och sluta gnälla...

Vimeo: Unfinished Swan Tech demo

2008-09-26T11:27:00.002+02:00

The Unfinished Swan - Tech Demo 9/2008 from Ian Dallas on Vimeo.

Obehagligt och snyggt: Unfinished Swan.

Som vanligt tack till Thomas för tipset.

Molyneux bryter mark i Fable 2

2008-09-24T16:11:00.004+02:00

Lite i anknytning till mitt tidigare inlägg om vardagsspel vill jag helt kort citera Wikipedia om Peter Molyneuxs Fable 2, som släpps om exakt en månad - spelet har nämligen stöd för familjeskapande:

The sex aspect, relatively unimportant in the first game, has also been built upon significantly. Players will be able to choose to have protected or unprotected sex, and by extension choose whether or not to have a child. Female player characters will become pregnant, and they will undergo the relevant physical changes. Sex will, however, fade to black as in Fable. Same-sex marriages, as in the first game, will be possible.

The player's child or children will look upon the player as an example and will also follow their alignment, looks, etc. A player's family can be killed by a co-op player but only if friendly fire is made active by the host player. If the player's spouse is killed the player's child will go to the orphanage.

Fable II will also feature sexually transmitted diseases (the player can choose whether to employ safe sex), and adultery will be "fully support[ed]". Divorces will also be possible, as in the first game, but this time the former spouses will take half of what players have got in the game, and Molyneux confirmed that it would be cheaper if the players murdered their spouses instead. Polygamy is also possible.

- Wikipedia: Fable 2

Imponerande! Jag kan faktiskt på rak arm inte komma på ett enda spel som har ett lika avancerat och/eller frikostigt utbud av relationsformer som det här. Ett spel i tiden.

I Won't Back Down

2008-09-23T23:11:00.002+02:00

Johnny Cash., originally uploaded by Ark-Angel..

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and I won't back down
Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

När kropp och själ känns som att de jobbar i skift mot mig behöver jag texter av den här kalibern. Imorgon ska jag sätta en plan i verket.

Min spelhistoria

2008-09-23T21:49:00.003+02:00

Den här lilla introduktionen skrev jag för ett annat sammanhang som aldrig lyfte riktigt:

Ur de djupaste lagren av mitt minne gräver jag upp en ögonblicksbild: Jag sitter på dagis och har fått bannor för att jag spelat våldsspelet Karate Champ till Nes. Jag är rätt säker på att det också fanns Super Mario Bros och Duck Hunt. Men det var Karate Champ som för första gången fick mig att verkligen känna spelupplevelsens förföriska, sinnesvidgande kraft. Den lämnade mig aldrig.

Några år senare fick jag ett Game Boy av mina farföräldrar. Jag höll ut förvånansvärt länge med bara den konsolen med tanke på hur mycket jag läste om andra konsoler.Nintendomagasinet, Super Power, säkert en del andra tidningar passerade revy utan att göra några avtryck… Jag insåg snart att jag ofrivilligt valt sida i den infekterade striden mellan Sega och Nintendo. För att lära känna fienden läste jag ett nummer av Sega Force och fick för första gången uppleva hur otroligt grabbig tv-spelsjournalistiken av tidigt 90-tal var. Som den känsliga blomma jag var redan då tog jag illa vid mig av sexskämten och den hårda jargongen på insändarsidorna. Jag flydde tillbaka till Nintendo.

Mitt minne är dåligt, åren flyter ihop… Jag sitter på sängen hos min mellanstadiekompis och samkör SAOL med hans Game Genie för att försöka hacka Manic Mansion ochMega Man till oigenkännlighet. Jag hyr Secret of Mana till Snes varje kväll i tre veckors tid på den lokala videobutiken, där jag också avverkar oändliga mängder mediokra produkter. Att mina föräldrar höll god min är ett under. Minns det enda spel som jag köpt utan att först ha läst recensioner först: Utopia. Säkert ett okej spel, men på tok för svårt för mig som tolvåring eller vad jag nu kan ha varit… Lovade mig själv att aldrig köpa ett spel utan att först läsa en recension av det.

Under en intensiv tid i högstadiet var vi hemma hos en kompis som bodde nära skolan nästan varje lunchrast, spelade Goldeneye 007 till N64 i säkert ett års tid. Det avlöstes av Chu Chu Rocket till Dreamcast, sen slutade vi umgås…. Här börjar minnet klarna, jag får ett Playstation och övertalar pappa att intet ont anande köpa ut Resident Evil till mig på Spelia på Valhallavägen. Final Fantasy VII, Breath of Fire III, Wipeout 2097 avlöser varandra, Super Power har blivit Super Play och texterna börjar bli läsbara, tv-spel börjar slå igenom på marknaden, Lara Croft blir pinsamt nog representant för den “vuxna” spelbranschen… Börjar för första gången få upp ögonen för PC-spelen, i samband med att vi får hem en dator via mammas jobb. Ger mina föräldrar slag när jag börjar spela Starcraft över modem hela nätterna, kan fortfarande vakna kallsvettig och drömma om de telefonräkningarna…

I gymnasiet tonar tv-spelandet ut lite, musik och annat ålderstypiskt tar vid… När kaoset efter gymnasiet lagt sig kommer intresset tillbaka, jag går in i en ny blomstringstid, köper konsoler och spel för alla dessa heltidspengar man aldrig haft förut. Playstation 2, Gamecube, en väns Xbox, tv-spelskvällarna är ett faktum. Vid den här tiden har tv-spel blivit en kulturform lika naturlig som film eller musik, Nöjesguiden börjar recensera spel. En ung bransch, visserligen, men i rasande snabb utveckling.

Senaste tiden har jag varit så lyckligt lottad att jag haft en flickvän med lika stort spelintresse som jag, på gott och ont antagligen, vänner och familj har kanske blivit lidande… Mass Effect, Bioshock, Guitar Hero III, Elder Scrolls IV: Oblivion har vi avverkat ihop. Nu står tråkigt nog vårt gemensamma Xbox 360 415 km bort från mig i Göteborg, vi har delad vårdnad…

Mass Effect blir film och jag whinar lite

2008-09-23T15:06:00.005+02:00

Thomas tipsade: BioWare's Mass Effect Headed to the Big Screen!

Egentligen borde jag bli glad, Mass Effect är upplevelsemässigt ett av de bästa spelen jag har spelat. Delvis. Mot slutet tyckte jag, utan att försöka spoila för någon, att det blev lite linjärt. När man hela tiden tidigare i spelet åtminstone vaggats in i illusionen om att ens beslut får konsekvenser för den fortsatta handlingen, fick man i slutet allt färre sätt att spela på. Jag tror problemet låg i att det blev för episkt, för - filmiskt.

Jag upplever alltid den bästa delen i ett spel som mellanpartiet, när man vant sig vid kontrollerna och miljöerna och det varken introduceras några jättenyheter eller handlingen stegras mot ett tydligt mål. Det gäller framför allt rollspel och äventyrsspel, och det är oftast då man i sådana spel får springa omkring efter eget huvud och roa sig med sidouppdrag eller levlande. Det är också då man tillåts försjunka i världen man hamnat i - jag brukar tycka att det är omåttligt kul att se vardagen gestaltas i spelvärldar, att se individuella eller sociala konflikter komma upp till ytan, eller bara att strosa omkring i omgivningarna.

Mer otippat kanske är att det också brukar vara fallet när jag t.ex. spelar Starcraft. När jag fått igång ekonomin och byggt upp ett försvar börjar jag ofelbart att leka the Sims med mina gubbar. Jag blir otroligt irriterad om inte byggnaderna ligger stadsplaneringsmässigt logiskt i förhållande till varandra, och jag får väldigt dåligt samvete när jag skickar in en ensam zealot in i motståndarbasen bara för att se vad som har byggts. Tänker mig alltid att man håller en högtidlig ceremoni till hans minne hemma i basen, för att hedra hans ädelmod. Föga förvånande är det rätt sällan jag vinner i multiplayer...

Utan att jag tänker på det lägger jag alltså fortfarande till en massa saker till spelen som egentligen inte finns där. Jag tänker att det kan vara en skada från när jag var yngre och spelen verkligen krävde en hel del fantasi för att kunna svepa iväg en till andra världar. Att t.ex. karaktärerna i Final Fantasy III/VI till Snes kunde titta ner i marken (vilket alltså var deras enda animation i dialoger, den användes för att gestalta nedstämdhet, skam eller tigande) var fullt tillräckligt för att förmedla en stark känslomässig spänning.

I dagens spel gör jag nog mest den fantasiövningen i glappet mellan mellansekvenser och spelgränssnitt, eftersom ens karaktär i mellansekvenserna (oftast) har ett betydligt mer trovärdigt rörelseschema än i spelarläget, även om det är gjort med samma grafikmotor som spelet i övrigt. Att man i allvarligt stämda spel ibland råkar styra sin karaktär till att stå och springa mot en vägg eller skjuta mot gatlampor fast han storymässigt är otroligt kontrollerad kräver också att man är beredd att ignorera en del av det man ser på skärmen... Men det här var ett stickspår.

För att inte tappa tråden vill jag återvända till Mass Effects eventuella filmatisering. Min invändning är egentligen den att spelet för mig fick sin storhet just i dess myller av dialoger och småuppdrag, där man dessutom ofta hade påfallande stor frihet. Just för att världen kändes så levande kunde jag utan problem leva med att nästan alla uppdrag gick ut på att åka till en planet, köra runt i en fem minuter, hitta basen, döda alla och åka hem. De gånger jag verkligen blev helt lyrisk av Mass Effect var när jag insåg hur otroligt skickligt man ställt svåra filosofiska frågor, när jag verkligen kunde komma på mig själv med att fundera på hur livet som Krogan eller Asari skulle te sig i deras universum. Jag spelar för att bli swept away, inte för att få en kick. Total eskapism. Det är antagligen också därför jag nästan inte står ut med att spela skräckspel, jag lever mig in i dem för mycket.

Om jag känner filmvärlden rätt kommer man dock bara köra över alla de här detaljerna, eller som bäst lägga dem som en fond över huvudstoryn, som kommer bli precis lika bombastisk som spelets sista fjärdedel. Och precis som jag (nästan) tröttnade på Mass Effect mot slutet kommer jag antagligen inte ens vilja se filmen. Jag hatar att känna den dramatiska kurvans sugande uppåtrörelse i världar som jag framför allt vill leva i - inte rädda.

Skolskjutningens logik

2008-09-23T13:36:00.003+02:00

Via DN: Ännu en skolskjutning i Finland. Har inga stora förklaringar eller teorier att bjuda på, tror sånt här är svårt att helt förhindra.

Den dramatiska kurvan följer en viss logik: En lång period av frätande bitterhet som stegras till en konstant platå av hat, förberedelserna under några veckor, och så kaoset under själva dådet - oftast är offren slumpmässiga, personer som råkade vara i närheten. När skytten är tillräckligt trängd, av polisen eller sina egna motstridiga impulser, tar han (för det är alltid en han) livet av sig, om han inte blivit dödad först.

Just kamikazeaspekten har jag aldrig förstått. Det underliga är att jag ofta hör av mina vänner att det är en naturlig impuls att ta så många som möjligt med sig i fallet om man ändå ska dö. Utan att vilja framstå som skenhelig har jag aldrig någonsin känt den impulsen, ens i mina bittraste stunder. Vilken psykisk knut löser det önskemålet?

Människodjurets avgrunder...

Mint + ny blogg

2008-09-22T12:33:00.003+02:00

frogeye013, originally uploaded by nikimales.

Som jag nämnt tidigare blir jag väldigt noga med slantarna nu när jag faktiskt har ett visst inflytande över hur de spenderas. För att enkelt och överskådligt hålla koll på det vore det ju smidigt att t.ex. använda gratistjänsten Mint. Problemet är bara att det är i princip meningslöst att registrera sig där om man inte bor i Nordamerika. Alla konton och betalningsvarianter är helt bundna till amerikanska system och banker, och dessutom är alla summor i dollar...

Finns det någon svensk motsvarighet, månne?

Edit: Faktum är att det finns det. Ordnadekonomi.se är precis vad jag letat efter.

Jag är tillbaka på jobbet nu, vilket ärligt talat är rätt skönt. De sista dagarna av sjukskrivningen klättrade jag på väggarna.

Jag startade ett litet experiment häromdagen, jag har inte kommit så långt ännu, men det finns en liten grund att bygga på. Ämnet var så specifikt att jag kände att jag ville hålla det skilt från mina mer allmänna infall på den här bloggen. Den heter Utsikt från en tronsal och tanken är att den ska behandla maskulinitet och mannen i ett feministiskt sammanhang. Har en del uppslag men har inte skrivit något mer än en liten inledning ännu. Tråkigt nog tror jag man måste registrera sig som Wordpress-användare för att kommentera, det kanske var ett dumt drag egentligen...

Killarna

2008-09-17T18:24:00.002+02:00

Det finns väl tusen saker att invända mot eller ha svårt för eller att problematisera med det här, men även efter att jag gjort det återstår ändå känslan av att jag önskar att killar också skrev och läste så. Finns det en glipa i dagens manlighet där man kan slå in en kil? Jag tvivlar.

Youtube: Ash - Girl From Mars

2008-09-17T09:22:00.004+02:00

Visst känns den underligt samtida, trots att den är från 1996? Eller tänker jag bara på nu-rave? I så fall är den kanske snarare ute - igen.

Jag gillar Ash. Jag såg deras video till Goldfinger på Mtv när jag var liten - 1996 var jag elva - och köpte skivan, 1977. Den är en av få skivor jag har kvar från ett så tidigt stadium i min samling, och jag lyssnade på den senast igår. Det enda jag hatar är det hemliga spåret, efter en dryg kvarts tystnad efter sista låten. Då har de spelat in när de tävlar i att spy. Eftersom kräkningar är ungefär det värsta jag vet (efter spindlar) blev jag förstås helt skärrad när jag råkade höra det första gången. Tycker fortfarande det är äckligt.

Av någon anledning hade jag alltid trott att sångaren Tim Wheeler var bisexuell, men jag hittar inget som tyder på det. Kan ha varit för att jag upplevde de typiskt poppiga melodiernas kontrast med klassisk rocksvett som ett sorts gränsöverskridande, som att jag upplevde honom som feminint manlig. Vet ej.

Aldrig mer utedass

2008-09-13T10:22:00.003+02:00

SvD: Svarta änkan etablerad i Sverige

– Det händer ofta att de kommer till Sverige via bil- eller reservdelsimporter och de klarar det svenska klimatet alldeles utmärkt, säger John Hontalas, akvarist på Skansen till SvD.
Svarta änkan gillar dunkla, varmare utrymmen där den i lugn och ro kan spinna sitt kraftiga och klibbiga nät. I Sverige hittas den ofta i garage eller på utedass.

Det här är, utan konkurrens, de sämsta nyheter jag hört i hela mitt liv. I likhet med t.ex. J.R.R. Tolkien hatar jag verkligen spindlar, för att inte tala om hur livrädd jag är för dem, och det är illa nog att det finns några arter alls av det vidriga djuret på våra breddgrader. I ljuset av det låter den här nyheten som ett dåligt skämt, men det är alltså sant. Jag måste nog sätta mig en stund och smälta det här.

Alla gånger jag har behövt säga till mig själv "det finns i alla fall inga riktigt giftiga spindlar i Sverige" när jag smyger in på ett mörkt utedass eller får spindelnät i ansiktet när jag tar en genväg genom snår och buskar flimrar förbi framför ögonen... Den säkerheten finns inte längre. Brrr.

9 september

2008-09-09T22:28:00.003+02:00

Imorgon sätter man igång LHC (Large Hadron Collider), världens största maskin. Även om jag tror att uppgiften om rörets "27 km omkrets" är ett tryckfel är den garanterat stor. Ett par forskare och andra vänner av ordning befarar att man kommer bygga mänsklighetens första, och med all sannolikhet sista, svarta hål när man sätter igång den, men jag är inte så orolig: Why the World WON'T End on September 10.

Samtidigt vore det kanske ett passande slutmål för mänskligheten. Vi böjer oss närmare och närmare den klara yta som är det yttersta svaret på precis allting, och när vi äntligen nuddar den bryts ytspänningen och allt faller samman.

Jag har opererat mitt högra öga. Det är ärligt talat en ganska bedrövlig syn, även om mamma insisterar på att jag överdriver. Det ser lite grisigt ut i alla fall, kanterna där vitan dyker in under ögonlocken är mörka av blod.

Förhoppningsvis är det värt det. Tanken är att jag ska få fason på ögonen så att jag äntligen ska kunna korrigera mitt brytningsfel. Just nu känns det mest olustigt att inte riktigt se klart för att någon varit framme med kniven bara millimeter från den ena av mina viktigaste mottagare av information från omvärlden. Har aldrig varit såhär nära blindhet förut. Inte för att jag är i närheten av blind, men det är ändå det närmaste.

Jag är sjukskriven en vecka, men ironiskt nog orkar jag inte använda datorn så mycket. Börjar bli lite stissig av att inte kunna göra saker som har med seende att göra. P3 Dokumentär i all ära, men jag behöver något att göra med händerna samtidigt. Sticka, månne?

Även om jag inte orkar läsa så intensivt har jag tagit mig an Walden till slut. Jag tänker mig att det är en bok som faktiskt tjänar på att läsas långsamt. Har också bestämt mig för att jag ska stryka under i den, så om någon lånar den i framtiden vill jag be om ursäkt på förhand.

Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?

Vi kan avstå exakt så mycket uppmärksamhet om oss själva som vi uppriktigt kan ägna något annat.

Om Aristippos

2008-09-04T21:38:00.004+02:00

Knowledge, originally uploaded by mistca.

Aristippos i kjol, parfymerad på torget, en flitig bordellbesökare, en av få filosofer att ha en lika stor vinkällare som bibliotek ... (Michel Onfray, Antikens visdomar, s. 103-104)

Bordellbesöken kan jag skippa, men i övrigt - en filosof i min smak! Det finns förvisso många som har en lika stor vinkällare som bibliotek, men att bara ha en vinkällare och ett bibliotek - det vore något.

För övrigt är boken - del 1 i serien Filosofins Mothistoria, signerad Onfray, på Nya Doxa förlag - en verkligt omtumlande upplevelse. Jag, i likhet med i princip alla mina jämnåriga utom de särskilt vetgiriga filosofistudenterna, har inga särskilt levande minnen från skolans filosofilektioner. Jag har alltid sett filosofin, särskilt när det gäller de gamla grekerna, som studiet av hårklyverier, patologisk världsfrånvändhet och barnsligt tuppfäktande. Det har dessutom känts brännande inaktuellt för det egna livet.

Jag tycker visserligen fortfarande att det stämmer i många fall, men Onfray har gjort ett bra jobb med att gräva upp de riktigt livskraftiga, jordnära tänkarna ur det söndermytologiserade antika Grekland och med stilsäkerhet och personlighet presenterat deras olika ståndpunkter. Jag har blivit platonhatare på kuppen, det är rent bedrövligt vilka brott den mannen har begått mot det mänskliga tänkandet under alla år...

PS. Det är lätt att upptäcka en dålig översättning, men det är sällan översättningen är så strålande smidig att den sticker ut åt andra hållet - Jim Jakobsson som översatt de första tre delarna i serien är dock exempel på just det. Även om man (jag) hela tiden kan höra franskan som ett eko är översättningen alltid glasklar och utan konstiga halvfranska blandningar. Om han någonsin googlar på sitt namn kan det ju vara roligt att få upp en sådan här hyllning i det lilla... DS

EG recenserar Song Summoner

2008-09-04T13:02:00.002+02:00

Song Summoner, som jag skrev lite om nyligen, har recenserats av Eurogamer. Spelet fick en välvillig sexa. Utöver själva spelupplägget, som tycks vara av generiskt strategirollspelssnitt, verkar mina högt ställda förväntningar på ett avancerat konverteringssystem av låt till karaktär inte ha infriats. Även om en låt tydligt ger upphov till en specifik klass, är karaktärens egenskaper till synes helt slumpmässiga.

Så mycket för mina förhoppningar om spelet som en lättillgänglig edutainment-introduktion till ljudkonst och dekonstruerande av musikbegreppet...

Länktips: Mjölksjöar

2008-09-03T10:47:00.002+02:00

Verkligheten kommer ikapp myten: Mystery ocean glow confirmed in satellite photos

Mariners have long told of rare nighttime events in which the ocean glows intensely as far as the eye can see in all directions.

/.../

The newly released images show a vast region of the Indian Ocean, about the size of Connecticut, glowing three nights in a row. The luminescence was also spotted from a ship in the area.

"The circumstances under which milky seas form is almost entirely unknown," says Steven Miller, a Naval Research Laboratory scientist who led the space-based discovery. "Even the source for the light emission is under debate."

För det första: Det måste vara så sagolikt vackert.

För det andra: Det finns ingenting som är så uppmuntrande som en förbluffad vetenskapsman.

100

2008-09-03T10:44:00.002+02:00

, originally uploaded by hannahelisabeth.

Hundra inlägg, ett halvår senare.

Rekapitulering: Det katolska har mer och mer ebbat ut, vilket jag kanske anade redan då*. Det mer klassiskt romantiska har fått mer plats, såväl som det mer vardagsnära. Jag tar ut svängarna mer när jag känner för det, släpper ibland bara ifrån mig ett citat eller en bild när andan faller på. Jag börjar hitta formen. Att uppdateringarna är fortsatt sporadiska känns rätt bra. Tänker att det är bättre att hålla en regelbundenhet än att bränna ljuset i båda ändar och tröttna. Har också mot alla odds fått något som liknar en liten men hängiven läsekrets, vilket såklart är roligt.

Nya riktningar: "The snake that cannot shed its skin perishes. So do the spirits who are prevented from changing their opinions; They cease to be spirit."

- Friedrich Nietzsche, The Dawn - Aphorism 573

* "Jag lämnade alltså det spåret och begav mig mot andra källor med vad jag bedömer som bättre djup. Det är förstås så att jag kanske lämnar dem också i sinom tid. När möjligheten till det nomadiska väl är öppnad är den svår att stänga utan att ljuga för sig själv." (Länk)

Citat: John Muir

2008-09-01T17:08:00.005+02:00

It has been said that trees are imperfect men, and seem to bemoan their
imprisonment rooted in the ground. But they never seem so to me. I never saw a
discontented tree. They grip the ground as though they liked it, and though fast
rooted they travel about as far as we do. They go wandering forth in all
directions with every wind, going and coming like ourselves, traveling with us
around the sun two million miles a day, and through space heaven knows how fast
and far!

– John Muir, 1938

---

Ja, jag är inne i en lite natursvärmisk period nu, bökar och rotar med de gamla transcendentalisterna... Det har garanterat med min instängda kontorstillvaro att göra. Deras sorglösa, lätt panteistiskt anstrukna andlighet är trösterik när man blivit trött på somliga alltförmänskliga gudar.

Citat: Thoreau

2008-09-01T10:18:00.003+02:00

No day will have been wholly misspent, if one sincere, thoughtful page has been written. Let the daily tide leave some deposit on these pages, as it leaves sand and shells on the shore. So much increase of terra firma. this may be a calendar of the ebbs and flows of the soul; and on these sheets as a beach, the waves may cast up pearls and seaweed.

– H. D. Thoreau, 1840

Vimeo: Too much candy

2008-08-26T16:47:00.002+02:00

Too much candy from Capucha on Vimeo.

Tack till Thomas för tipset. Det är ju inte utan att den biologiska klockan börjar ticka ljudligare när man ser sånt här. Dödligt cute.

Det goda livet

2008-08-19T17:55:00.002+02:00

Mljet, originally uploaded by neilpeach.

I Livets tre böcker jonglerar [Marsilio Ficino] med mytologin, kristendomen, himmelska vägledare, psykiska funktioner och mänskliga vägvisare, för att knyta ihop Mercurius, Viljan och den köttslige Fadern, Foibos, Förståelsen och den andlige Läraren, därtill Venus, Minnet och den fysiska läkarkonsten. Vilken astrologisk, mytologisk, hermetisk, alkemistisk, ja poetisk grannlåt! Alltsammans kulminerar i en hyllning till det sunda livet, orienterat efter naturens och särskilt solens rörelser.

Det vill säga att stiga upp med solen och dra nytta av dess första strålar, undvika vin, nötkött, vilt, syrad ost, linser, senap, akta sig för dåliga känslor som dysterhet, vrede och ensamhet, bada ofta, lyssna på musik, promenera över blomstrande ängar, vistas i det fria, undvika mörkret och vända sig mot det klara ljuset. Och livnära sig av äggula, vars guld härrör från solen... Marsilio Ficino, som trodde på stjärnorna, på andar, som fruktade meteorologiska järtecken, trodde att stenar kunde tala och ogillade nyckfulla personer, började sitt liv som lustens teoretiker, lever som förkunnare av kristen tro korsad med platonismen - eller omvänt - och slutar sitt liv som ett slags epikuré, som trots allt inte förnekat Mästaren från Samos... (Michel Onfray - Den kristna hedonismen, Nya Doxa 2008, s. 161)

Det slog mig för någon vecka sedan att mycket av det jag söker mig till inte så mycket handlar om att upprätta en harmonisk jämvikt av liv (vilket jag trott tidigare), utan att - som det beskrivs i citatet - "vända sig mot det klara ljuset", en poetisk omskrivning för att medvetet undvika projekt med en tydlig baksida. Min tveksamhet inför olika sensuella uttömmanden handlar ofta om att jag anar en baksmälla när festen har lagt sig, både bildligt och bokstavligt. Av någon anledning tycker jag att en tillräckligt besk eftersmak räcker för att fläcka hela upplevelsen. Inte så mycket horror vacui som horror post festum, om man nu kan säga så.

Därför känner jag också en viss frändskap med den skiss av det goda livet som presenteras i citatet. Av någon anledning vandrar tankarna till den ljusa lätthet som texten till That's Us/Wild Combination målar upp - det tidiga morgonljuset, solens spel i vattenbrynet, en stark och levande grönska... Och i detta mänskliga kroppar, helt och hållet kroppar, inget eteriskt... Simmandes, kyssandes.

Wild Combination: Ny trailer

2008-08-14T14:38:00.003+02:00

Delicious new trailer is delicious

Eftersom jag följt det här projektet sedan starten (visserligen bara på internet, men det är väl lika nära som något annat medium idag) och till och med donerat en inte blott symbolisk summa till produktionsteamet (för att de skulle kunna köpa loss rättigheterna till arkivbilderna på Arthur) rör det mitt hjärta att se den ha vuxit till en så vacker skapelse.

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat att That's Us/Wild Combination faktiskt bokstavligt talat är världens bästa låt (Youtubeklipp här). Att dokumentären döpts efter den känns väldigt fint.

Can't wait!

P.S. Hittade en version av Jens Lekmans vid det här laget ganska välkända cover på Arthurs A Little Lost som var hemskt rörande: Länk. Missa inte det lilla stråkarrangemanget i andra versen.

Recept på en i alla väsentliga avseenden perfekt dag

2008-08-13T20:01:00.004+02:00

- Vaknar av sig själv strax före halv åtta när klockan ringer. Är inte sjuk.
- Promenerar till jobbet i frisk sensommarvind. Kommer dit med drygt fyra minuters marginal.
- Har på sig en ny och fin tröja.
- Har en lugn men stimulerande dag på jobbet.
- Äter gårdagens middag till lunch (okej, det är väl kanske inte optimalt, men matlåda!) och läser. Jag erkänner härmed att min tidigare tes om att det är "lika dyrt att laga egen mat som att köpa färdiglagat på stan" är världshistoriens största livslögn.
- Slutar jobbet kvart i fyra, tack vare den nerkortade lunchen.
- Tar en sväng på stan, går på bussen men inser att kajen vid Gamla Stan ser så inbjudande ut att man går av efter en station och sätter sig och läser i solskenet.
- Läser drygt 100 sidor i valfri någorlunda meningsfull bok. Det här är viktigt för mig. Idag började jag på Den kristna hedonismen, som överraskande nog visade sig vara helt briljant. Stilen är syrligt avmätt, i föreläsningston. Gnostikerna framstår mer och mer som världshistoriens fnoskigaste typer.
- Handlar mat på vägen hem på väl vald matvarubutik. Blir glatt överraskad av hur mycket man får för pengarna och inte tvärtom.
- Lagar en alldeles utmärkt middag.
- Som avnjuts tittandes på Buffy the Vampire Slayer.
- Skriver ett blogginlägg om alltihop.

Bloggtips: Girl in the Machine

2008-08-13T11:34:00.004+02:00

Joy! Har hittat en jättebra teamblogg om feminism och gaming! Finns inte så mycket att tillägga, den talar för sig själv: Girl in the Machine

Bra inlägg jag läst so far:
- The Horror Heroine Effectiveness Scale
- Exploring Androgyny in Video Games
- Alice Elliot's Divinity

Operation Immortality

2008-08-13T09:22:00.002+02:00

Solar System, originally uploaded by turbojoe.

Via Kotaku: Cliffs of Dover Guitarist Adds DNA to Project Immortality

[Eric] Johnson, Pike and Bruton [...] will be adding their digitized DNA as well as their influences, instruments of choice, and examples of their work, to the “Immortality Drive,” a storage device which Garriott will store on the ISS as part of Operation Immortality. The Immortality Drive is currently in the process of being loaded with information from people all over the world at the OperationImmortality.com website.
Visitors to the website can submit their suggestions for humanity’s greatest achievements, leave their immortalized message for future generations, and may even have their DNA selected to join the rock stars on an out of this world trip to possibly become the future of mankind.

Först och främst: Jag älskar Cliffs of Dover. Bästa låten i Guitar Hero 3. Så.

Samtidigt som jag är rätt förtjust i det här med att få tummen ur och börja kolonisera solsystemet (the dream of Mars will never die) och i förlängningen hela Universum, är jag inte lika förtjust i tidskapselsprojekt. Okej om man faktiskt väntar sig att någon avart av mänskligt liv ska hitta lämningarna om tusen år, då finns det fortfarande en chans att de kan relatera till innehållet och få ut något av det. Men känns det inte helt orimligt optimistiskt att någon annan livsform än människan alls skulle kunna begripa vad det är vi skickar ut? De kanske inte ens har öron att höra med eller fingrar att plinka med.

Dessutom tycker jag att sparandet av den egna DNA-uppsättningen känns så tragiskt som projekt. Såvida man inte kan lyckas digitalisera hela sin hjärna och skapa en fantomkropp (för att inte stimulansinflödet ska avstanna och hjärnan ska glömma hur det känns att faktiskt ta in världen) kommer man som person ha rätt liten glädje av att det om tusen år klonas någon med exakt samma DNA-uppsättning som en själv. Man är fortfarande fast i sin egen kropp idag, och när man väl är död är man död.

Men tanken svindlar: Att med digital teknik kunna ta sömlösa hopp från en döende värdkropp till en ung och frisk, och ändå behålla sin livshistoria intakt i ett levande minne. Det vore något.

Postsecret

2008-08-12T23:40:00.004+02:00

På Postsecret såg jag för några veckor sedan ett kort som jag inte kunnat sluta tänka på. Vad jag vet arkiveras inte korten (annat än i postsecretmannens egna arkiv, för att sedan släppas i glansiga coffeetableböcker), så jag kan inte svära på att det var exakt såhär texten löd, men ungefär:

I always said I would never understand your faith because it was so illogical.

Then I realized you believed in ME and now I understand.

Bilden är inte så banal som den först kan framstå. Jag kräver inte att man ska kunna tala till hundra procent logiskt om tro, men man måste kunna tala om den på något sätt. Bilder som denna ställer dörrar på glänt.

Den för också tillbaka behovet av en i klassisk mening personlig Gud, en Gud som är ett Du och inte ett Det, för att stjäla en rätt sliten bubersk tankefigur. Många i postsekulära samhällen tror ju på "något", "en kraft", men de som faktiskt tror på en personlig Gud är försvinnande få. Jag är övertygad om att det är något oersättligt som går förlorat i den nerbantningen.

Reality check: Bokinköp

2008-08-12T16:49:00.005+02:00

I anknytning till det förra inlägget tänkte jag att jag skulle göra en liten delårsrapport för mig själv och se hur mycket böcker jag egentligen har lyckats samla på mig under årets första sju-åtta månader. Jag räknar in serierna.

Böcker:
Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat
R.W. Connell - Maskuliniteter
Martin Lönnebo - Bibelns pärlor
Red. Lars Gustaf Andersson & Elisabeth Mansén - Vidgade sinnen
Johannes av Korset - Levande kärlekslåga
Johannes av Korset - Andlig sång
Anders Arborelius - Allt eller intet
Emilia Fogelklou - Minnesbilder och ärenden
Marisha Pessl - Fördjupade studier i katastroffysik
Maria Sveland - Bitterfittan
Rowan Williams - Tystnad och honungskakor
C.G. Jung - Jaget och det omedvetna
John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Gunnel Vallquist - Texter i urval
Gunnel Vallquist - Till dess dagen gryr
Hjalmar Ekström - Utblottelse
Per Mases - En liten vägledning till tystnaden
Anders Piltz - En liten vägledning till att läsa Bibeln
Helena Granström - Alltings mått
Nathan Söderblom - Tal och essayer
Torgny Lindgren - Dorés Bibel
Torgny Lindgren - Norrlands akvavit
Arthur Koestler - Lotusen och roboten
Clarence Crafoord - Människan är en berättelse
Pierre Bourdieu - Moteld
Liv Strömquist - 100% Fett
Simone Weil - Väntan på Gud
Mohammed Omar - Parakletos
Mara Lee - Ladies

Manga:
Kei Toume - Lament of the Lamb, 1-7
Tsugumi Ohba & Takeshi Obata - Death Note, 1-6
Osamu Tezuka - M&W

Serier:
Alan Moore - Promethea, 3-5 (fick 1 och 2 av T)
Neil Gaiman - Sandman, 1-5
Joann Sfar - The Rabbi's Cat, 1-2

Jag måste nog sätta mig ner. Allt som allt blir detta 53 individuella böcker, om man räknar varje seriealbum som en bok. Bara de riktiga böckerna är drygt 30 stycken. Samtidigt... Tja, det är kanske vad en storrökare skulle lagt på cigaretter under samma period, jag vet inte. Många av böckerna är ju trots allt pocket eller från antikvariat och kostar därför oftast mindre än en hundring styck. Men det är ändå sex och en halv bok i månaden, drygt fyra i månaden om man bara räknar "riktiga" böcker. Tack gode Gud för antikvariat.

Sett till de faktiska böckerna tonar en, åtminstone för mig, rätt väntad bild fram: Idel religiös läsning, uppblandat med lite samtida verk och ett par ekon av mitt mörka akademiska förflutna. Det är väl lika bra att spela med öppna kort. Kommer antagligen bli mer och mer psykologiskt inriktad litteratur framöver.

Och, ehm, jag köpte faktiskt ett par böcker till idag. Det var 40 procents rea! Utförsäljning! Don't look at me like that! (Aderton Antikvariat vid Studentpalatset, om någon undrar).

Michel Onfray - Den kristna hedonismen. Intressant tema, jag är inte sämre än att jag gladeligen ger mig i kast med kristenhetens inre motsägelser och spänningsfält. Inbillar mig att jag kommer lära mig en massa nyttigt, även om jag inte är så förtjust i Onfray och hans hedonistiska manifest.

Pierre Teilhard de Chardin & Louis Massignon - Artos banbrytarserie. Liten essäbok om två katolska tänkare på gränsen till det relativistiska tidevarvet - den ene är vetenskapsman, den andre islamolog. Båda ska enligt uppgift ändå ha lyckats hantera mötet med både vetenskapens framsteg och den religiösa pluralismen utan att tappa tron, tvärtom. Får se om jag blir övertygad.

A. Alvarez - Natt. "En undersökning av nattlivet, det nattliga språket, sömnen och drömmarna". Låter lite flummigt, men författaren (som faktiskt bara verkar heta "A") är litteraturkritiker, så jag litar på att han håller sig på rätt sida av snömosgränsen. Dessutom gillar jag tematiskt upplagda böcker.

Johan Huizinga - Ur medeltidens höst. Med tanke på hur ofta jag har tänkt att jag ska läsa den här (med intresset för det katolska kommer intresset för det medeltida av bara farten) kunde jag inte låta bli när den gick för ynka 48 kronor efter rabatten. Ful utgåva.

Johan Cullberg - Kris och utveckling. Har en känsla av att jag kommer att behöva läsa den här förr eller senare.

Clarence Crafoord - Hjärtats oro. Mer psykologi, denna gång om åldrandets, sjukdomens och döendets psykologi. Lagom poetiskt för att jag ska bli nyfiken. Dessutom gillar jag Crafoord sedan tidigare.

P.S. Att jag vet att en person som bara heter A ändå är en man är helt enkelt för att det finns en bild på honom på en av flikarna...

Min ursäkt för att smyga runt i antikvariat i tid och otid

2008-08-11T21:56:00.003+02:00

Jenny: Honestly, what is it about them that bothers you so much?
Giles: The smell.
Jenny: Computer's don't smell, Rupert.
Giles: I know! Smell is the most powerful trigger to the memory there is. A certain flower or a whiff of smoke can bring up experiences long forgotten. Books smell... musty and rich. The knowledge gained from a computer is... it has no texture, no context. It's there and then it's gone. If it's to last, then the getting of knowledge should be tangible. It should be, um, smelly.

- Buffy the Vampire Slayer S01E08

Girls of Gaming

2008-08-11T09:23:00.006+02:00

Ny trailer för Resident Evil 5

Okej, jag erkänner. Det ser faktiskt mer lovande ut än det har gjort förut. De korta nattklippen ser strålande ut, fienderna ser äckliga och fina ut, och äntligen har man fått se andra miljöer än kåkstaden. Bortsett från de komiskt klyschiga storykaraktärerna (vit kostym, galet skratt: check; tilltagen urringning, giftsprutor: check; ansiktsmask, cape: check) tror jag faktiskt att det kan bli något den här gången också. Enda risken som jag ser det är att det blir Resident Evil 4.1 och inte 5. Dessutom: Biljakter, explosioner, masspsykoser... Metal Gear Evil, någon?

*

Från det ena till det andra: Trailern ovanför är som synes från Eurogamer, min personliga hovleverantör av recensioner, artiklar och videoklipp. I likhet med t.ex. svenska Level och Super Play finns där minst en tjej på redaktionen, vilket alltid muntrar upp. Med tanke på att spelvärlden ofta känns lika inkluderande som Rotary blir minsta framsteg på den fronten något av en världshändelse. Tack vare internet har det dock dykt upp en del initiativ på området, t.ex. Feminist Gamers, Gamer Girls Unite, Gamegirl.com, Game Girl Advance, och ett par till.

Men problemen blir tydliga redan på första sidan googleträffar (för att inte tala om bildresultaten): Tjejer + spel betyder fortfarande antingen barbiespel (vilket egentligen är det mest hånfulla: nästan alla spel som riktar sig till tjejer är faktiskt barnspel) eller ögongodis för manliga gamers. Gametrailers.com gjorde nyligen sitt bästa för att försämra det tillståndet genom att lansera Girls of Gaming, en portal för reklamsnuttar och "artiklar" av tveksam verkshöjd, som alla har gemensamt att de försöker förena bikinibrudar och gaming. Inget ont om bikinibrudar (varma dagar spelar säkert många tjejer i bikini), men det känns ändå rätt fattigt som koncept. Kort sagt: Borde inte killar som gillar spel börja fatta att det är mer intressant för dem att ha levande tjejer att spela med än filmade tjejer att runka till?

I det perspektivet är antagligen World of Warcraft ett av 2000-talets viktigaste feministiska initiativ.

Söndag kväll

2008-08-10T21:08:00.003+02:00

Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, men när dammigheten och stökigheten passerat den övergår det halvhjärtade plockandet i regelrätt storstädning. Böckerna som slingrar sig som rök i högar på golvet, vid sängen, på skrivbordet bredvid datorn, på pallar och i fönstren plockas upp, dammas av och stoppas in i bokhyllan igen, så gott det går. Det blir alltid ett par stycken över. De samlas till en ny hög och så börjar processen om, som man blandar en kortlek. Räkningar och kvitton, kontoutdrag och fönsterkuvert slängs eller sorteras ner i den sedan länge överfulla "viktigt"-pärmen. Kläder sorteras och viks, hamnar i tematiskt ordnade högar på sängen. Skurhinken fylls med såpa och under någon minut stänger vattenbruset av alla andra ljud medan hinken fylls i badkaret. När golven torkar återgår rummet till hem.

Den här sortens reningar i det lilla är viktiga. Det är som att klippa sig. Också själen måste renas ibland, när man låtit den växa igen och ljuset inte längre når ner. Man har slutat att förundras, man kröker sig inåt sig själv och förbittras. Då måste man storstäda. Men för den som föddes under 1900-talet har renhet alltid en omänsklig underton, det skaver som skor som kräver skohorn eller styva kragar. Den renheten var och är den kliniska renheten, den som med kemisk urskillning fräter bort barnet ur badvattnet. Den äktmänskliga renheten har det ömma hjärtat som utgångspunkt, inte den forskande och petande blicken. Det svåra är att hålla hjärtat ömt och naket, att inte förirra sig i renhetens stelt neurotiska former när man istället måste söka dess riktning. För att hålla hjärtat ömt skådar man bort från sig själv: uppåt, mot stjärnorna, och inåt - men inte inåt sig själv, utan in i den andres ögon. I den svenska psalmboken gömmer sig bland de mjuka sidorna en kort bön: Herre, ta oss ur vår egen åsyn.

När T och jag gick runt i Alhambra utbrast hon i en av de många innergårdarna "Det är det här den mänskliga hjärnan ska användas till!". Man ska förstås inte ha några illusioner om att de hjärtan som byggt Alhambra varit klara som speglar, obrutet reflekterandes det gudomliga ljuset. Men det är också poängen: Den äktmänskliga renheten gestaltas alltid i en brokig och levande verklighet, den är inte en avskuren kategori av mänskliga erfarenheter. Den lever också bara som riktning, inte som tillstånd: Att blicka uppåt och bortåt är enda sättet att närma sig den. Att möta blicken är enda sättet att inte krökas inåt sig själv.

I Förundran kan anas dunket av det Gudomliga hjärtat. - Martin Lönnebo

Sundén - Utdrag

2008-08-06T23:28:00.003+02:00

Franciskanens bekymmerlöshet liksom Zenmästarens, deras broderlighet och ömhet gentemot alla levande varelser, torde sammanhänga med något som Chesterton försökt att formulera på följande sätt:
"Att vi alla i varje detalj, varje ögonblick, är, som en kristen skulle säga, beroende av Gud, eller, såsom till och med en agnostiker skulle säga, beroende av tillvaron och tingens natur, det är icke en fantasins illusion. Tvärtom är det ett fundamentalt faktum som vi hölja med det dagliga livets illusion, liksom med en täckelse. - Den som har sett hela världen hänga på Guds barmhärtighet, som på ett hår, han har sett sanningen, vi skulle kunna säga den nakna sanningen". Stigmatiseringen innebär ett övervinnande av misstron mot denna barmhärtighet, liksom Zen-upplevelsen innebär övervinnandet av den buddhistiska misstron mot livet. Religion innebär och betyder, det visar jämförelsen mellan kristendom och buddhism, människans relation till helheten.

Hjalmar Sundén - "Hedendom i kristendom", taget ur essäsamlingen Älgskyttar, helgon och exegeter, W&W, s. 92.

DN plankar Filter?

2008-07-23T17:57:00.004+02:00

Jag brukar rätt sällan kräla ner från mitt elfenbenstorn och befatta mig med den prosaiska verkligheten, men nu kunde jag inte låta bli att reagera: Visst har DN gjort precis samma reportage som Erik Almqvist gjorde i andra numret av magasinet Filter när de skriver om att de svenska jordgubbarna har blivit vattnigare? Skamlöst, i så fall.

Avslutningsvis, detta med djuren

2008-07-16T21:57:00.002+02:00

Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

― Ords. 15:17

Hieronymus Borsch och svenska serier under 90-talet

2008-07-16T19:42:00.009+02:00

Hieronymus Borsch, är det någon som känner till honom? Alltså inte den milt förryckte 1400-talskonstnären Bosch, som förresten förtjänar ett eget inlägg, utan Borsch: Den danske serietecknaren Mårdön Smet/Morten Schmidts ockulte privatdetektiv, som gick som gästserie i den underliga serietidningen Bacon & Ägg under andra halvan av 90-talet. Trots årliga utrensningsaktioner har det dryga tiotalet nummer som jag köpte (tidningen kom bara ut under tre år, mellan 1995 och 1998) överlevt till denna dag. De står någonstans på vinden.

*

Jag fick kontakt med Bacon & Ägg via det stadigt ökande lagret av fantomentidningar på landet när jag var liten. Den gick som gästserie på en enda sida i varje nummer under en period, och dess popfilosofiska anslag intresserade mig som brådmogen tioåring. Bacon och Ägg var, föga förvånande, en gris och en anka som bodde ihop på Hundholmen, helt uppenbart en variant av Kungsholmen. Ofta tog serien avstamp i vardagliga bestyr, som att betala hyran i tid eller Vattenfestivalen (en bonus med 90-talsserier), för att spinna iväg i lätt surrealistiska historier med tillskruvad slutkläm. Avvpänande underfundigheter som att den lokala antikhandeln heter Tingen i sig och ägs av Omar Kant (dubbel ordvits!) är talande för hela seriens tonfall. I sina bästa stunder är det fortfarande smart och lagom svindlande. Om man vill vara väldigt snäll kan man jämföra med Borges lekfullare stunder.

Innan dess hade jag med stort nöje följt den lättviktiga deckarserien James Hund, som jag egentligen tyckte bättre om än huvudserien Fantomen. Båda serierna är skapade av kreatörduon Jonas Darnell och Patrik Norrman, varav den senare förresten fick låta James Hund leva ett eget liv på DN:s Namn och Nytt-avdelning under en tid. När jag ser på alla de här kopplingarna idag känns den svenska serietecknarscenen under 90-talet underligt liten och kompisaktig, på ett bra sätt. Jonas Darnell är väl troligen den som klarat sig bäst in i det nya årtusendet, med den inte helt spännande serien Herman Hedning som största framgång. Där är Bacon & Egg (som den nu av någon anledning bytt namn till) med som gästserie, igen.

Men så har det alltså inte alltid varit. Under de tre åren som tidningen Bacon & Ägg levde passerade ett antal typiskt Darnell-Norrmanska miniserier, i början rätt taffliga Jan Guillou-parodier (Jan Milou) som inte åldrats särskilt väl, mot slutet riktigt kul serier, typ vikingamockumentären Röde Hund.

Både James Hund och nanotekniksthrillern Cordon Bleu - en blinkning åt Guillous Coq Rouge i ett framtidsstockholm à la Bladerunner - utmärks just av den tydliga återkopplingen till 90-talets Sverige, med idel referenser till dåvarande kändisar och debatter, och om det var roligt då är det ännu roligare idag. Det är EU-inträde, NATO, Ny Demokrati med Ian och Bert, Ann Wibble, Carl Bildt, Ingvar Carlsson... Ibland känns humorn lite väl mycket som den raljanta populismen i Snacka om Nyheter (som jag förresten också älskade, det är dock oklart hur jag kunde få ut något av den serien när jag var mellan tio och fjorton...), men - återigen - som tidsdokument är det väldigt kul.

*

Och i den här samlingen av rätt interna svenska serier fanns det alltså en särling: Den danska serien Hieronymus Borsch. Jag kommer ihåg att jag först inte gillade den alls, tecknarstilen var burlesk och mustig, karnevaliskt överdriven. Borsch är en försupen detektiv i det ockulta, en räv eller varg ska han väl föreställa, som bor ensam och deppig tills han blir förmyndare för satanisttjejen Nataleia, givetvis porträtterad som get, och tillsammans hamnar de i olika situationer där Hieronymus får briljera med sina kunskaper om new age och popockultism.

Det roliga är att jag bara får större och större behållning av den serien med åren, allt eftersom jag rotar mer och mer i böcker om teosofi, chakras, Lovecraft, Crowley och andra counter-cultureklassiker. I ett fantastiskt nummer får Hieronymus gå i jungiansk DNA-terapi i en särskild mantramaskin för att avvärja sin begynnande, halvt pedofila attraktion till den unga Nataleia. Kvinnan som byggt terapimaskinen nämner i förbigående att hon inte har några höga tankar om män på grund av relationen till sin far.

Under det att Hieronymus är i drömvärlden för att hitta sin kvinnliga arketyp Anima mördas kvinnan som byggde maskinen. Fyra män ger sig in i drömmen för att döda Hieronymus, som fått skulden för mordet. Han har dock insett att männen egentligen bara är materialiserade manifestationer av kvinnans manliga arketyp, Animus, som enligt Jung går igenom just fyra utvecklingsstadier. Detta på grund av att kvinnans hat mot sin far var så starkt att hennes bortträngda manliga princip materialiserades. Hieronymus insikt frigör hans Anima, som förgör männen, och hans sexuella frustration upphör. I ett annat nummer träffar de på självaste Cthulhu under en båtfärd på jakt efter Atlantis, i ytterligare ett annat träffar de på Hitler som på grund av sin rekorddåliga karma återfötts flera tusen år in i framtiden på den heljudiska planeten Zion, där han skapar kaos eftersom han bekräftar kabbalisternas tes om reinkarnationen, och som efter intensiv gruppterapi avnazifierats och skickats tillbaka i tiden för att leta efter kabbalistiska lämningar. Ja, ni förstår ungefär tonfallet.

Enligt uppgift ska alla Hieronymus Borsch-serier finnas samlade i två album, utgivna på danska förlaget Fahrenheit. Antingen får jag läsa på danska eller så får jag finkamma Stockholms serieaffärer efter begagnade Bacon & Ägg. Inget alternativ känns så värst lockande just nu...

För den nyfikne finns mirakulöst nog fortfarande Bacon & Äggs hemsida kvar, med precis samma Algonet-design som under tidningens glansdagar: http://www.algonet.se/~agg/bacohome.htm. Det är också därifrån de flesta bilderna i det här inlägget kommer.

With all the carnivores and destructors of it...

2008-07-16T12:33:00.003+02:00

Idag blev jag för första gången på länge den tjuriga vegetarianen i sällskapet. Jag brukar inte följa med när de andra går på lunch på kontoret, framför allt för att de går så tidigt. Jag brukar bli helt slut framåt fem om jag äter lunch redan halv tolv. Men så undviker jag också medvetet att vara besvärlig och göra en affär av min position. Autentisk diskussion förra veckan två kollegor emellan:
- Ska du med på lunch?
- Vad ska ni äta?
- Kött.

Så... ja.

Men idag följde jag i alla fall med. Vill ju inte bli total paria på kontoret. Anade oråd redan vid menyn: Inget vegetariskt i sikte. Inte ens en sallad kunde man få. Tänk snabbt. Sprang iväg några meter till ett annat ställe där jag vet att man kan få vegetariska hamburgare (extremt bra sådana också). Som vanligt tar det alltid tio gånger så lång tid att få något vegetariskt, men det är jag van vid. Inbillar mig nästan att väntan inför mat har någon sorts uppbygglig effekt, slow food och så.

När jag fick burgaren och gick tillbaka för att smygäta med mitt sällskap, fortfarande utan att göra någon affär av det hela, tar det förstås bara en minut innan jag blir avhyst av en av servitriserna. No hard feelings, jag vet att hon bara gör sitt jobb. Sätter mig på hötorgstrappan i solskenet och äter ensam.

Visst, det är ingen rättighet att få vegetarisk mat. Visst, det har faktiskt blivit mycket bättre vegetariskt utbud på nästan alla lunchställen, restauranger och snabbmatsställen de senaste tio åren. Men jag hatar att det fortfarande känns som att man gör något fel när man ber om det.

Bokfynd: Zen-psykoanalys & Weber

2008-07-14T22:38:00.008+02:00

Köpte två böcker på lunchen idag. Har (nästan) slutat se min oförmåga att gå in i en bokhandel/antikvariat utan att köpa något som ett missbruk och börjat omfamna det istället. Man får väl ha lite perspektiv.

I alla fall. Fyndade tidsdokumentet Zen Buddhism and Psychoanalysis av D.T. Suzuki och Erich Fromm från 1960, mest som kuriosa. Jag har läst en del av båda förut, och efter att ha läst ett par sidor verkar det vara mer av samma: Suzuki är zenmannen som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen, Fromm är den gode humanistiske terapeuten som pratar om vikten av att inte intellektualisera världen. För den vane läsaren av zenlitteratur och mer existentialistiskt inriktad psykologi är det idel välbekanta fraser.

Suzuki plockar fram ett av sina paradexempel, där han ställer haikudiktaren Basho mot Tennyson, pratar om vikten av att inte våldsamt analysera blomman på Tennysons vis utan bara låta den vara och begrunda den i stillhet som Basho gör. I sak en sympatisk position, men den sortens uppmaningar har man vid det här laget hört så många gånger att det eventuella meddelandet har fallit bort någonstans på vägen. Åtminstone för mig. Ett typiskt citat:

Christianity, which is the religion of the West, talks of Logos, Word, the flesh, and incarnation, and of tempestuous temporality. The religions of the East strive for excarnation, silence, absorption, eternal peace. To Zen incarnation is excarnation; silence roars like thunder; the Word is no-Word, the flesh is no-flesh; here-now equals emptiness (sunyata) and infinity.

Men som tidsdokument är det rolig läsning. Den trevande optimismen, närmandet från väst till öst, vurmandet för holism, exotism och romantisk antiintellektualism... Allt känns som en lite kantigare version av det som skulle komma i fullfjädrad form framåt 70-talet och avyngla sig in i vår tid med kristallhealing och tantrisk tarotsufism.

Det är också intressant som en sorts diskursernas kamp: Vem får förklara vem? Vilken är den yttersta sfären som kan förklara alla lager den håller inom sig? Är psykoanalysen ett uttryck för en osmält intellektualism och västerländsk dualism, eller är zenbuddhismen bara en regressiv önskan om en återgång till livmoderlivets oceaniska symbios med modern? Jag tvivlar i och för sig på att någon av de teserna kommer framkastas - det tråkiga med den här typen av böcker är att de är alltför vänliga, alltför måna om att hitta gemensamma drag och inte slår vakt om de kanske oöverbryggbara skillnaderna. Lite blodfattiga, kan man tycka.

Den andra boken är Religions of China av min favoritgubbe Max Weber. På tal om blodfattighet. Jag har bara läst hans texter om byråkratiseringen och kristendomen, men jag har hela tiden vetat att han skrivit om alla de större världsreligionerna. Jag tycker att hans resonemang om protestantismens etik och kapitalismens anda är delvis intressant, men kanske lite överoptimistiskt. Att det finns en grundläggande skillnad mellan protestantisk och katolsk arbets- och ekonomisyn kan jag köpa, men att det skulle ha att göra med den kalvinistiska predestinationstanken är jag mer tveksam till. Även om det såklart inte är fullt så enkelt som att det bara är religionen som är den avgörande variabeln tycker jag det är intressant att bolla lite med så svepande förklaringar. Det ska bli spännande att se vad han har att säga om Kina.

ภาษาไทย

2008-07-14T17:20:00.002+02:00

Thai Script, originally uploaded by pakalakamino.

På jobbet har jag då och då under de senaste veckorna kommit i kontakt med skriven thai. Som tvångsmässig språknörd brukar jag stanna upp några minuter för att försjunka i de exotiska tecknen. Det första intrycket är att de flesta tecknen har ungefär samma grundsiluetter, lite liknande våra N, U och J. Många av tecknen ser ut som små stiliserade elefanter sedda framifrån - två ben och små krumelurer som kringlar sig kring sidorna, snabeln i min liknelse: ค, ฑ, ส. Ibland ligger elefanten på rygg: น, ช, ง.

Rätt fort konstaterar jag att det här är en väldigt begränsad insikt. Trots att tecknen är ungefär lika stora tycks de finnas i oändliga variationer. Jag konsulterar Wikipedia: Thai har 44 konsonanter. Nästan dubbelt så många konsonanter som svenskan har bokstäver! Utöver det har man 30 vokaler och som om inte det vore nog är thai ett tonande språk med fem olika sätt att betona varje vokal (tonerna kan man lyssna på här). Jag får också lära mig att de flesta glosorna bara består av en stavelse. Vokalerna skrivs, som på t.ex. arabiska, som diakritiska tecken ovanför eller under konsonanten. Man har inte mellanrum, bara i undantagsfall skiljetecken. En bild av ett extremt komprimerat språk målas upp. Hur man som utlänning i vuxen ålder skulle kunna tränga i den här myrstacken av gradskillnader och närma sig något flyt i språket är för mig helt obegripligt.

*

För den som är intresserad av skriftspråk rekommenderar jag förresten den väldigt användarvänliga sidan Omniglot, där man kan sitta och klicka runt bland olika alfabet och teckenuppsättningar i timmar, förundrad.

Vad jag saknar är en liknande sida med handskrivna alfabet. Visserligen har tryckta tecken en sorts stram charm, men jag tycker det är ännu roligare att se hur folk går från originaltecknets välavvägda linjer till snabbt nerkladdade anteckningar och vykortshälsningar i bläck eller blyerts. Hur det ser ut med latinska bokstäver har jag ett rätt bra hum om, men jag skulle gärna se det på hebreiska, grekiska, ryska, koreanska, khmer... Finns detta någonstans?

Rollspel och musique concrète

2008-07-14T13:41:00.007+02:00

Square-Enix gör ett spel till iPod. Mycket riktigt: Man spelar med hjälp av låtarna man lagt in och styr med snurrhjulet. Om jag tolkat infon rätt skapas karaktären utifrån låtens ljudbild och struktur (exakt hur är oklart), och så använder man dem för att slåss i relativt välkända rollspelsslagsmål i turbaserade rundor. Man levlar sina karaktärer genom att lyssna på låtarna utanför spelet. Spel som är såhär stenhårt konceptuella brukar antingen bli droglikt beroendeframkallande eller nästan ospelbara. Återstår att se vilket det blir.

En annan tendens hos spel som går ut på att bli bättre genom upprepandet av rätt enkla mönster, typ grinding i MMORPGs, är att de riskerar att bli ganska mekaniska till upplevelsen. Känslan blir närmare ett lite analt pillande med siffror än att bli bortsvept till en annan värld. Att folk kommer låta sina iPods ligga i laddaren vid sängbordet dygnet runt, spelandes helt komiskt konstiga playlists för att levla sina karaktärer är nog att räkna med, givet att spelet blir populärt från första början.

En annan sak man kommer att tänka på är det här med hur själva överföringen av egenskaper från ljudinformation till karaktär kommer se ut. En annan logisk följd av mekaniseringen av spelupplevelsen är ju att folk förr eller senare kommer lista ut vilka ljudkombinationer som ger de bästa karaktärerna, och skapa artificella ljudfiler som bara ska tolkas av programmet. Lite beroende på hur själva tolkningen fungerar kommer det antagligen ge upphov till ganska intressanta kompositioner, bruksljud helt utan avsikt att bli uppspelade för människoöron...

Avslutningsvis undrar jag om det bara är jag som kommer att tänka på den bärbara konsolen Barcode Battler från 1991, som gick ut på ungefär samma sak, fast med streckkoder. Spelarna väntades knata runt i butiker och storköp och scanna av streckkoder på olika varor, för att sedan se vad koden tolkades som - en ny karaktär, en fiende eller kanske ett vapen eller någon annan pryl. På något sät känns det som att dagens butiksägare skulle vara väldigt misstänksamma mot mellanstadieelever som gick runt i butiken med någon liten dosa utan att någonsin köpa något.

PS. Tack Thomas för tipset!

PPS. Blogger strular lite idag, så jag vet inte hur feeden ser ut. Och förresten vet jag att det här inte handlar om musique concrète, men det är så svårt att komma på snärtiga inläggsrubriker som inte låter som föredragen man skulle hålla för klassen i högstadiet.

Frieda G. Riess

2008-07-09T00:32:00.004+02:00

Det här är nog första gången jag nästan bara lägger upp en bild som ett eget inlägg. Det är ett led i mitt projekt att göra min blogg mer aktiv utan att lägga ner märkbart mer tid på den.

Frieda G. Riess - Självporträtt, 1922.

Asmodernt

2008-07-08T12:04:00.007+02:00

DN: Asatroende får begravningsplats. Så bra. Att bli strödd i vågorna, som de asatroende förut kunnat välja, är väl också en aning hedniskt, men nu finns alltså ännu ett alternativ.

Nu har jag ingen insikt i hur ett asaliv ser ut såhär år 2008, men spontant känns det som att det måste vara svårt. Bor man på landet i en stuga, kanske håller sig med djur och kan se årstiderna växla över fälten från köksfönstret är det väl en sak. Då är väl tomtarna och trollen så nära de kan bli, och Tor far över åskmolnen i sin bockavagn i tid och otid. Men som stadsbo?

Jag skummar Sveriges Asatrosamfunds hemsida. Spontant känns det mer som en intresseförening än ett verkligt samfund, men man upplyser om att det trots allt förekommer blotande - snällt nog "tar man avstånd från djur- och blodsoffer". Vad offrar man då, kantänka? Blommor och mat, visar det sig. Tid går också bra. Vidare tar man avstånd från rasism och har en demokratisk grundsyn.

Här blir problemen med att införliva "uråldrighet" i ett samhälle som på i princip varenda punkt skiljer sig från det sammanhang där traditionerna uppkommit väldigt tydliga. Om det är något jag kan se som meningsfullt i asatron är det just den mustiga kärvheten, det absolut symbiotiska förhållandet till naturens och livets frustande cykler (att jag har en svaghet för det här kanske man kunde ana i det förra inlägget). Det finns ju strängt taget inte en gudasaga i asatron där ingen skadas, dör eller föds. Att ta bort exempelvis djuroffer ur en sådan kult är en sanslös devalvering av dess kraft, även om jag på ett privat plan förstås tycker att det är skönt att slippa hitta uppsprättade djur i cykelrummet.

Samtidigt ska man inte överdriva bristen på avancerad teologi eller klart formulerade trosuppfattningar (teologi är ju över huvud taget inte meningsfullt i ett asasammanhang). Betydligt mer av asatrons väsen ligger trots allt i just det cykliska, att leva av återkommande traditioner och släktens gång mer än av individens tanke eller känsla. Det är just det här jag tänker mig är enormt svårt idag. En privatreligiös asatro känns för mig ohjälpligt fattig, på ett annat sätt än t.ex. privatreligiös kristendom. Jag har svårt att tänka mig att det kan sträcka sig längre än till ensamma promenader i naturen, och återigen är man då farligt nära new age. För den med en fäbless för mytologier och folksjälsvurmande skulle jag nog hellre rekommendera Jung. Då finns det åtminstone böcker att läsa...

van Goghs Rum: Utdrag

2008-07-06T19:57:00.004+02:00

Kanske blir Intet och Allt ändock till slut ett enda?
Jag kan tänka mig att Gud en gång sade till det Bländande mörkrets ängel: "Vi har beslutat att skaffa oss ett jordagods. Gå du åstad och odla dess hemkommande tegar i Rum och Tid så att de bär skördar för Evigheten."
Naturligtvis lydde Ängeln. Den spände genast för de fyra kosmiska Krafterna samt Tidens och Rummets starka dragoxar för att odla universums snabbt växande tegar. Den plöjde och harvade. Den utströdde från sin skäppa stjärnevärldarna, bultande, väntande, skördade och tröskade, men den fick inte samla in skörden i ladorna ty utsädet skulle återanvändas, det skulle dö för att ge nytt liv. Tålmodigt arbetade Svarta ängeln vidare, stilla väntade den på dikesrenen medan säden växte. Skördarna blev allt mer dyrbara. Nya grundämnen bildades med nya förunderliga partiklar, atomer och molekyler. Så förenade sig vätet med syret, så föddes vattnet, så firade ljuset och vattnet bröllop och fick sitt älskade barn Livet. Och Livet lyfte sig mot ljuset. Och Anden, som alltid blåst över universums tegar, ger människan helig Ande som förstlingsgåva. Som tecken för detta får hon ett sigill av Bilden, den som är Målet för hennes jordevandring. Nu hade livet rest sig ur sin omedvetenhet och fött Homo spiritus in spe, som är kallad att allt tydligare avspegla Urbilden från släkte till släkte, och därvid alltmer glömma sin egen lilla bild av sig själv såsom skild från den Enda.
Människan har fått ett samvete. Hon hör an-ropen som kallar henne att bli an-svar. Hon tränar sig att dö innan hon dör. Men Ängeln sitter i tårar vid fälten och tänker: Varför kostade alla dessa förvandlingar: av materia till liv, till ande, till Fullbordan, så många offer? O dessa tallösa lidanden, o dessa hjärtslitande rop från ravinens botten.
Och Gud svarar icke det Lysande mörkrets ängel, tystnad vilar över djupen.
Ängeln tänker: Den Allsmäktige kan inte komma, ty Han har redan kommit. Han är förenad med allt, Han är ingenting annat än Svar som blir tydligt i evigheten. Universums fullkomliga skönhet är tecknet på hans närvaro redan nu.
När den sista skörden mognat hörs äntligen Guds röst: "Det är fullbordat. Jag är Mitten. Omkrets finns inte, därför ej ensamhet. Rummet finns inte, därför ej främlingskap. Tiden finns inte, därför ej död. Kom ty allt är nu redo."

Martin Lönnebo - van Goghs Rum, s. 207-208.

Länktips: Hijab Style

2008-07-04T16:09:00.004+02:00

Alia - som en indonesisk Tara, månne?

Via Blingdom of God: Hijab Style.

Jag förhåller mig skeptiskt agnostisk till detta med religiös klädsel. Oftast känns det - framför allt kvinnlig religiös klädsel, som är betydligt mer reglerad än manlig, åtminstone i praktiken - som ett uttryck för en rätt deppig syn på kön och attraktion. Att klä sig "anständigt" som det heter, verkar lätt slå över i att klä sig okritiskt borgerligt och glåmigt, under förevändningen att det skulle vara mer ödmjukt, eller till och med "neutralt". Det är ju förresten rätt intressant, hur mittfåran av västliga kristna gärna klär sig i kostym, skjorta och andra typiskt borgerliga plagg, utan att ens reflektera över att man tagit över just de attributen. Men kyrkans förborgerligande är kanske föremål för en annan text.

Även om bloggen här ovanför inte precis är cutting edge-chic känns det ändå som en del guldkorn dyker upp ibland, till exempel är det lite extra kul med bilderna från Tekbir Fashion Show där manliga dervischer får vara med på ett hörn och visa upp sina kläder. Jag har en lite naivt romantisk idé om att budet om religiös klädsel känns mer okej så länge som kraven på att det hålls är lika starkt för både kvinnor och män. Och, tja, vad kan man säga: Jag tycker slöjan är ett imponerande plagg på rätt person, framför allt till fotsida, kaftanliknande plagg i flera lager.

Typ sånt här:

Jag ångrar också allt mer att jag aldrig köpte någon kaftan i Granada...

Mer djur

2008-06-30T23:26:00.003+02:00

För ett par dagar sedan låg en osande lukt av stekt fisk över hela lägenheten. När man inte har ätit fisk på flera år är det en väldigt distinkt lukt. Förut har jag tyckt att den visserligen är rätt frän och stark, men det här var första gången som den var rent kväljande. Jag fick ett plötsligt infall att lyssna på Meat is Murder (se ovan). Och med ens hade min sedan ett par år ganska ljumma vegetarianism vaknat till liv.

Min vegetarianism är ingen bästsäljande historia. Jag bestämde mig vid något tillfälle för att sluta äta kött i skolan, antagligen rätt sent, kanske i nian eller i första ring. Jag fortsatte att äta kött en del hemma, det verkade inte rimligt att mamma skulle laga en rätt åt sig själv och en åt mig när vi bara var två personer. Givetvis skulle jag ha kunnat laga själv, men då var jag om möjligt ännu mer valhänt i köket än jag är nu, så det var inte aktuellt. Det hade antagligen varit väldigt bra om jag hade tagit det extra lilla steget, men nu blev det inte så. Mamma slutade äta rött kött och gick över till bara fisk och kyckling, så vi närmade oss varandra någorlunda. Det var förresten i samband med galna ko-sjukan.

Den här korta exposén är talande för hela min inställning till det här med kött som mat: Jag behöver det inte, och jag känner mig mer som den jag vill vara när jag inte äter det. Men att slösa med mat som lagats och som annars ska ha slängts vill jag heller inte. Farmor sympatiserar med mig i teorin och skulle antagligen bli vegetarian om hon inte var så gammal, och frågar alltid om jag äter det eller det när vi kommer över på middag. Pappa likaså. Men ibland blir det en miss, och då är jag inte drygare än att jag snällt stoppar i mig det som bjuds. Det kan hända att jag i framtiden kommer att bli mer principfast i sådana frågor. Eller mindre.

Ungefär så övertygad är jag, alltså. Det är då inte så konstigt att jag känner mig ganska alienerad från de mer hängivna skarorna av djurrättsteoretiker och -aktivister, exempelvis en insändare i senaste numret av Djurens Rätts medlemstidning, som konsekvent kallar djur för "personer av en annan art", vilket även får en välvillig djurvän som undertecknad att dra lite på munnen. Jag kan inte låta bli att undra vilket samhälle en sådan människa ser framför sig - och jag raljerar inte, utan är uppriktigt nyfiken. Indiens heliga ko-princip, utslagen över hela biosfären? En sorts futuristisk jainism?

Återigen: Jag vill inte raljera. Faktum är att en av de bästa anledningarna för att bli vegetarian är att det blottar det utbredda svineri (ursäkta) som döljer sig under relativt civiliserade människors yta. När militanta köttätare konstaterat att det framför allt är gott med kött brukar de också, i någon blandning av barnslig provokation och andefattig sadism, breda på med att det nästan är ännu roligare att äta kött för att det dessutom åsamkar djur lidande (och provocerar vegetarianen i sällskapet). Det här händer banne mig varenda gång ämnet ens dyker upp, alldeles oavsett om vegetarianen i sällskapet sagt ett enda ord eller ej. Det känns förresten i nio fall av tio också som ett uttryck för omogen manlighet: Det liknar killen i mellanstadiet som försöker få hästtjejen att gråta genom att smackande prata om hur gott det är med Brunte på mackan. Hos människor äldre än tolv är beteendet inget annat än rent svineri.

Men ändå: Det som stör mig i djurrättsteorin är just känslan av att det hela ändå utmynnar i någon sorts helig ko-princip, en artificiell idé om djur och människa som i grunden oförenliga koncept, där allt människan gör mot ett djur per automatik blir ett övergrepp, och att det enda som står oss till buds är ekologisk kvietism där alla djur utom vi har rätt till någon sorts "naturlig" livsstil medan vi är förpassade till askesens citronvatten och baljväxter. Vad som händer när det kommer en hungrig björn och hälsar på i det samhället vågar jag inte tänka på.

Jag kanske är för romantisk för att gå med på den lite själlösa utilitarism som mycket djurrätt verkar bygga på, men jag tycker att det svåra och viktiga med djurrättsfrågor rör just gränsdragningarna - hur vara människa bland djur, hur balansera allt biologiskt livs cykler av liv, lycka, lidande och död på ett värdigt sätt? Att bara köra över de subtiliteterna med svartvit retorik känns både fegt och dumt.

Avslutningsvis bör jag kanske tillägga att man alldeles oavsett inställningen till djurens eventuella lidande borde bli vegetarian i vilket fall som helst, för miljöns skull. Så kan man väl anordna tjurfäktning eller rävjakt i trädgården om man nu tvunget måste skada djur för att känna sig som en hel människa.

Kort instick

2008-06-30T10:19:00.002+02:00

Inget internet hemma, ingen tid att skriva några längre tirader från jobbet. Dagarna går mest åt till arbete, Mass Effect och läsning. Jag behöver de här långa pauserna. Känns som min livskänsla stegrar mest när jag gör minst, så länge det är självvalt.

Har angripit Martin Lönnebos van Goghs Stol igen. Underligt krävande, trots att den är stilmässigt rak och enkel. Har läst tusen böcker som alla uppmanar en till långsam läsning, men jag har aldrig brytt mig om det. Nu kommer jag hela tiden på mig själv med att sakta in eller stanna upp. Läser medvetet bara ett kapitel åt gången.

Martin skriver att människan är ett träd med rötterna i himlen. Är det därför jag blir så lycklig av de här kvällarna när luften är sval men marken fortfarande är varm? För ett träd som är upp och ner bör ju värmen komma nerifrån.

*

Ett lästips för den som av en händelse skulle ha ett exemplar av Svenska Dagbladet till hands: Intervjun idag med poeten Nelson Cletus Nwadike, som av någon anledning inte finns på nätet (här finns dock en kortare intervju), är nödvändig läsning för alla språkvänner. När Nwadike jämför svenska och barndomsspråket ibo är det som om han pratade om nära vänner - kärleksfullt noterar han deras olika temperament och vanor.

Jag identifierar mig väldigt mycket med det här lite uppslukade sättet att gå in i språk som om de vore städer, med en utpräglad stil och känsla. Jag ska inte ge mig på någon klyschspäckad hyllning till varför jag älskar språk, men det är ungefär den känslan som slår mig varje gång jag får en översikt av ett språk jag inte kan: att vandra runt i främmande kvarter, med ovana byggnadsutsmyckningar och höjdskillnader, självklara för de som alltid bott där, hisnande för mig.

Granada

2008-06-18T00:12:00.004+02:00

Hemma igen. Det är nu man ska smälta intrycken.

För det första: Jag hade glömt hur flygrädd jag blivit på senare år. Start och landning under ditresan var rena mardrömmarna, hemresan var lite bättre. Jag var inte alls flygrädd som mindre. Har jag blivit harig med åren? Ska det inte vara tvärtom?

För det andra: Att resa, eller i alla fall att komma bort, är på det stora hela en sorts avancerat självbedrägeri. Åtminstone om man har högt ställda förväntningar på att förändras mycket av det blotta faktum att man byter miljö. Sällan har jag känt så starkt detta att man tar sig själv med sig var man än är. Det är en känsla av att om geografi och psyke inte sammanfaller blir resande mest en sorts idrott, ett förflyttande av kropp för rörelsens egen skull.

Åtminstone när det bara gäller en vecka. Turismen som fenomen är för mig mycket ett sätt att få kliva ur sitt sammanhang en kort period, man får träda in i en miljö där man inte lämnar några spår (rummet städas varje dag). Man tar in intryck och har ofta tid att smälta dem redan på plats. Det är inte utan att man känner sig som en spökprocession när man stryker omkring längs gatorna och känner sig så fullständigt bortkopplad från den materiella miljön omkring en, framför allt om man inte shoppar något. Ibland också den biologiska miljön, om man inte förstår vad folk gör eller säger. Men bristen på sammanhang blir till slut outhärdlig, och så åker man hem.

Men för att återanknyta till geografins och psykets korsande linjer: De få stunder som är riktigt förtätade kan å andra sidan bara upplevas på decimeteravstånd (eller meteravstånd, när det gäller taket i en kyrka). Att med egna ögon se det cederträd som Johannes av Korset själv ska ha planerat för snart femhundra år sedan är en fantastisk upplevelse. På samma sätt är platsens särskilda meteorologi (nattemperaturer över 25 grader) inte möjlig att fantisera sig till, den kan bara upplevas strosande, med resten av stadens befolkning flödande omkring en på de fortfarande solvarma gatorna.

Men just eftersom det handlar så mycket om att blåsa en bubbla kring sig själv (och, i vårt fall, den man reser med) är det också svårt att brodera ut något om resan. Mest promenerade vi omkring längs gränderna, kände de söta, tunga lukterna från tusentals soppåsar (ett ögonblick var jag tillbaka i Granada när jag slängde soporna imorse), förvånades över den stora mängden till synes frigående hundarna, brände oss på balkongen, letade efter vegetariska restauranger (det visade sig finnas en del), tittade på riktigt rutten spansk TV, hackade oss fram på skolspanska, läste, läste och läste. Precis det jag ville när jag åkte.

*

Johannes av Korset hängde som sagt efter mig under resan. Jag tänkte så mycket på honom att jag nästan väntade mig att jag skulle råka på honom vid varje ny gränd vi vek in på. Det var något med att horisonten från Granada sett är så dramatisk. Bergen i fjärran ligger som flikar som bleknar med avståndet, känslan är lika ruvande som stilla. Hela tiden hörde jag hans berömda strof i huvudet:

Min vän är bergen
de skogsklädda ensliga dalarna
de främmande öarna
de sorlande floderna
de förälskade vindarnas viskning

Redan från flygplansfönstret kände jag hur något med de torra, böljande bergen under oss gick rakt in i mig och gjorde mig alldeles pirrig. T kan intyga. Jag kände mig på något vis besläktad med honom, som att vi såg samma sak, men att han dessutom hörde de spröda övertonerna, och kunde ge upplevelsen ord på ett sätt som jag aldrig skulle kunna.

Väl hemma skaffade jag hans utförliga kommentar till dikten Andlig Sång, vars fjärde och femte strofer är hemskt rörande. Johannes söker här efter den älskade, hans Gud som ständigt gäckar honom:

Fråga till skapelsen
4. O snår och täta parker
som Vännen har med egen hand planterat!
O äng och gröna marker
som blomster emaljerat,
säg mig om över er han har passerat!

Skapelsens svar
5. Här drog han fram med tusen
välsignelser i spåren som en hägring,
och allt som ögonljusen
och hans gestalts belägring
vidrörde flyktigt, kläddes i hans fägring.

Jag köpte också Anders Arborelius johannesbiografi Allt och Intet, för att försöka få en bättre förståelse för den lille spanske barfotamannen som utövar en så stark attraktion på mig.

Saber Rider and the Star Sheriffs och anime i allmänhet

2008-06-06T10:00:00.004+02:00

Förutom att ha en av 80-talets bästa introlåtar - som genom att man bara får höra versen en gång genast måste spelas en gång till - är den här serien troligen ett av mina första möten med anime och manga. Kärlek vid första ögonkastet. Senare skulle jag komma att se flera säsonger av Robotech (den första tv-serie jag följde slaviskt) på den blivande hovleverantören av dubbad anime, Sci-fi Channel - och ännu senare Sailor Moon på TV4.

Jag tror att första gången jag smög upp efter att mamma och pappa gått och lagt sig var för att spela in den rätt skruttiga animen Guyver. Den inte helt pjåkiga Wind of Amnesia, en sorts postapokalyptisk Mad Max Light-anime, slutade med en extremt oskyldig sexscen - som jag minns det såg man ingenting - men jag var livrädd att mina föräldrar skulle få veta att en film jag spelat in hade sexscener. När mamma och pappa slutligen tog mig till köket för att ha ett allvarligt samtal - att de skulle skiljas, visade det sig - var jag livrädd att jag skulle få en utskällning för filmen. För nästan varje händelse i min barn- och ungdom finns det någon anime, manga, något tv-spel eller seriealbum som jag kopplar till det. Det var väl någon sorts trygghet och verklighetsflykt från en mer svårhanterlig verklighet. Fast jag hade i alla fall aldrig tråkigt.

Tillbaka till Saber Rider. På videobutiken i centrum tio minuter hemifrån fanns den att hyra, på svenska dessutom. Jag vet inte hur många gånger jag såg om den. Det sorgliga var nämligen att det bara var en ynka episod som hade kommit i svensk översättning. Jag har förstått att det inte var helt ovanligt att man på vinst och förlust hämtade hem serier från Japan på den tiden. Sedan kunde pengarna ta slut och serien kunde hastigt och lustigt kraschlanda mitt i en säsong, eller som i det här fallet, efter ett enda avsnitt.

Tråkigt nog finns inte den svensdubbade versionen någonstans på internet (medan den engelska dubbningen faktiskt finns både på svenska torrentsiter och på Webhallen), det hade varit roligt att se om jag fortfarande kunde varenda punchline utantill: "Jag hade segern i min hand - nu måste jag slåss för den". Dubbningen var sannolikt helt bedrövlig (det lär den ha varit om den var i närheten av den engelska), men jag var antagligen så liten att jag inte tänkte på det.

En kul detalj är att det är en av få animeserier jag sett där det faktiskt är huvudpersonen och inte skurken som är en dryg snobb - jag tror till och med att han hade surrande i:n i den svenska översättningen.

*

I samma veva som jag hade mitt mangauppvaknande åkte vi en del till Frankrike och Spanien på semester. Där hade man kommit betydligt längre i lanseringen av anime och manga (i Sverige har det ju inte kommit igång förrän de senaste åren), och det kändes helt overkligt att kunna gå in i en vanlig bokhandel och hitta Dragon Ball, Battle Angel Alita, Oh My Goddess, 3x3 Eyes, och hundratals andra serier som jag bara läst om i Super Powers pyttelilla mangaspalt och i mina medlemstidningar från Mangakai och Otaku Z. Det fanns tidningar om manga och anime, stora mässor och frukost-TV. Himmelriket på Jorden.

På söndag åker jag till Spanien igen, för första gången sedan jag var där som nybliven tonåring. Jag kommer säkert köpa med mig ett seriealbum eller två.

En man i den Weberska järnburen

2008-06-05T12:31:00.004+02:00

Office Worker Goes Absolutely Insane

“Rational calculation . . . reduces every worker to a cog in this bureaucratic machine and, seeing himself in this light, he will merely ask how to transform himself… to a bigger cog… The passion for bureaucratization at this meeting drives us to despair.”

Såvitt jag kan bedöma är den inte fake.

En liten text om att vilja göra en fransk filosof illa

2008-06-03T10:20:00.013+02:00

Torka bort det där flinet, tack

Det är få internationellt kända akademiker som provocerar mig så häftigt som fransmannen René Girard, som jag först stiftade bekantskap med i ett nummer av BLM för ett par år sedan. Jag påmindes om hans existens imorse när jag läste igenom min vän Elises B-uppsats om hans idébygge och dess kritiker, och min irritation har inte avtagit med åren (såklart ska ingen skugga falla över uppsatsen för den skull, den är utmärkt).

Som allas favoritsociolog Johan Asplund har konstaterat i sin lilla stridsskrift Rivaler och Syndabockar från 1989 är nämligen Girard något av en akademisk megaloman, som med sina esoteriska och åtminstone för undertecknad rätt långsökta teorier (eller snarare teori, eftersom det bara rör sig om en grundidé) säger sig ha förklarat uppkomsten av all kultur. Redan här drar vän av ordning öronen åt sig. Det tål att upprepas: René Girard hävdar sig ha funnit den slutgiltiga teorin kring hur all mänsklig kultur sedan tidernas begynnelse uppkommit. Det här är förstås ingenting unikt, för den hugade finns hyllmeter med teorier som förklarar "allt", det som är unikt är snarare den arrogans med vilken Girard hävdar sig ha hittat just en sådan.

Teorin går ungefär såhär: Person A begär ett objekt O. Men begäret, menar Girard, har inte med O:s egna egenskaper att göra, utan är egentligen en härmande, mimetisk, handling, som dyker upp i A:s psyke för att det finns en Person B som redan begär O. Det här ger upphov till en triangulär modell där A och B båda begär O, men där A egentligen bara begär O för att B gör det, och dessutom egentligen inte begär O, utan begär B. A begär att vara B, och att det är det som hela härmandet egentligen går ut på.

Jag skojar inte. Han skojar absolut inte.

We borrow our desires from others. Far from being autonomous, our desire for a certain object is always provoked by the desire of another person — the model — for this same object. This means that the relationship between the subject and the object is not direct: there is always a triangular relationship of subject, model, and object. Through the object, one is drawn to the model, whom Girard calls the mediator: it is in fact the model who is sought. (Länk)

Girard har använt den här teorin för att analysera ett antal olika litteraturklassiker, och den har visat sig böjbar nog att fungera väldigt bra i de sammanhangen. Vidare menar Girard att förebilden (the model) genom sitt begär till samma objekt blir en rival: En mimetisk konflikt uppstår.

If two individuals desire the same thing, there will soon be a third, then a fourth. This process quickly snowballs. Since from the beginning the desire is aroused by the other (and not by the object) the object is soon forgotten and the mimetic conflict transforms into a general antagonism. At this stage of the crisis the antagonists will no longer imitate each other's desires for an object, but each other's antagonism. They wanted to share the same object, but now they want to destroy the same enemy. So, a paroxysm of violence would tend to focus on an arbitrary victim and a unanimous antipathy would, mimetically, grow against him. The brutal elimination of the victim would reduce the appetite for violence that possessed everyone a moment before, and leaves the group suddenly appeased and calm. (Länk)

Efter offerhandlingen bildas dock en ambivalent kult kring offret, eftersom den både var upphovet till och lösningen på, den mimetiska konflikten. Offrandet ritualiseras och återupplevs för att mildra ambivalensen och ångesten och för att ge ett utlopp för nya mimetiska konflikter.

Nu ska jag inte vara dum. Den här teorin är nämligen inte alls så pjåkig om man applicerar den på offerritualer, eller, om man är lite vidsynt, vill analysera t.ex. judisk och kristen teologi ur ett psykologiskt perspektiv. Praktexemplet på det senare är förstås Jesu död på korset.

Om det nu inte vore för det lite pinsamma faktumet att det inte finns någon förklaring till varför B begär O från första början, om nu begär alltid uppstår genom härmning. Med stigande förvåning har jag insett att den här frågan än så länge aldrig dykt upp när jag läst om Girard på nätet eller i böcker, utom förstås i Asplunds bok.

Jag kan omöjligen föreställa mig att den här invändningen kan ha gått resten av världen förbi, och jag är övertygad om att svaret på den måste finnas begravd i Girards lika dunkla som massiva textproduktion. Om någon råkar ha en pedagogisk förklaring på det problemet är det bara att peta till en kommentar här under.

Och Girard menar alltså att alla kulturer i hela mänsklighetens historia har börjat med den här sortens offerhandling, som övergått i en kult av den offrade. Man baxnar.

*

Samtidigt: En gnutta ödmjukhet är alltid på sin plats i sådana här lägen. Om man ena sekunden hänförs över - för att plocka ett exempel ur högen - den rätt orimliga idén att Gud (?) medvetet skulle blivit människa (?) för att rädda (?) mänskligheten, och i den andra sekunden tycker att "mimetiska begär" är det knasigaste man hört talas om, kan man med rätta anklagas för hyckleri.

Men till den reflekterande och kritiskt tänkande men likväl troendes försvar kan man ju t.ex. göra en distinktion mellan å ena sidan expansiva helhetsförklaringar - Jesu födelse, Muhammeds mottagande av den Himmelska Koranen, Guds förbund med det judiska folket eller vad det nu kan vara - och reduktiva helhetsförklaringar, dit man kan räkna Girards teorier. I de expansiva fallen kan man tala om en kosmologi, ett sorts mönster, som får konsekvenser på flera nivåer av mänskligt liv. Om Gud blivit människa, vad säger det om människan? Om varje människa? Om mig? I de reduktiva fallen saknas den utvidgande möjligheten, eftersom den är så mekanisk. Att komprimera nyckeln till all världens partikulariteter och till synes kaotiska fragment i en enda idé kan alltså vara lika fruktbart som dödfött.

Ny trailer till RE5

2008-06-02T12:29:00.003+02:00

On a brighter (?) note: En ny trailer har släppts till Resident Evil 5. Bortsett från mitt vanliga PK-gnäll (?) tycker jag faktiskt att det ser ut att bli lite väl likt fyran, bara lite upphottat grafiskt. Den obligatoriska kvinnliga sidekicken har nu också officiellt gjort entré, och det känns ju inte helt otippat att hon i egenskap av god afrikan ser ut som Halle Barry och inte som de mörkare pigmenterade fiendekvinnorna. Nåja.

Positivt är i alla fall att man skymtar en del snaskigt äckelpäckel, och att det utlovats ännu mer grävande i Umbrella och T-viruset. Egentligen är det just grävandet som gör mig mest sugen på att spela, eftersom RE4 knappt släppte till någonting alls om umbrellaorganisationen eller deras planer. Som det känns just nu verkar annars Resident Evil, som spelupplevelse betraktad, stå helt still.

Ska nog försöka leta reda på RE2, som jag fortfarande tycker är den mest lyckade delen i serien, framför allt stämningsmässigt. Och det är ju mer för den krypande b-skräckisstämningen än för brosprängningar och kravallpanik som jag gillat den här spelserien.

Via Xboxflickan.

Söderblom och en mindre utläggning om sexualitet

2008-06-01T22:45:00.007+02:00

Jag börjar känna lite att jag inte skriver så mycket som jag citerar nuförtiden, men jag vill ändå dela med mig av det här utdraget ur förordet av Sven Stolpe till en tal- och essäsamling av Nathan Söderblom, där Stolpe illustrerar Söderbloms starka mänsklighet:

Naturligtvis kunde denna djärva, inspirerade, okonventionella vältalighet irritera många – under hela sin tidigare verksamhet hade Söderblom att räkna med ett massivt motstånd också inom den svenska kyrkan som gärna uppfattade honom som en liberal kompromissare.
Han ombads att – vid Karlfeldts sida – tala vid "Skalden Gustaf Frödings bår" i Klara kyrka 1911.
Oförglömliga blev hans slutord:
"I Sankta Klaras helgedom viger jag nu i kyrkans namn ditt stoft, skald, du hjärtats skald, till den sista vilan, med de uråldriga orden om förgängelsen i jordens famn, med den kristna livsförtröstans paradoxalt dristiga ord om uppståndelse..."
När talet sedan trycktes, skrev Söderblom en kommentar, ett svar till alla dem – inte minst präster – som häcklat honom, därför att han prisat en förfallen man, som dessutom knappast var lojal kristen bekännare.
Söderbloms vrede framträdde starkt och skönt i dessa ord:
"Det är svårt att göra sig förstådd av dem, vilka igenkänna religionen i vissa ord och uttryck, men icke i en människosjäls osläckliga strävan efter harmoni och klarhet. Ingår icke den ömtåliga rädslan för någon form av osannfärdighet längre i kristendomen? Finns det hos Er, bekymrade eller ivrare, ingen försynthet inför dödens majestät?
– – – Låt en döende vara i fred, slå icke mynt av det hans trötta tunga stammar! Eller I andra, som vid gravarna breden den tjockaste kristlighet på allsköns matadorer och riddare av den rama världsligheten, unnen I ej en präst att utsäga sin enkla mänskliga känsla vid skaldens bår?"

Må de bäva!

*

Det är antagligen på sin plats att meddela att undertecknad genomgår vad som enklast beskrivs som en troskris just nu, och det är egentligen därför som jag kört fast lite i den egna produktionen av texter och idéer – grunden jag står på svajar lite för häftigt för att det ska kännas helt bekvämt att skriva något just nu.

Som vanligt gäller det min uppgivenhet inför den ständiga dumheten och överfixeringen vid sexualitet och kön som genomsyrar i princip all organiserad, levande religion. Jag kan köpa att även sexualiteten är föremål för ett religiöst ramverk när resten av tillvaron också är det, inte minst finns det ju högst förståeliga historiska skäl till varför man varit så nervös kring det nästan overkliga fenomen som barnalstrande är – när ingen egentligen vetat vilka processer som verkat inuti kroppsmörkret och genom människovätskornas blandande har man rimligen känt ett behov av att upprätta tydliga gränser för vad som varit förutsägbart och inte. Tidelagstabut t.ex. lär knappast vara grundat på någon vag moralism så mycket som rädslan för att det skulle födas halvmänniskor. Det hade vi alla trott om vi levt då.

Men det är ju inte utan att man kan önska sig en viss avdramatisering av detta nu när det blivit lite klarare hur det hela egentligen går till. Jag begär inte (och vill för den delen heller inte) att alla religioner ska bli dödsqueer och hiva två tusen år av överväganden överbord, men den stilla insikten om, och fördragsamheten med, att det finns och alltid har funnits en bubblande, och på intet sätt skadlig, nyansrikedom av mänskliga begär och relationskonstellationer borde man kunna begära. Men det är tyvärr mycket sällan man ser skymten av den. Tvärtom läggs det ner åtskillig energi på att separara älskande människor från varandra, med våld eller hot om våld. Det kan jag aldrig ställa upp på.

Förresten är det väl också därför som treenigheten gör mig så lycklig. Inte sällan är det den sista tunna tråden som håller mig uppe i mörkret, bilden av de tre som är en, de skavande och virvlande aspekterna av en och samma fullhet, ständigt i rörelse och ständigt överlappande kategorier. Den relationsbilden behöver inte reduceras till någon plattityd om polygamins eventuella välsignelser, utan enbart bli en påminnelse om att människan bara lever i relation till andra, och att dessa relationer måste förvandla oss och genomtränga oss. Hur vi dras till varandra är ofta bortom vår kontroll, och inte sällan skadar vi oss själva och varandra på vägen, men vi kan inte leva utan den rörelsen, både den centrifugala och den centripetala. Det är också den insikten jag begär.

*

Jag fick visst ur mig lite trots allt, även om det inte var särskilt fokuserat eller välskrivet. Tack till Sebastian på Teologibloggen för att ha fått igång mig i alla fall. Läs alla hans inlägg, de är alldeles briljanta hela högen.

Att tala om paradiset

2008-05-29T11:31:00.004+02:00

Igår drack jag kryddigt öl med en kär vän. Vi pratade om språket, att vi tror på språket och dess möjligheter, vi pratade om paradiset.

Jag ser paradiset som en evig kvällning efter en tryckande het dag, en tät och lummig barrskog. Jag sitter på den mjuka marken och pratar tyst med vännen som sitter framför, vi är upplysta underifrån av ett dämpat levande ljus, som strålade det från de fallna barren i jordmattan. I utkanten av våra synfält stryker andra par och triader förbi mellan de torra träden, in i mörkret. Luften är frisk och vederkvickande, huden dunkar av hettan efter dagen, kropparna andas ut. Om man lyfter blicken mellan trädkronorna står himlen dov och stark, skiftande från kobolt till marinblå, och därovan föds stjärnor oändligt långt bort, för oändligt länge sedan.

Om det finns gator täckta av guld och väldiga palats är jag inte där. Det enda som glimtar i guld är ögonen och naglarna, barren och kådan, ur somliga vinklar.

Som bild är den inte varken unik eller särskilt smakfull, men vad är väl förfining i ljuset av saligheten? Också religiöst är den lite oförfinad - vad kan väl människotanken och människospråket gripa ur den fullhet som eventuella paradis måste ha - men jag låter fåfängan och ängsligheten falla undan för den här gången. Jag tror på språket.

Murkelhonung

2008-05-27T23:47:00.002+02:00

Pollen Hunter, originally uploaded by techmeister.

De glesa uppdateringarna beror delvis på att jag är lite beroende av min kamera för att komma vidare i mitt bloggande, och dess batterier är urladdade, och laddaren försvunnen. När den är återfunnen och batterierna laddade kommer jag åter.

Tills dess vill jag bjuda på ett briljant utdrag ur Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit, som jag inte hade hunnit börja på förrän i förra veckan:

Och tiden var ju den rätta, ville han påpeka. Ingen hade längre användning för kristendom och predikningar.
Predikstolarna var mycket riktigt förvandlade till bikupor. Elva kupor, en vacker bipaviljong.
De drar kraftigt idag, sade biodlaren. Sälgen blommade ännu, och björken och maskrosorna och kabbelekorna och alen och hjortronen. Snart var det än en gång tid att slunga honungen.
Tre samhällen i var kupa, sade han icke utan stolthet, således trettitre samhällen. I innersta Västerbotten är min bigård den största. Och i synnerhet den mest givande.
Hans bin var ju också på ett särskilt sätt välsignade.
Och han förklarade:
Väldiga mängder av andlighet för att inte säga helighet hade genom åren lagrats inne i predikstolarna, för den delen också inne i själva trävirket och masoniten. Hans bin blev utan minsta ansträngning delaktiga av det gudomliga och mysterierna. De var förandligade, de hade ett uppdrag och en kallelse som var okänd i alla andra bisamhällen. Du ser väl, ropade han, hur de flyger omkring som Guds änglar!
Bina som for ut och in mellan flustren och som surrade omkring deras huvuden blänkte och glittrade mycket riktigt som om de varit förgyllda.
Inne i de före detta predikstolarna hämtade de också en kraft som var okänd för den gängse biodlingen, fortfor han. Hans bin fann honung där vanliga bin gick bet, de återvände aldrig tomhänta till kupan. Han hade till och med sett dem suga nektar ur rönnbärsklasar och murklor!
Hans honung var därtill den mest aromatiska som kunde uppbringas. På väggen inne i köket hade han ett vykort från en av prästerna i Ume. Din honung har en doft av sakrament, stod det.
Murkelhonung? muttrade Olof Helmersson och smakade på ordet.
Och du ska veta, sade biodlaren avslutningsvis, att de förökar sig genom jungfrufödsel.

Youtube: Tågscenen i Spirited Away

2008-05-19T21:56:00.007+02:00

Ibland går Perikores på bloggosfärens gator som en vanlig bloggare, och postar då bara ett youtubeklipp och inte så mycket mer.

På rak arm vet jag ingen filmscen som är mig så kär som den här. Utan att börja plocka isär den känslan tror jag att det har mycket att göra med hur det känns som att varje station de stannar på eller åker förbi rymmer en helt annorlunda, okänd berättelse, som man aldrig får veta något om. Det ödsliga huset på ön med bara ett enda träd är det allra bästa.

Fåglarna

2008-05-18T23:19:00.002+02:00

Song Bird, originally uploaded by Amanda ~ Amaranthine.

Om det ensamma nynnandet på psalmer:

Framåtskridna själar måste i sin glädje sjunga, emedan de därigenom än ytterligare komma bort från sig själfva och blifva varse, att de befinna sig i ett nytt och omätligt vidsträckt land och att ingenting mera förmår begränsa dem. Sjungandet drager dem icke blott ut från dem själva, utan gör även, att de förlora sig själva ur sikte, liksom en ur buren undsluppen liten fågel flyger hit och dit, från den ena kvisten till den andra, och sjunger af all sin kraft, emedan den nyvunna friheten fyller den med glädje. Den sjunger på ett ställe och flyger så till ett annat för att pröfva på, om den verkligen är fri; sedan, när den känner sig säker om sin frihet, börjar den på nytt att sjunga; luften vidgar dess stämma, och ju lättare det blir att sjunga, desto mer sjunger den. Den själ, som är i detta tillstånd, känner sig på samma sätt, och i henne sjunges det en liten fågels sång. Liksom denna lilla fågel ser hon sig äfven, efter att ha genomgått den yttre stränga vintern, vara i ett nytt land. Denna lyckliga lilla fågel skulle förvisso icke vilja göra annat än sjunga och flyga.

— Hjalmar Ekström, c:a 1925

Psalmsång kan lysa upp de mest försumpade hjärtmarker. Ofta sitter jag ensam i kyrkbänken på lunchen och bläddrar i Cecilia eller Svenska Psalmboken och sörjer att jag inte kan läsa noter, än mindre sjunga rent. Det måste jag åtgärda under året. Jag är åtminstone evigt tacksam att vi under skoltiden tvingades iväg till kyrkan så ofta som vi blev, så att de kändaste psalmerna sparades i ryggmärgen. Texterna har grumlats lite under åren, men att bara nynna är också rogivande.

Den annars så rysligt stränge Ekström påminner i sina mer naturlyriska stunder en hel del om Frans av Assisi. Småfåglar och fågelsång förenar inte bara dessa båda gudsmän, utan även R.S. Thomas:

Sång

Jag väljer vitt, men med
röda stänk, likt snön
om vintern med några få
järneksbär och den ensamma

rödhaken, som är en värmande
eld och likt Kristus
kommer till oss i sin svaghet,
med med en genomträngande sång.

Det har blivit mycket citat och högstämdheter på sistone. När andra säger bättre det jag själv tänker tar jag gärna ett kliv bakåt.

Själens dunkla natt, di två sista stroferna

2008-05-14T21:17:00.005+02:00

På vallen när för vinden
Jag bredde ut hans hår i soluppgången,
låg saligt smekt om kinden
jag i hans armar fången
och alla sinnens styrka var förgången.

I glömska jag försänkt mig
böjd över vännens anlete med munnen.
Allt upphör när jag skänkt mig
— var tår i ångest runnen
är gömd bland vita liljor och försvunnen.

— Johannes av Korset, c:a 1580

Tisdag den 13 maj 2008

2008-05-13T21:17:00.004+02:00

Jag var hos farmor och farfar i helgen. Lärde mig den hårda vägen att avstånden är längre på landet, åtminstone i det böljande Östergötland. Gick i trekvart trots att jag hela tiden såg målet för min promenad. Betalade med brända armar och hade manisk blick av solstinget när jag kom hem. Såhär fint var det när jag kom fram till kyrkan där min farbror gifte sig:

På väg dit passerade jag också en domarring. Ett träd sträckte på sig ur dess mitt, en ko glodde på mig precis hela tiden utom just när jag tog den här bilden:

Varje kväll somnade jag med de här orden på näthinnan. Varje morgon vaknade jag och de var det första jag såg:

Måste också pusha för att Ladugård 206 gjorde en av de godaste vegetariska smörgåsarna jag någonsin ätit. Smörgås, förresten. Pålägget förhöll sig till brödet som värphönan förhåller sig till ägget. Men den var fantastisk. Lökhalvor stekta i tjocka såser, marinerade rotfrukter, kryddiga röror, och under alltihop det mest nybakade bröd ni kan tänka er - allt man kan önska. De säljer också världens dyraste delikatesser. En kladdkaksbit stor som en femkrona kostade 22 kronor.

*

Gör också en mental note till mig själv om att nästa månadsskifte börja använda Pearbudget. Nu när jag är löneslav är det enda logiska att bli perverst intresserad av vart varenda surt förvärvat öre tar vägen. En neurotisk kontroll av det lilla för att kompensera för bristen på kontroll av det stora.

Vi minns historiens geografiska missfall

2008-05-12T21:28:00.006+02:00

Min gode vän J tipsade mig om den här listan på mänsklighetens hivemind framför andra, Wikipedia: List of historical unrecognized countries.

För det första tycker jag att det är fantastiskt att faktiskt varenda en av dessa små historiska skisser förärats med en egen sida, även om de flesta logiskt nog är ganska små till formatet.

För det andra tänker jag osökt på fosterdiskussionen: När blir ett land egentligen ett land? Efter en månad, eller ett år? Först när det klippt navelsträngen och fått en inhemsk ekonomi, eller ett parlament? Somliga av visionärerna lär knappast ha hunnit rita ett första utkast till det nya landets flagga förrän området slukats av den omgivande politiska geografin och blivit en parentes i historien. Det känns som en påminnelse om de glada dagarna när nationalstaten fortfarande var en ny och fräsch idé. Alla ville förstås ha en del av kakan. Många av exemplen känns förstås också som tjurig regionalism, men om historien valt andra stigar är det inte omöjligt att ett par av de här länderna skulle ha varit högst vitala idag.

En hedersplats förtjänar Lajtabánság, en ungersk stat som kippade efter luft i exakt en månad och en dag, mellan 4 oktober och 5 november 1921.

Entiska

2008-05-12T13:07:00.002+02:00

Large Trees, originally uploaded by resnow777.

I och med det här inlägget känns det som att jag når en toppnotering (eller bottennotering, beroende på läsaren) i nördighet, men jag fastnade verkligen för den här texten om entiska, språket som de levande träden talar i Tolkiens böcker:

The Ents loved Quenya, but they also developed their own tongue, probably the most peculiar of all the languages of Arda. Tolkien describes it as "slow, sonorous, agglomerated, repetitive, indeed long-winded; formed of a multiplicity of vowel-shades and distinctions of tone and quantity which even the loremasters of the Eldar had not attempted to represent in writing" (Appendix F). The Ents were apparently able to distinguish between minute variations of quality and quantity and used such distinctions phonemically. Many distinct Entish phonemes would sound like a single sound to a human or even Elvish ear. It seems that Entish also employed different tones, perhaps somewhat like Chinese, in which language a simple word like ma may have one of four meanings (ranging from "mother" to "horse") - and to the Chinese they all sound different, because the vowel a is pronounced with a distinct tone in each case. Entish may have employed many more tones than just four.

/.../

A speech in Entish, if it could be understood by human ears, would perhaps be like a very verbose and involved kind of poetry. There would be repetitions upon repetitions upon repetitions, with slight variations. If there was anything that we might call a sentence, it might proceed in a sort of spiral fashion, winding in to the main point, and then winding out again, touching all along the way on what has already been said and what will be said" (An Introduction to Elvish p. 176).

/.../

Treebeard said of his own Entish name that it was "growing all the time, and I've lived a very long, long time; so my name is like a story. Real names tell you the story of the things they belong to in my language, in the Old Entish as you might say" (LotR2/III ch. 4).

/.../

But it appears that the Ents did not always communicate in "dialogues" with one speaking at a time. During the Entmoot, "the Ents began to murmur slowly: first one joined and then another, until they were all chanting together in a long rising and falling rhythm, now louder on one side of the ring, now dying away there and rising to a great boom on the other side". Evidently the debate was a long, pulsating symphony of many opinions being voiced simultaneously, slowly merging into a conclusion. This may explain why it did not take forever before the Entmoot decided upon a course of action.

Själva idékomplexet ent slår an i princip varenda ton som finns till buds i det här hjärtat: det vårdande, det vegeterande, det oändligt långsamma, det organiska, det dunkla, det lyriska, det neutrala, det stilla sipprandet av rent liv... What's not to love?

Holy by association

2008-05-09T22:30:00.006+02:00

En av fördelarna med att ha ett måndagsexemplar till kropp är att man från och till kan råka ut för ganska fascinerande fenomen bortom standardutbudet av krämpor och åkommor. Igår var jag med om ett sådant fenomen. Som med i princip allting i livet är det betydligt roligare att tänka tillbaka på än att faktiskt vara med om.

Jag stod och borstade tänderna framför toalettspegeln, klockan var lite efter tolv och jag var fortfarande lite medtagen efter magkatarrsnatten och borde kanske egentligen ha gått och lagt mig ännu tidigare. När jag står och betraktar mig själv borstandes tänderna går det sakta upp för mig att något är fel. När jag ser på mitt ansikte ser jag bara mitt vänstra öga. Det högra ögat är liksom inte där. När jag vrider huvudet lite åt vänster och höger framträder det igen, men när jag tittar rakt på försvinner det. Jag piper till i panik med tandborsten mellan läpparna och viftar lite framför ögonen med den fria armen. Den försvinner också, flimrar in och ut ur den högra delen av synfältet. Jag blundar med högra ögat för att se om det bara har att göra med att jag fått något skräp i ögat, men det är samma effekt med bara vänstra ögat öppet.

Men när jag blundar ser jag att det ligger som ett band av trianglar och kvadrater strålandes i turkost, rött och vitt, som ett bakvänt C i mitt högra synfält. Större figurer i det nedre högra fältet, mindre och skarpare i det övre, oupphörligen flimrande och strålande. När jag försöker fokusera på dem försvinner de ut i periferin. Gäckande. Efter att ha googlat lite i panik sluter jag mig till att det handlar om en vanligt förekommande förvarning om ett migränanfall som är på väg att blomma ut. När jag kommit så långt har figurerna försvagats och rört sig ännu längre ut i periferin, och när jag släcker ljuset för att sova är de borta. När jag vaknar har jag en lättare huvudvärk.

En ful men rätt bra illustration av hur det ser ut

*

Till saken hör att jag faktiskt var lite bekant med det jag såg, även om jag aldrig hade upplevt det förut. I Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, som jag tidigare nämnt här, ägnas ett kort kapitel åt medeltidsmystikern Hildegard av Bingen och hennes kända visioner, främst de illustrationer som har bevarats åt eftervärlden. Jag har haft svårt att hitta just de bilder jag letar efter på internet, men bilden här till vänster ger åtminstone en uppfattning om vad det rör sig om. Hennes bättre bilder är mindre symmetriska och har skarpare mönster, mer i linje med vad jag upplevde. Det är en ganska trygg gissning att både Hildegard och många andra religiösa visionärer genom historien har varit begåvade med migrän och tolkat aurafenomenen, eller flimmerskotomen som det så tilltalande heter på fint språk, som heliga visioner.

Men även om jag vet att det "bara" är neurologiska urladdningar, kan jag inte släppa känslan av att ha upplevt något aningen bortanför. Det är som om det skett ett sorts sömlöst utbyte mellan den anatomiska händelsen migrän och den mytologiska händelsen migrän genom tiderna. Med all tolkningstradition som finns bevarad om migrän är det som att en del rinner över även i det nuvarande, och försätter det i åtminstone ekot av ett en gång meningsfullt sammanhang.

Konspiration!

2008-05-09T21:45:00.004+02:00

Det blir inte mer Arkiv X i verkligheten än såhär! En person har omkommit och 280 personer sitter i karantän sedan en märklig, våldsam influensa drabbat passagerare på ett tåg i Kanada. Den isolerade miljön, mobiliteten som försvårar sökandet efter en eventuell gärningsman som bara kan ha hoppat av tåget precis var som helst längs rälsen, att bara regeringens "specialister" får gå in...

Men den stora tragiken med alla grandiosa konspirationsteorier är förstås att de i slutändan bara framstår som alltförmänskliga pappersväggar mot meningslösheten. Man vill så gärna tro att det finns en tanke - visserligen en ond tanke, men ändå en tanke - bakom allt fruktansvärt som händer, men verkligheten är i själva verket bara banalt slumpmässig, tomt gapande med alla trådar hängandes lösa.

Men lite misstänkt är det ju...

Helgerån: Brideshead Revisited

2008-05-07T18:25:00.003+02:00

När jag för många år sedan var en flitig besökare på Flashback Forum lade jag på minnet ett inlägg i en debatt om att de (tror jag) japanska kolonisatörerna i Korea hade tvingat många familjer att byta namn till japanska varianter av familjenamnen, som ett led i kolonisationsprocessen. Som all kulturimperialism väldigt förnedrande för den som utsätts. Användaren jämförde det känslomässigt med att gräva upp morfar och installera honom som urinoar. En minnesvärd illustration.

En liknande känsla får jag av det jag just har beskådat: Trailern till den med fasa emotsedda filmatiseringen av Brideshead Revisited. Som ett barn av det gudlösa 2000-talets Sverige håller jag inte många saker heliga. Utom Charles och Sebastian, i Jeremy Irons och Anthony Andrews tolkningar. Det vänder sig i magen när jag ser hur de totalt banaliserat hela berättelsen (Och Julia! Vad har de gjort med Julia?!), fläskat på med ett svulstigt soundtrack och ändrat regin från det ansträngt tillbakahållna till det platt skrikiga. Visserligen är det bara trailern, men ändå...

Länk till trailern på Apple.com (bättre kvalitet)

Convalescentia

2008-05-07T17:10:00.004+02:00

Röster från alla håll pratar i munnen på varandra, kommenterar varandra och beordrar varandra. Otydliga bilder fladdrar förbi och dubbelexponeras på samma sätt som rösterna. Jag öppnar ögonen och ser lakanet och mitt rum i 90 graders vinkel, men rösterna och bilderna dundrar vidare i huvudet och jag märker först inte att det som väckte mig var en helvetisk smärta i övre magregionen, precis där de nedersta revbenen smälter ihop. Jag försöker samla mig men tappar helt orienteringen när rösterna inte tystnar, känner ett par sekunder iskall fasa inför möjligheten att jag skulle ha blivit galen i sömnen.

Jag bestämmer mig för att sluta ögonen och hoppas att tröttheten ska övervinna ontet. Så blir det inte. Jag tröttnar till slut, konstaterar att jag är klarvaken och ringer Sjukvårdsupplysningen. Kvinnan i luren ställer några standardfrågor, ber mig till slut att undersöka om vi har någon grädde eller bakpulver hemma. Nej och nej. Fick aldrig reda på vad bakpulvret skulle ha för funktion. Hon råder mig att vänta ett tag till och ringa 112 om det förvärras.

En halvtimma senare ringer jag 112, en vänlig tjej ställer nästan exakt samma standardfrågor. Hon meddelar att hon inte kan ställa diagnos över telefon, men som ung och i övrigt frisk är det statistiskt mycket liten risk att jag har råkat ut för något allvarligt. Hon tror inte att det är aktuellt att åka till akuten.

Ytterligare en halvtimma senare har jag nått en point of no return och klär på mig. Börjar traska iväg mot dygnet runt-öppna apoteket. Köper på mig Rennie och något receptfritt medikament som ska motverka sura uppstötningar. Blir en aning modfälld av att jag inte fick något mer specifikt, men betalar snällt och får en liten kopp vatten att skölja ner kapseln med på plats. Den är hal i vattnet och kittlar gomseglet på väg ner så att jag nästan hostar upp den igen. På väg tillbaka känner jag absolut ingen skillnad.

Väl hemma gör jag ännu ett försök att somna. Nu sjunger fåglarna och solen har gått upp, klockan är väl runt 05.00. Konstaterar lakoniskt att smärtan bara blivit värre och tar mig till slut mot tunnelbanan för att åka till sjukhuset. Resan är en pina och mannen mitt emot mig lyssnar på hetsig trance i sina lurar på extremt hög volym.

När jag väl kommit till sjukhuset blir smärtan sekundär: Jag är i goda händer, och om så hela magen skulle öppna sig och täcka receptionsgolvet med brustna tarmar och levrat blod skulle jag åtminstone vara på det bästa tänkbara stället. Jag får snabbt hjälp och får till och med ett eget rum att vila i. Noterar att särken jag får byta till på överkroppen inte alls är dum. En vit tunikaaktig variant med trekvartsärmar och blå sömmar. Funderar flera gånger på att smuggla med den hem i jackfickan.

Min vana trogen var jag inte dummare än att jag tog med mig läsning (jag blir nästan lite rörd av mig själv när jag tänker på hur djupt den reflexen sitter i mig), och mellan blodprover, EKG och klämningar passar jag på att läsa ut Cullberg. Hans berättelser om svensk psykiatripolitik under 1900-talet får en extra kraft av att jag faktiskt sitter och läser om det på en sjukhussäng.

När klockan närmar sig tio och testerna kommit tillbaka kommer kirurgen in och låter meddela att det antagligen rör sig om magkatarr. Hon råder mig att inte dricka alkohol, äta mer hemlagad mat, vila resten av dagen och försöka att inte stressa så mycket i framtiden. Hon skriver också ut en treveckorskur som brukar ha goda resultat.

*

Åter hos de levande bestämmer jag mig för att tacka livet genom att besöka Stadsbiblioteket. Jag lämnar tillbaka Cullberg och lånar en bok av Viktor Frankl. På väg från biblioteket slinker jag in på Serieboden och impulsköper 100% Fett, The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 och Sandman vol. 1.

Fortsatta svärmerier: Fünf Kräuter

2008-05-06T11:15:00.004+02:00

Det slår aldrig fel: Vårens första varma vindar smeker stadens gator och trots att det knappt är över tio grader tror man att det är högsommar och att en tunn skjorta med råge täcker värmebehoven för dagen. Samma beteende i augusti vore obegripligt. Ursäkta klyschan.

Jag är alltså på väg att bli förkyld igen, och första tecknet på det är att svalget svullnar och ömmar. Men med illa dold förtjusning får jag i alla fall en anledning att konsumera mig några millimeter närmare transcendensen med Karamellpojkarnas Fünf Kräuter (det dröjde 22 år innan jag förstod att det betyder fem örter, trots att det står på påsen). Ni kanske förstår vidden av min romans med klosterväsendet när jag väljer mina halstabletter enbart utifrån det faktum att det finns en bild av en munk på påsen.

*

Vidare har mer immanenta problem tillstött: Hotellrummet som T och jag hade siktat in oss på i Granada visade sig vara uppbokat, så vi ska ha krismöte ikväll för att försöka lösa det. Visserligen finns det en uppsjö hostels och hotell i staden, men allt som överstiger existensminimum blir snabbt väldigt dyrt när det handlar om sju nätter. Jag har en vag idé om att föreslå couchsurfing, men jag vet inte hur chanserna ser ut i en så liten stad, eller med så kort varsel. Dessutom finns ju risken att vi vaknar utan njurar i ett dammigt dike två mil från stadskärnan, och det vet jag inte om det är värt.

*

För den nyfikne:

En bokenkät

2008-05-06T10:00:00.004+02:00

Som ett desperat försök att trampa igång skrivarlusten igen använder jag ett beprövat verktyg - enkätformen.

1. Vilken bok läste du senast?
- Igår började jag läsa Johan Cullbergs Mitt psykiatriska liv och sträckläste 120 sidor. Den senaste boken jag läste ut innan dess vet jag inte riktigt, den enda jag kommer på är Kafka på Stranden men det kan nog ha varit någon annan. Kan inte låta bli att få lite kreddångest över att inte kunna säga något obskyrare. Mitt bibliotek ger förmodligen ett lika splittrat intryck som min skivsamling.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Jag läste typ tio sidor i Tito Collianders Förbarma dig precis innan jag somnade igår, så jag räknar nog den som nästa bok. Jag läser alltid tre böcker parallellt, läser sällan ut någon av dem. Jag har för femte gången börjat läsa Bröderna Karamazov också, och siktar väl på att ha läst ut den någonstans kring 2012. Jag läser också Gerard W. Hughes Mod att mogna och Alister McGraths Christian Spirituality. Båda är förvånansvärt bra. Har också flyttat Äldreomsorgen i Övre Kågedalen från bokhyllan till skrivbordet och sitter ibland och bläddrar förstrött i den.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga?
- Det är tyvärr en rejäl övervikt mot de manliga författarna. Inte ren apartheid, men nära nog. Det är en skam.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Ja, det gör jag nog. Jag är väldigt upptagen av tanken på att ha läst olika böcker, mer än jag är av tanken på att faktiskt läsa dem. Det ironiska är att jag nästan aldrig läser ut böcker.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Skönlitterärt går jag mest på kanon, facklitterärt är det mer gissningsmässigt. Har hyfsad intuition när det gäller att hitta bra facklitteratur, är i princip clueless när det gäller skönlitterärt. Kan ofta inte avgöra varken under eller efter läsningen om en skönlitterär bok är bra eller inte. Jag har så dåligt litterärt självförtroende att jag omöjligen kan motivera mig att läsa en bok som inte fått bra recensioner. Det är antagligen därför jag föredrar facklitteratur, där kan jag botanisera mer prestigelöst.

6. När blir en bok för lång?
- I praktiken nästan alltid eftersom jag inte läser ut så många böcker, men det finns en del undantag. Jag har faktiskt tagit mig igenom exempelvis Erfarenheter av Zen, som är drygt 1300 sidor tjock. Men det tog väl något år av tiominutersläsande varje kväll.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Jag har nog ungefär lika mycket tålamod med krångligt språk på svenska som på engelska. Mindre än man kanske kan tro. Jag tycker i allmänhet att formgrepp som försvårar och inte förenklar läsningen är ett minus. Jag är väl något av en essentialist i den bemärkelsen att jag tycker det är roligare med textens innehåll än dess framställning.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Mystik, En kärlekshistoria tror jag. Den är verkligen fullständigt briljant. Jag rekommenderade Kafka på Stranden för C också. Han sträckläste den, till min stora glädje.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Det är väl snarare regel än undantag. Jag ger inte upp så mycket som jag aldrig fortsätter att läsa den.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Om facklitteratur är en genre är den komiskt överrepresenterad. Har en hel del teologisk och uppbygglig litteratur, en del kurslitteratur från min brokiga akademiska karriär, en del asiatiskt och allmänreligiöst, spridda skurar av essäsamlingar och antologier. Skönlitterärt är det knappt två hyllor, mest tunna ryggar. Underligt mycket poesi. Ser mig verkligen inte som någon som läser poesi. Har också en hel hylla för tidskrifter som jag sparat, mest Signum och Pilgrim.

Mer Current 93

2008-04-30T16:27:00.008+02:00

Underligt nog lever mitt stora intresse för Current 93 vidare i högsta välmåga, trots att jag mår bättre än någonsin och känner mig ganska ogothig i största allmänhet. Den stimulerande blandningen av depressiv kristendom med apokalyptiska drag och den milt naziockulta estetiken har väl helt enkelt utvecklats till ett regelrätt intresse för mig, fullständigt oberoende av min sinnesstämning eller övriga livssituation. Det känns lite tryggt, och dessutom lagom pikant att kokettera med. Jag har förresten ögnat igenom den osannolika boken Adulrunan och den götiska kabbalan av Thomas Karlsson. Lite samma stimulanszon som Current 93.

Mitt uppblossande intresse för David Tibets kosmos kan också ha att göra med att jag just läst fjärde delen i Alan Moores (kanske mest känd som mannen bakom V for Vendetta) briljanta serie Promethea, en exposé i fem delar över Moores filosofiska hemvist den hermetiska qabbalismen (med q, för att skilja den från judisk kabbalism och kristen cabbalism). Oavsett vad man gillar just den filosofin är synen på symboler som levande manifestationer av högst verkliga principer och krafter väldigt stimulerande att fördjupa sig i. Moore är dessutom föredömligt pedagogisk i ett ämne som lätt blir flum och snömos.

*

När jag spelade lite Current 93 i bakgrunden igår kväll undrade T om jag inte skulle hata det om det var på svenska, och även om jag antagligen skulle tycka att det var betydligt mer svårsmält i början ("Cirklar inuti cirklar, genom dem alla vrider vi oss"), skulle det också få en extra karaktär av hedendom och slagsida åt det obehagligt neofolkiga som jag skulle ha svårt att värja mig mot. Risken finns att en sådan svensk artist rentav vore ännu mer attraktiv för mig än David Tibet redan är. Som det är nu filtrerar jag faktiskt bort en hel del av texterna för att de känns så mycket som ett enhetligt mummel ur ett och samma ordförråd av arkaisk engelska, bibliska anspelningar och ockulta begrepp. Jag tänker mig att orden skulle fastna bättre om de inte behövde passera några filter.

Så långt har min det gått att jag faktiskt ska slå till på en halvful t-shirt på eBay för att manifestera min kärlek till Current 93. Någonstans i bakhuvudet har jag en ond aning om att jag känner att jag lättare kommer undan med det för att den känns lite 90-talstacky. Skitsamma.

The best things in life are free

2008-04-30T15:57:00.003+02:00

...but you can give it to the birds and bees
I want money

*

Livet har ändrat form sedan jag började arbeta heltid. I fredags fick jag min första lön, plus att jag fick timlönen från mars samma dag. Lagt till det var pengarna T hade satt över för flygbiljetten och några kronor från förra månaden. Allt som allt hade jag över 30 000 kronor på kontot. En overklig känsla. Med skulder, flygbiljetter, hyra och så vidare försvann såklart det mesta redan samma dag. Men jag hade pengarna, svart på vitt på det blanka saldokvittot. Jag har sparat det i plånboken.

Men pengar gör en snål. Idag lagade jag mitt bästa par byxor. Det känns som att det har att göra med att jag har pengar att röra mig med. När jag haft precis så att det räckt och lite till hade det nästan känts lite skamligt att gå i lagade kläder (om jag nu hade lagat dem), men nu när jag faktiskt har pengar kan jag på något bakvänt sätt kosta på mig att snåla.

Eller så har det bara att göra med att jag tänkt köpa en ny dator för 10000 och därför borde veta bättre än att köpa kläder för resten av pengarna. Att jag har skrivit så lite här på sistone har faktiskt en del att göra med att jag är så trött på min hackande gamla laptop och dess (på grund av mig, visserligen) värdelösa tangentbord. Det och att det inte finns några luckor på jobbet för det längre.

B16 och liknelsen om kyrkfönstret

2008-04-26T13:07:00.003+02:00

Jesse asleep, originally uploaded by Lawrence OP.

Jag lider av en lättare skrivkramp just nu. Dels för att jag har mer än vanligt på jobbet och dels för att jag måste reda ut en del saker i mitt huvud.

Som pausfågel plockar jag in Benedikt XVI och ett utdrag ur hans predikan under besöket i New York:

The first has to do with the stained glass windows, which flood the interior with mystic light. From the outside, those windows are dark, heavy, even dreary. But once one enters the church, they suddenly come alive; reflecting the light passing through them, they reveal all their splendor. Many writers — here in America we can think of Nathaniel Hawthorne — have used the image of stained glass to illustrate the mystery of the Church herself. It is only from the inside, from the experience of faith and ecclesial life, that we see the Church as she truly is: flooded with grace, resplendent in beauty, adorned by the manifold gifts of the Spirit. It follows that we, who live the life of grace within the Church’s communion, are called to draw all people into this mystery of light.

Youtube: New improved dream of the first order

2008-04-21T09:44:00.002+02:00

Referensmaterial 1 & 2.

*

Det är en njutning att se genom kameraögon. När jag stod framför kameran var blicken irrande, orolig. Jag såg allt i rummet som inte syns i bild, kände hur kroppen darrade och dunkade av den ovana långsamheten. Var ömsom frusen (är alltid kall flera timmar när jag blir väckt), ömsom värmd av morgonsolen. På film sjunker allt det här undan, och blicken blir klar - självförglömmelse.

Vill ni ha det som i Sovjet?

2008-04-15T23:06:00.004+02:00

Aja baja, inte klicka.

Ja, ibland. Eller åtminstone på min dator. Därför har jag nyligen installerat den ypperliga Firefoxtillbyggnaden (extensionen låter för illa) Leechblock, som med en lägervakts omutlighet hindrar folk som inte vet sitt eget bästa från att besöka sidor som de vet bara gnager på själen och framför allt deras lediga tid. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på hur många timmar av mitt liv jag slösat bort på att sitta och uppdatera communitysidor, nyhetssidor och andra av nätets återvändsgränder. Timmar jag hade kunnat använda till att, ja, jag vet inte, läsa böcker? Möblera om? Lära mig rita? Precis vad som helst förutom att jaga lulz och känna sin själ skrumpna till ett litet ledset skrott?

Så ska det bli. Och ni som är oförstående inför att någon aktivt kan välja att begränsa sig på det här sättet lyfter jag på hatten för, ni har uppenbarligen betydligt bättre karaktär än jag.

Men ni trogna läsare behöver förstås inte oroa er - Blogger är inte blockerat. Jag känner så att säga att jag har mitt bloggande under kontroll.

Perikores goes modeblogg, del 1

2008-04-12T12:48:00.005+02:00

Bilder härifrån. (Högerklicka och ta "view image" för att se i originalstorlek, jag har så trånga marginaler här på bloggen att jag måste krympa ner dem och det är inte alla webbläsare som gillar det)

Nu går jag eventuellt i "androgynitets"fällan, men jag inbillar mig samtidigt att det jag gillar med de här bilderna inte har så mycket att göra med kittlingar från tänkta föreställningar om manligt och kvinnligt, utan, ja, något annat. Delvis är det antagligen så enkelt att jag alltid tänker på T när jag ser sådana skor, och delvis att jag retas lite av hängseldetaljen och den extremt klädsamma rosetten i kragen. Allt har sin naturliga förklaring.

April 2008

2008-04-10T10:32:00.005+02:00

Nu har jag mitt kontrakt. 9 to 5-livet är skrivet i mitt sega kött med trycksvärta och bläck för 14 månader framöver. Uj uj. Jag är barnsligt upphetsad inför den första heltidslönen (KLÄDER!! DATOR!! BÖCKER!! MÖBLER!! KAMERA!! RESOR!! eh kläder i alla fall). Förhoppningsvis kommer också min optiker höra av sig inom kort och kalla mig till operation så att jag äntligen kan skaffa glasögon. Ja, det är säkert jättejobbigt att ha glasögon, men jag vill i alla fall prova ett tag.

*

Jag vågar inte sitta och lyssna på musik på jobbet (även om ganska många här gör det), så jag trallar mest tyst för mig själv. Som döda ur graven reser sig popmelodierna från min väna ungdom och begär att sjungas. Det har blivit mycket Lucksmiths. Min pockande oro inför gräsänklingshösten snappade upp ett par gamla godbitar:

It was a fine idea in autumn
On the palest afternoons
Parallelograms of sunshine fell across the room

I woke up and it was winter
With the rain across the roofs
And the weather turned me into a bit of a recluse
If I needed an excuse

-

You know I’m thinking of you
In the bookstore, in the laundromat
Guess how much I love you
Much more, more than that
Guess how much I love you
More than that

Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginners
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that

Har inget att säga till mitt försvar. Regressionen slår till när man minst anar det.

*

Martin Nyström på DN har plockat några citat ur Guds Fattighjon av Nikos Kazantzakis, där han talar med Frans av Assisis röst. Andlöst vackert:

"Människan behöver bara höre en fågel så är hon förlorad" /.../
"Allt är tecken. Min hunger, månen din röst.
"Jag kommer från ingenting. På vägen mellan ingenting och Gud dansar vi och gråter."
"Det finns tre sorters böner. Den första: Herre, böj mig, annars skall jag ruttna. Den andra: Herre, böj mig inte för mycket, för då kommer jag att gå itu. Den tredje: Herre, böj mig för mycket, för vad spelar det för roll om jag går itu."
"Gud är den bottenlösa avgrunden, den outröttlige, den otillfredställde, den som aldrig sagt till människan: det är nog."
"Åh, fick jag bara, innan jag dör, en sista gång be min bön med lutan i hand".

/.../

Ingen har, som Messiean, i musik så lyckats närma sig den känslan att all fysisk fakticitet är en chimär. Att den mest massiva sten är gjord av ljus och att ljus är gjort av ljud. Att allt i botten är tecken, under och mirakel. Att allt som finns är oavgjort och ytterst handlar om Gud. "Det finns ju inget annat ämne", som Messiaen en gång sagt.

/.../

"Allting försvann; ingenting återstod i världen förutom denna fågel och Gud - Gud och en näbb som sjöng".

Fantastisk scen från Francesco, Giullare de Dio av Roberto Rosselini. Bild från, ehm, DVDBeaver.